Pages

tisdag 16 oktober 2012

Statliga byråkratin ökar på Försvarsmaktens bekostnad

Inför valet 2006 var ett av Alliansens vallöften att minska på den statliga byråkratin. Dels skulle verksamhet effektiviserar, dels skulle myndigheter läggas ned. Vi har kunna följa vad som hänt med detta löfte, och visst har myndigheter lagts ned, men problemet är att väldigt få verksamheter har lagts ned, de flesta har förts över till andra myndigheter. Dessutom har många nya myndigheter skapats.

Idag presenterar Timbro en bok av Henrik R S Olsson med titeln - Alliansens myndighetspolitik – ny regering men samma byråkrati. Hans sammanfattning är ingen uppmuntrande läsning för de som önskar att staten skall minska sina kostnader, han skriver bland annat att: "Kostnaderna för statsförvaltningen har ökat under Alliansregeringen – trots löften om motsatsen."

I Boken gör Henrik R S Olsson en en omfattande granskning av statsförvaltningens utveckling under Alliansens regeringsinnehav och resultatet lyder: "Så gott som inga förändringar har skett".

Granskningen visar att 47 myndigheter avvecklats eller ombildats under perioden 2006 till 2011, samtidigt som 34 nya, eller nygamla, myndigheter har skapats. Totalt har antalet myndigheter minskat från 247 till 234, men verksamheterna har flyttats över till någon annan myndighet. Den enda verksamhet som har avvecklats i sin helhet är Arbetslivsinstitutet.

Av boken framgår att kostnaderna har ökat och att antalet anställda i staten i princip varit konstant, trots att antalet myndigheter har minskat.

Jag har inte läst boken ännu eftersom den är helt ny, så jag vet inte ifall Olsson gått igenom myndigheten Försvarsmakten. Även om den Myndigheten inte är nedlagd så har kostnaden för den dock inte ökat. Se där en myndighet där Alliansens sparlöften faktiskt genomförts, även om det inte var just den myndigheten man lovade spara pengar på.

För när det gäller Försvarsmakten ges ingen kompensation för vare sig inflation, löneökningar eller den i sammanhanget så viktiga tekniska faktorn, som innebär att kostnaden inom materielsidan stiger med uppåt fem procent årligen. Detta innebär att Försvarsmakten allt sedan 1990 har halverats på grund av utebliven kompensation för bland annat ovan nämnda faktorer.

Lite tillspetsat skulle man kunna hävda att utgifterna för den statliga byråkratin ökar på bekostnad av Försvarsmakten. Det visar sig inte minst i den dagsaktuella frågan om finansieringen av E/F-versionen av Gripensystemet. Där staten inte tillskjuter de medlen som behövs utan kräver att Försvarsmakten löser stora delar av finansieringen genom sitt befintliga anslag.

Jag tror inte att det finns en enda väljare som lade sin röst på något av allianspartierna som kunde se detta resultat framför sig efter sex års regeringsinnehav.

Svd, Timbro,

söndag 14 oktober 2012

Att upprepa en lögn tillräckligt ofta

Det sägs att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta blir det småningom en sanning. Detta är uppenbart något som moderaterna hoppas gäller även frågan om finansieringen av uppgraderingen till JAS 39 Gripen E/F.

Vi har hört Moderaterna i allmänhet och försvarsministern i synnerhet hävda att finansieringen av uppgraderingen till E/F-versionerna av Gripensystemet är löst. Detta genom att man tillför totalt två miljarder kronor under en tioårsperiod. Men två miljarder räcker som de allra flesta förstår inte långt, därför har Moderaterna sett till att Försvarsmakten får fixa resterande själv genom att man får bortprioritera annan materiel som man har behov av för att på så sätt frigöra ytterligare fem miljarder. Och med sann politisk retorik nämner man alltid denna summa i sammanhanget att det totala beloppet för materielen ligger på 160 mdr. Eller som Försvarsministern skriver på Svd Brännpunkt idag:
"Försvarsmakten kommer att behöva planera om cirka 5 miljarder av totalt cirka 160 miljarder på materielanslagen de kommande tio åren. Jag är trygg i att myndigheten har den erfarenhet och kompetens som krävs för att genomföra omplaneringen som motsvarar cirka 3 procent över tioårsperioden."
Nu är det dock så att i summan 160 mdr kr ingår förutom anskaffning även vidmakthållande och avveckling av materiel. Man behöver inte vara rymdforskare, eller professor i ekonomi kanske är mer passande, för att förstå att detta kommer att få betydelse för Försvarsmaktens materielförsörjning. Men detta är inte hela sanningen, heller.

Vad vissa kritiker ofta lyfter fram men som Moderaterna och försvarsministern är oerhört tystlåtna om är att det redan idag saknas cirka 25 miljarder kronor på materielsidan, och till detta skall nu Försvarsmakten lägga ytterligare fem miljarder. Få ihop den ekvationen den som kan.

Förutom att Moderaterna nu under lång tid framöver medverkar till att inte bara hålla kvar den svenska försvarsförmågan på en låg nivå så är risken tämligen stor att man faktiskt fortsätter att sänka den genom detta debakel med materielanskaffningen. Lägg till detta motgångarna med personalförsörjningen med närmare 20 procentiga avhopp bland soldaterna och det faktum att man minskar Flygvapnets tillgång till Gripenplan vid var och varannan uthyrning/försäljning av Gripenplan till andra nationer.

Tyvärr är sanningen dock så enkel att försvarspolitiken får stå tillbaka så länge som den överordnade strategin hos de större partierna är att vinna över mittenväljarna till sin sida av det politiska blocket, och dessa väljare vinns inte via satsningar på den svenska försvarsmakten.

Svd,

tisdag 25 september 2012

Gripens finansiering är ännu ej löst

Idag skriver försvarsminister Karin Enström (M) i SvD om hur anskaffningen av JAS 39 Gripen i version E/F skall finansieras. Tyvärr svarar hon inte på den frågan, faktum är att hon omöjligen kan svara på den frågan eftersom att det arbetet knappt har påbörjats ännu. Däremot väcker hennes artikel en och annan ny fråga.

Försvarsministern börjar sin artikel med ett stycke som förpliktigar:
"Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera vårt politiska oberoende och vår självständighet. För det krävs ett försvar som är anpassat för att möta dagens och morgondagens krav. Som försvarsminister har jag ett särskilt ansvar att värna vår försvarsförmåga, skriver Karin Enström (M)." 
Sedan följer en bakgrundsbeskrivning där anskaffningen av E/F-versionerna tillsammans med Schweiz skall stå som garant för att stridsflyget därmed kommer att kunna ha en god operativ förmåga och en hög tillgänglighet till minst 2040. Hon går till och med så långt så att hon i avslutningen av artikeln skriver:
"Vi kan nu tillsammans med en europeisk partner göra ett nödvändigt förmågelyft, till gagn för skattebetalare i både Sverige och Schweiz. Hela Sverige ska försvaras och flygvapnet förblir fortsatt en grundläggande del av vår förmåga."
Här väcks en väsentlig fråga. Företrädare för regeringen har i olika forum varit ute och meddelat att om Schweiz av någon anledning inte fullföljer planerna så kan även Sverige hoppa av köpet innan år 2014. Ponera att Schweiz de facto hoppar av, hur har regeringen då tänkt göra med försvarsministern menade nödvändiga förmågelyft?

Den största frågan som lämnas obesvarad i artikeln är dock den om finansieringen. Faktum är att försvarsministern inte har en aning om hur det hela skall finansieras.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2013 att Försvarsmaktens anslag skall ökas med 300 mkr åren 2013-2014, och för de följande åtta åren med 200 mkr. Vilket ger, som försvarsministern skriver: - en höjning av anslaget till Försvarsmakten som totalt motsvarar drygt 2 miljarder kronor de kommande 10 åren.

Det har tidigare konstaterats att dessa två miljarder under tio år knappast kommer att räcka för att finansiera projektet. Vilket har fått igång spekulationerna om vad det kan få för konsekvenser. Två saker som nämnts är dels omprioriteringar i nuvarande materielförsörjningsplan som gäller för 2014-2020, dels nya förbandsnedläggningar.

När det gäller gissningen om omprioriteringar av liggande mtrl-plan visar de sig besannas. Försvarsministern skriver i artikeln att det i och med förmågelyftet nu finns ett omplaneringsbehov för Försvarsmakten på cirka fem mdr kr, och hon tillägger med politisk retorik - av totalt cirka 160 miljarder, för att på så sätt försöka få summan att inte se så stor ut. Men tro mig den är inte obetydlig, det saknas redan idag 25 mdr kr för olika materielobjekt och nu skall alltså ytterligare fem läggas till. Detta lät även ÖB meddela idag när han träffade media efter sitt möte med försvarsutskottet:
– Det jag sa i somras om materielobjekt för cirka 25 miljarder kronor som inte ryms i Försvarsmaktens planering under en period från 2015 och tio år framåt står fast, sade ÖB. 
Även om det senare under dagen ändrades till:
– Det jag sa i somras om materielobjekt för cirka 25 miljarder kronor som inte ryms i Försvarsmaktens planering under de närmaste tio åren står fast, sade ÖB. 
Men inte heller dessa fem mdr kr kommer att räcka till. Summorna som det pratas om för hela anskaffningen ligger på närmare 23 mdr och mig veterligen är det ganska stor skillnad på två plus fem och 23. Så ytterligare en fråga som väcks, eller kanske rättare sagt finns kvar, är var resterande pengar skall tas ifrån?

En inte alltför okvalificerad gissning kan man göra ifall man läser budgetpropositionen där det på sid 15 under avsnittet om utgiftsområde 6 - Försvar och samhällets krisberedskap står att läsa:
Försvarsmaktens bedömning om kommande ekonomiska underskott föranleder behov av att, i en samlad process i Regeringskansliet, inleda ett arbete i syfte att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi. Arbetet ska ge regeringen möjlighet att fatta strategiska beslut i syfte att genomföra huvudinriktningen i det senaste försvarsbeslutet. Vidare ska arbetet så långt  som  möjligt samordnas processmässigt med arbetet inför en ny försvarspolitisk inriktningsproposition, inklusive Försvarsberedningens arbete.
Detta stycke kan och skall nog kopplas direkt till det som skedde strax före sommaren där försvars- och finansdepartementen tillsatte en intern arbetsgrupp som fick till uppgift att ta ett helhetsgrepp om försvarets ekonomi för att som det stod:  - lämna förslag som är nödvändiga för att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi.

Enligt den promemoria som SvD fick ta del av i juni framgår:
Av promemorian framgår tydligt att inriktningen är att Försvarsmakten ska klara införskaffandet av nya Super-Jas utan ökade anslag. Det är ett nytt besked, och skulle betyda nedskärningar på andra områden.
SvD:s tolkning av dokumentet är fortsatt:
Trion får ”ett tydligt mandat” att ta fram förslag till beslut som måste till för att ”i allt väsentligt” förverkliga insatsorganisationen (IO14) och upprätthålla långsiktig ekonomisk balans i försvaret, till och med 2022.
Det direkta skälet till att arbetsgruppen inrättas är att regeringen framöver ska ta ställning till förslag som kan komma att ”binda upp stora resurser över lång tid” och ”därmed få konsekvenser för helheten”. I klartext handlar det om hur de aviserade inköpen av Jas Gripen ska finansieras.

De tre personerna som ingår i arbetsgruppen är Carl von der Esch, statssekreterare på försvarsdepartementet, Hans Lindblad, statssekreterare på finansdepartementet samt Gunnar Wieslander, statssekreterare hos statsministern. Några av de frågor som de skall ta ställning till är:
- Försvarsmaktens organisation och dimensionering i förhållande till operativ förmåga, inklusive balans mellan officerare och soldater och Högkvarterets dimensionering.
- Behovet av ändringar i grundorganisationen som en följd av försvarsomställningen – ”dvs förbandsnedläggningar”.
- Föreslå rationaliseringar och omprioriteringar mellan olika materielprojekt, ”ev. formulera ett besparingsmål, t.ex 2 mdkr”.
- Ta reda på hur verksamheten kan bli billigare, exempelvis ”genom avveckling av materiel, personal och fastigheter”.
Mot denna bakgrund förstår nog alla varför försvarsministern idag inte har en susning om hur finansieringen av uppgraderingen till E/F versionerna skall gå till, och varför alla försök till förklaringar lämnar ett och annat att önska.

Och jag får helt klart svar på varför ingen av mina gamla kollegor inom Moderaterna törs sätta emot en flaska vin på mitt påstående om att det kommer nya förslag på förbandsnedläggningar.

SvD1, SvD2, Fokus, SvD3, SvD4, BuP UO6

lördag 11 augusti 2012

Svenskt forsvar i toppklass. Eller?

Försvarsberedningens ordförande skickar just nu en cirkulärartikel till landets olika tidningnar. Visserligen är det bra att Moderater tar försvarsdebatten, men man skulle kunna önska bättre kunskaper av författaren om hur verkligheten ser ut.

I artikeln beskrivs hur utmärkt NATO bedömmer den svenska försvarsmakten, och det låter ju bra om det inte vore för att vad NATO bedömnt är hur försvaret skall se ut 2014. Vilket är en helt annan sak, framför allt när väldigt mycket pekar på att omställningen inte går som den skall. Att inte berätta detta och samtidigt försöka slå sig på bröstet över hur duglig försvarspolitiken varit de senaste åren är smått ohederligt.

UNT.se,

onsdag 8 augusti 2012

Varför fick Christina Lugnet gå, egentligen?

Avsattes hon verkligen för man att ansåg att hon misskötts sig till den milda grad som vissa medier påstår eller avsattes hon av rent politiska skäl? Det är ingen hemlighet att Centerpartiet ligger pyrt till rent opinionsmässigt, och efter mina år i politikens hetluft kan jag meddela att varje möjlighet till att förbättra sina opinionssiffror övervägs.

Helt klart skulle det kunna vara så att Centerpartiet i det läge som de befinner sig kan tänka sig att vinna billiga poäng på att avskeda en generaldirektör, och med tanke på att partiets ledare även har börjat ifrågasättas, efter en så pass kort tid på sin post som hon har, kan jag mycket väl tänka mig att det ligger nära till hands att trycka på avfyrningsknappen. Många äro de politiker som gjort detta genom åren för att vinna egen nytta.

När näringsministern på frågan om vad Lugnet skall göra härnäst svarar så här:
– Hon har tre år kvar på sitt förordnande och hon har en enorm kunskap i tillväxtfrågor och det kommer vi att dra nytta av här på departementet, sa Annie Lööf.
Då undrar man ifall de inte kunde löst problemet genom en uppsträckning och tydligt budskap om skärpning i frågan om internrepresentation hade räckt?

Men tyvärr är nog de allra flesta människor i allmänhet, och journalister i synnerhet, väldigt naiva när det gäller det politiska spelet.

DN.se,

Fler arbetsgivare är det enda som hjälper.

Så kom då resultatet av sjuksköterskeupproret. Inget landsting gick med på kravet om 24 000 kronor i ingångslön för nyutexaminerade sjuksköterskor.

Jag kommer ihåg att jag fick frågan om vad jag trodde resultatet skulle bli då upproret startade. Mitt svar var: "Inte mycket. Jag hoppas verkligen de kan få upp lönerna, men det kommer de knappast att få, tyvärr.". Jag fick naturligtvis genast motfrågan om varför jag trodde det, och mitt enkla svar utgick ifrån en av grundprinciperna inom ekonomisk teori, det handlar om tillgång och efterfrågan. Svårare än så är det inte.

Eftersom det i praktiken bara finns en arbetsgivare inom sjukvården behöver de inte konkurrera om arbetskraften, i det här fallet sjuksköterskorna, vilket får två konsekvenser.

För det första leder detta dels till att en sjuksköterska inte kan hota med att säga upp sig för att gå till en annan arbetsgivare som betalar bättre, dels till att sjukhusen inte behöver konkurrera med varandra vid nyanställningar.

Det är annars något man skulle kunna tänka sig, en liten form av marknadsekonomiskt tänkande, att en sjuksköterska kunde flytta till ett annat län och ett annat landsting och därigenom få upp sin lön. men inte heller detta är möjligt eftersom landstingen samordnar sig i vad som med rätta kan kallas för oligopol. Lönerna förhandlas genom en gemensam paraplyorganisation i form av Sveriges kommuner och Landsting, vilket leder till att lönerna ser lika ut över stora delar av landet.

Till alla dem som tror att politiken och dess politiker kan ordna upp detta problem kan jag bara meddela: - Godmorgon och välkommen till verkligheten, det kommer inte att ske. Det finns inte en politiker som i verkligheten är beredd att driva dessa frågor! Oavsett hur mycket de, utåt via debattartiklar eller demonstrationer, hävdar att de vill höja vårdpersonalens löner så kommer de i verkligheten aldrig att verka för detsamma utan istället hänvisa till vad man kallar för den svenska modellen dvs. arbetsmarknadens parter, fackförbund och arbetsgivare. Hur ofta har vi inte hört detta från både Moderater och Socialdemokrater?

Det sistnämnda leder till slutsatsen att det enda som kan få upp lönenivåerna inom stat, kommuner och landsting är att dessa instanser blir tvungna att konkurrera om arbetskraften med bl.a. högre löner, något som sker i privat sektor hela tiden, vilket i sin tur driver upp lönenivåerna i de mansdominerade yrkena. Tyvärr är det dock inte något parti som driver denna fråga längre eftersom Moderaterna så tydligt deklarerat att driftsformerna inte längre har någon betydelse. Därför ser det nattsvart ut på himlen när det gäller rejäla löneökningar för personal inom offentlig sektor.

Edit: Till Sveriges Radio säger chefsläkaren Ann-Britt Bolin detta i klartext:

"På Karolinska universitetssjukhuset får en nybliven sjuksköterska utan tidigare erfarenhet 21 500 kronor i månaden. Men Karonlinska har inte övervägt att höja lönen för att lättare kunna rekrytera, säger Bolin.
– Nej, det var inte ett alternativ och det är inget sjukhus i Stockholm som har gjort det heller.
Varför var det inte ett alternativ för Karolinska?
– Därför att det skulle förändra hela lönestrukturen för sjuksköterskor och vi vet att det är väldigt stor risk att de mer erfarna sjuksköterskorna med högre kompetens skulle sluta.
Kan man inte höja deras löner också?
– Det finns inga möjligheter att göra en sådan generell löneökning för alla sjuksköterskor på hela Karolinska, eller i hela sjukvården, säger hon."
De två sista citaten förklarar även varför Försvarsmakten har oerhörda problem med att rekrytera soldater. Eftersom att man inte har budget nog att höja officerarnas löner kan man inte gärna höja soldaternas. Hur många officerare skulle man få kvar ifall soldaterna tjänade mer än dem?

DN.se, AB1.se, SR.se,


tisdag 1 maj 2012

Varför åtgärdade inte Göran Persson detta då han själv var Statsminister?

Göran Persson gick idag till angrepp mot Regeringen för den höga ungdomsarbetslösheten. Han gick så långt att han i sitt första maj-tal i Gnesta kallade den för:
"vår tids mest traumatiska problem...  25 procent är en helt overklig siffra i ett land där ekonomin är i balans."
Retoriker som Persson är myntade han ett nytt uttryck:
"– Reinfeldt har skapat 25-75-samhället. Vi har 25 procents ungdomsarbetslöshet samtidigt som statsministern vill att vi ska jobba till vi är 75 år... – Många orkar inte ens nå 65 års ålder då de har slitit hårt i fysiskt tunga jobb som byggarbetare."
Om detta kan jag ha två synpunkter. För det första vill jag minnas att ungdomsarbetslösheten i början på 2000-talet låg uppemot 27-28 procent, det var bland annat en fråga i valrörelsen 2002. Om den nu tio år senare är "vår tids mest traumatiska problem", varför gjorde inte Persson något åt den då han själv var Statsminister? Eftersom han själv varit med och regerat sedan 1994 torde han haft vissa möjligheter till det.

För det andra så är det ett faktum att vi går mot en demografisk profil som inte kommer att bli helt enkel att lösa. På 1960-talet gick det cirka 40 förvärvsarbetare på varje pensionär. Vi är på väg mot en situation då denna siffra är två förvärvsarbetare på varje pensionär. Inom EU låg andelen människor över 64 år, av den totala populationen, år 2000 på 26,7%, år 2050 beräknas den siffran ligga på över 53,4%.

Göran Persson är själv mycket medveten om denna ohållbara situation men väljer ändå att göra frågan till enkel retorik för att vinna en billig politisk poäng. Men han är inte sämre än många andra politiker, alldeles för många ägnar sig åt just detta. Moderaterna gör det genom att först bli förbannade på oppositionen när de hävdar att det finns en pensionärsskatt, som egentligen handlar om att pensionärerna har samma skatt som när oppositionen styrde men att de som idag förvärvsarbetar har fått sänkt skatt, sedan använder de samma retorik när de kritiserar oppositionen för att vilja återställa den sänkning som gjort på arbetsgivaravgiften för dem som är under 26 år. Då går det helt plötsligt bra att kalla den skillnaden för ungdomsskatt.

Är det konstigt att väljare tröttnar på på politiker?

Edit: Kom just på det faktum att ungdomsarbetslösheten 2002 vs. 2012 dessutom kan ställas i perspektivet att den 2002 låg på närmare 30% efter en av de längsta och största högkonjunkturer sedan 1960, till 25% 2012 sedan en av de djupaste lågkonjunkturer sedan 1928.

Jämför man Sverige utveckling mot andra Europeiska länder som styrts av Socialdemokratiska regeringar under de senaste åren, Portugal, Spanien, Storbritannien och Grekland så har nog Sverige klarat sig rätt bra. Faktum är att man bävar över ur det hade kunnat se ut i Sverige om Socialdemokraterna även styrt här...

Exp1,

onsdag 25 april 2012

Kommunerna riskerar tappa 2,3 miljarder kronor på vänsterns förslag

Dagens fundering. När vänsteroppositionen nu säger sig vilja ta bort sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga under 26 år funderar jag ifall man har tänkt på att kommunerna idag sparar cirka 2,3 miljarder, landstingen ca 466 mkr, på denna sänkning? Kommer man kompensera kommunerna och landstingen för detta eller blir det minskade statsbidrag? Hur många kommunpolitiker är medvetna om detta?

Från vänsterhåll låter det i debatten som att detta endast kommer att påverka stora företag såsom McDonalds m.fl. som idag påstås "skratta hela vägen till banken" över denna frikostiga reform från regeringen. Men de verkar glömma att detta, från kommunernas sida, var ett rätt tacksamt tillskott som kom från staten under konjunkturnedgången 2008-2009.

Exp1, AB1,

tisdag 24 april 2012

Läget inom alliansen?

Många har senaste tiden undrat över hur läget inom alliansen egentligen är. Engagemanget och idéerna om vad man vill åstadkomma tillsammans har varit väldigt vagt sedan slutet på första mandatperioden i regeringsställning, för att inte säga obefintligt. Något som också avspeglat sig i antalet förslag som regeringen överlämnat till riksdagen, Svtplay.se.

När man idag kan läsa ett öppet brev till Moderaternas nya partisekreterare från de övriga motsvarigheterna i övriga allianspartierna blir frågan än mer aktuell.

Först funderade jag över ifall det var ett enkelt PR-trick för att få litet medial uppmärksamhet kring några frågor som man inom alliansen vill lyfta framöver. Men när jag sedan läser brevet blir jag mer övertygad om att läget inom alliansen är allt annat än bra just nu, både inledning och avslutning andas problem.

De tre partisekreterarna ger uttryck för två tydliga problem. För det första att Moderaterna tar alldeles för stort utrymme på bekostnad av de tre övriga partierna, för det andra att Alliansen de facto inte har någon reformagenda kvar.

De börjar med att konstatera att Moderaternas nya partisekreterare ger uttryck för intressanta tankar om fördjupat allianssamarbete och avslutar litet syrligt med:
"Men ett enskilt parti gör ingen allians. Vi är fyra partier som delar ett gemensamt ansvar för allianssamarbetet. Varje parti äger sin egen utveckling men också ett ansvar för vårt gemensamma samarbete."
Här ger Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna uttryck för ett stort missnöje med Moderaterna. Ett missnöje över att Moderaterna är det enda parti som i opinionsundersökningarna har vunnit på allianssamarbetet, för att de anser att Moderaterna tar alldeles för mycket utrymme i regeringen och att övriga partier därför helt hamnat i skuggan av dem. Här vet jag att de övriga partierna har starka synpunkter på finansministerns starka ställning och hans ovilja att släppa fram förslag från andra departement som kan komma att kosta en krona eller två. Vilket de anser är en starkt bidragande orsak till varför de tre partierna inte lyckas nå ut med frågor som de kan vinna opinionsstöd med.

När det gäller alliansens agenda blir det väldigt tydligt att den kritik som framförs mot alliansen är korrekt:
"Nu är tiden inne för att slipa på en förnyad reformagenda. Tillsammans kan vi leverera svar på de frågor människor möter i vardagen och komma fram till lösningar på de utmaningar som Sverige står inför. Vi vill gärna diskutera ett antal viktiga utvecklingsfrågor för alliansen."
"Under senare år har kritik riktats mot att allianssamarbetet har stelnat i formerna och att samarbetet till stor del begränsas till regeringsarbetet. Det är viktigt att vi gemensamt tar till oss denna kritik när vi förbereder valet 2014. Hur kan vi gemensamt bidra till att alla allianspartier blir vinnare på samarbetet? När alliansen bildades var devisen "alla ska vinna och alla ska bidra". Hur når vi detta mål?"
I dessa två stycken lyckas de tre dels bekräfta den allmänna kritiken mot idélösheten, dels att de känner sig felfördelade.

Alliansen har onekligen en lång väg till valseger 2014. Man har på endast sex år lyckats hamna i samma läge som regeringen Persson lyckades med efter den dubbla tiden, dvs tolv år, nämligen det att väljarna har börjat få känslan av att alliansen är regeringstrött. Vilket var en direkt bidragande orsak till att Persson åkte ut och alliansen in.

Hur det ens är möjligt att skicka dessa signaler till väljarna efter endast sex år vid makten, med tanke på hur länge Socialdemokraterna styrt detta land sedan början på 1930-talet, är smått obegripligt.

måndag 23 april 2012

Tror Aftonbladets Marcus Leifby att Alberto Contador är oskyldig till doping?

Läser på Aftonbladet.se att sportkrönikören Marcus Leifby tycker att den forne simmaren Gunnar Larsson betedde sig respektlöst i förra avsnittet av Mästarnas Mästare och tycker även att det inte finns någon anledning att tvivla på Linda Haglunds oskuld i dopingfrågan. Bland annat skriver han så här:
Linda Haglund var 25 år när hon utnyttjades och lurades av ett as. Hon blev lämnad ensam.
Hennes karriär, den som varit en så stor del av hennes liv, slogs i spillror. Det hade varit lätt att fly, ge upp, erkänna, be om ursäkt eller, för den delen, be alla dra åt helvete.

Jag blir alltid lika imponerad när svenska journalister alltid tycks ta svenska idrottare i försvar mot dopinganklagelser. Typiskt svenskt och typiskt naivt. I detta fall finns tydligen ett försvar för Haglund, hon var bara 25 år och hon blev lurad av ett "as". Ok har vi hört den bortförklaringen förr från idrottare som testats positivt för doping?

Sedan fortsätter Leifby:
Men Haglund bet ihop, tog fajten, slogs för att rentvå sitt namn, kämpade för att ta sig tillbaka och har stått fast vid sin historia i 31 år nu. Hon har aldrig vikt en tum. Finns det då fortfarande anledning att tvivla, ifrågasätta och indirekt också döma? Jag tycker inte det, men det tycker Gunnar Larsson – och det tycker jag är respektlöst.
Eftersom Haglund i 31 år stått fast vid sin version tycker alltså inte Leifby att det finns anledning att tvivla. Med det argumentet måste han i konsekvensens namn även anse att det inte finns någon anledning att tvivla på cyklisten Alberto Contadors oskuld. I fallet med Contador finns ytterligare en likhet med Linda Haglund, Leifby igen:
"Den gör ont att lyssna på och mitt uppe i denna sorgliga historia satt Gunnar Larsson – och tvivlade. Det var fräckt, på gränsen till befängt. Haglund friades av svenska friidrottsförbundet men den internationella motsvarigheten vägrade att häva den 18 månader långa avstängningen."
Även Contador friades av sitt nationella förbund för att sedan fällas av det internationella. Så frågan till Leifby är om han tycker det är fräckt och på gränsen till befängt ifall man tror att Contador är skyldig till doping? Till sist kan jag även konstatera att Contador var 27 år då han åkte fast för doping, och om nu åldern har betydelse, vilket det verkar ha för Marcus Leifby, så finns även här en likhet med Linda Haglund.

AB1, AB2

Trängsel i Uppsala?

Noterar att Centerpartiet vill införa trängselskatt i fler kommuner runt om i landet, nu föreslås även trängselskatt i Uppsala. Jag vet inte hur ofta Centerpartiets representanter besöker Uppsala, men de får gärna berätta var den där oerhörda trängseln finns som föranleder införande av trängselskatt.

Men å andra sidan visar Centerpartiet med detta förslag att trängselskatten inte främst är till för att minska trängseln utan för att öka skatteintäkterna. De borgerliga partierna går från klarhet till klarhet.

Edit: Har tagit del av en del uttalanden i frågan och undrar litet hur Centerpartiet i Uppsala egentligen ställer sig i frågan om trängselskatt i staden?

Till UNT.se säger Centerpartiets Stefan Hanna:
"Inte aktuellt med trängselskatt i Uppsala"
 Till DN.se säger samma Hanna:
"Vi måste titta på alla möjligheter för att klara av trafikflöden och för att kunna nå våra klimat- och miljömål. Trängselskatt är en sådan väg."
"Vi vill gärna ha rådigheten att kunna införa trängselskatt, men det är inte det samma som att vi gör det. Ett alternativ skulle vara att stänga av, att förbjuda persontrafik och det tycker vi inte är positivt. Om vi får egen politisk majoritet kan det genomföras inom kanske fem år"
 Skall man börja bli orolig?

söndag 22 april 2012

Moderaternas byte av partisekreterare

Det finns mycket att skriva om den senaste tidens utveckling inom Moderaterna, det är svårt att veta vilken ände man skall börja i. Att partiet byter ut sin partisekreterare efter bara ett och ett halvt år får nog betraktas som uppseendeväckande, jag skall dock inte ge mig in på att utvärdera Sofia Arkelstens insats som partisekreterare utan nöjer mig med att konstatera att det uppenbart finns en del problem inom Moderaterna.

Rapports Mats Knutson skriver i sin kommentar att Arkelsten inte blev den tillgång som Reinfeldt hade räknat med. Delvis har nog Knutson rätt i detta, men om sanningen skall fram spelar det nog ingen roll vad partisekreteraren heter när den moderata delen av regeringen är så idélös som den är. Finns det någon som inte tillhör den innersta kärnan inom Moderaterna som ärligt talat kan räcka upp en hand och säga att Moderaternas politik verkar bestå av annat än jobbskatteavdrag?

Jag är personligen hyggligt intresserad och följer med i den politiska utvecklingen men har väldigt svårt att se vad Moderaterna vill idag. Jag har även vänner som arbetar vid moderaternas riksdagskansli som säger detsamma, och kan inte Moderaterna som parti ens berätta om sina visioner för sina anställda, då har man uppenbara problem med att få väljarna att första varför man skall rösta på partiet.

Mats Knutson gör dock en orättvis jämförelse mellan Arkelsten och hennes två senaste företrädare när han skriver:
Arkelstens företrädare i Moderaterna, Sven-Otto Littorin och Per Schlingmann, var skickliga när det gällde att bilda opinion och skapa medialt utrymme för moderat politik. 
Vad Knutson glömmer, eller inte vet, är att Schlingmann var kommunikationschef och ansvarig för partiets kampanjer, och delvis idéutveckling, under Littorins tid. Det var knappast Littorin som: ”bilda opinion och skapa medialt utrymme för moderat politik.”.

Man kan nog lugnt påstå att rollerna som partisekreterare och kommunikationschef var olika när det var Littorin/Schlingmann respektive Schlingmann/Henriksson som besatte respektive poster. Schlingmann har hela tiden varit den som enligt Knutson: ”bilda opinion och skapa medialt utrymme för moderat politik.”. Därför är det kanske inte så konstigt att just den delen har försvunnit när Schlingmann flyttat över till regeringskansliet. Jag är ganska, för att inte säga helt, övertygad om att Littorin, enligt Knutsons definition, hade nått betydligt mindre framgångar om han inte haft Schlingmann som kommunikationschef.

Om vi sedan går över till Reinfeldts nya partisekreterare finns det även här en del saker att notera.

I Rapports sändningar samma dag som Reinfeldt höll sin presskonferens påstod reportern att Kent Persson skulle vara en av Reinfeldts kritiker, vilket jag vill hävda, minst sagt, är ett mycket vinklat påstående. Jag skulle nog till och med hävda att det faktiskt inte är sant. Vad Kent Persson har kritiserat är att förnyelsen av Moderaterna inte gått tillräckligt långt, eller snabbt. Men det är faktiskt inte Reinfeldt han har kritiserat, det är Perssons egna tidigare kollegor ute i landet. Såvida inte Persson ansett att Reinfeldt skall toppstyra partiets företrädare på kommunal- och landstingsnivå?

Kent Persson har tvärtom varit en av Reinfeldts ivrigaste påhejare, ivrigt nyttjad av Reinfeldt som motpol till dem som tycker att Moderaterna gått för långt i sin förnyelse. Tack vare att Persson har intagit positionen bortom Reinfeldt har statsministern kunnat stå mitt emellan och säga att han tar ansvar för partiets hela bredd och att alla så kallade ”gamla moderater” är ute i ogjort väder.

Kent Persson lyfts nu fram av Fredrik Reinfeldt som en valvinnare som kan öka tempot i Moderaternas förnyelse och kampanjverksamhet. Man kan aldrig veta hur en person uppfyller de förväntningar som ställs på densamma, men man kan som det kinesiska ordspråket säger titta tillbaka på den väg som vandrats för att se vilken väg man har framför sig.

Ett problem för Kent Persson är, som många redan påpekat, att han ofta varit ute och påtalat vikten av förnyelse men han har sällan kunna precisera vad det innebär. Ett annat problem är att han ses som en valvinnare men inte lyckats särskilt bra i sina tidigare uppdrag.

Kent Persson kommer säkert att prata mer om förnyelse än vad Sofia Arkelsten har gjort, men vad denna förnyelse egentligen innebär, där är han svaret skyldig.

När det gäller förnyelse har dock Kent Persson ett bättre utgångsläge än tidigare partisekreterare eftersom hans företrädare har sett till att de största motståndarna till vänstervridningen har lämnat partiet. Förnyelsen, vad den nu innebär, går nog väsentligt mycket enklare nu än 2004.

Men jag tror samtidigt att det finns framtida problem med rådande situation. Moderaterna och Alliansen kan inte, vilket man gjort hitintills, kallt räkna med att väljare på högerkanten, när de väl står vid valurnan, lägger sin röst på något av allianspartierna. Det finns en gräns som kan passeras vid vilken de struntar i att rösta över huvud taget.

Med Socialdemokraternas val av Stefan Löfven som ny partiledare är detta väldigt allvarligt, vilket också speglas i Socialdemokraternas opinionssiffror. En stor grupp Socialdemokrater som vid valen 2006 och 2010 valde Moderaterna i stället för som tidigare Socialdemokraterna har nu en mycket kort väg tillbaka till Socialdemokraterna.

Moderaterna står nu vid ett vägskäl, där valet av Kent Persson som ny partisekreterare visar vilken väg som Reinfeldt valt. Om Reinfeldt tidigare tagit ett stort steg mot mitten/vänster för att göra Moderaterna valbara för de väljare som fanns i Socialdemokraternas högerflygel, så är han nu beredd att ta ett mycket stort steg mot vänster för att än mer öka den potentiella väljarbasen hos Socialdemokraternas väljare.

Tyvärr tror jag han valt fel. För i och med detta har han också förflyttat gränsen för när många moderater inte längre kan tänka sig att rösta på partiet.

Till sist vill jag nog återupprepa ett konstaterande som jag tidigare framfört, även till Kent Persson, att om framgångsreceptet för Moderaterna för att bli riktigt stort som parti är att fortsätta förnyelsen genom att gå mot vänster. Då undrar jag varför man inte nått bättre resultat ute i landet där denna politik framförts, bland annat i Örebro, Kent Perssons egna hemmaplan?

Det är de facto inte förnyelsen av Moderaterna som lett till att Moderaterna i Nacka, Täby, Lidingö med flera kommuner de senaste 15 åren legat kring 40-50 % i valresultat. Frågan är varför förändringen inte märks mer ute i landet där den politiska omsvängningen, enligt Kent Persson själv, borde tilltala väljarna än mer?

måndag 9 april 2012

Nyhetstorka¨hos Tv4?

Det verkar inte hända särskilt mycket i världen med nyhetsvärde när Tv4Nyheterna väljer att göra en nyhet av att Moderata Ungdomsförbundet har en utbildning för ett urval av sina medlemmar. På sin hemsida lyfter de fram att MUF genomför en utbildning som går under namnet Unga Moderater. Skall det vara en nyhet?

Det roliga blir att man verkligen försöker göra en nyhet av det genom att koppla nyheten till senaste tidens kritik mot Moderaterna för att de skall vara idélösa:
Moderaterna beskrivs ofta som ett parti som lider av idétorka, men i det tysta sker en satsning på unga politiker som partiet tror blir framtidens ledare.
Ingenstans förklarar man hur idélösheten skall motarbetas genom denna utbildning, eller menar man att själva utbildningen är idén?

onsdag 4 april 2012

B O Andersson är åter ute och svamlar om det amerikanska presidentvalet

Idag skriver Bo Inge Andersson i en kommentar på SVT:s Texttv, sid 165-167, att det amerikanska presidentvalet går in i en ny fas. Detta av två skäl, dels för att president Obama börjat nämna Mitt Romney vid namn som trolig republikansk motkandidat, dels genom att Romney nu för första gången skall ha börjat angripa Obama istället för sina egna partikamrater. Så här skriver Andersson:
Det inleder en ny fas där Mitt Romney verkar säker på att han ska bli sitt partis kandidat mot Barack Obama,  fast ännu fyra personer slåss om den äran i nomineringsvalen som inte är avslutade förrän i slutet av juni.
Tidigare har Romney attackerat sina motståndare INOM partiet. Nu i sitt segertal gick han till direkt angrepp  på president Obama. 
Sedan svävar Andersson vidare i fablernas värld och resonerar kring varför Romney nu börjat prata om Obama i sina segertal istället för sina motståndare i primärvalet.
Bakom detta ligger dels rädslan för att en fortsatt strid mellan republikanerna kan försvaga deras chanser när de väl efter sommaren ska börja slåss mot Obama.
I verkligheten har dock Romney i stort sett alltid attackerat Obama vid sina presskonferenser efter primärvalen. Detta har faktiskt till och med gått att läsa om i svenska medier där det ofta noterats, att medan övriga kandidater attackerat varandra har Romney fokuserat på att istället attackera Obama.

Men detta lilla faktum skulle ju omintet göra Anderssons kommentar. Som jag skrivit i en blogg undrar jag "om han över huvud taget läser och tar del av annan nyhetsrapportering och diverse opinionsundersökningar som görs, eller om han helt enkelt sitter och skriver kommentarer helt utifrån eget önsketänkande?"

torsdag 29 mars 2012

Försvarsministerns avgång

Jag är inte särskilt förvånad över att försvarsministern nu har valt att avgå. Nu är frågan snarare om fler i ledande ställning kommer att avgå eller tvingas bort med anledning av samarbetet med Saudiarabien? Om man i Rosenbad trott, eller fortsatt tror, att denna fråga kommer att försvinna från dagordningen har man nog gjort en stor missbedömning. En fråga som direkt dyker upp är ifall avgången är en signal om att mer pikanta detaljer kommer att komma framöver och att man i och med det försöker förekomma detta, eller man tror att man slipper frågan när de allra flesta, oavsett vad Tolgfors eller Reindfeldt själva hävdar, nu tror att försvarsministern avgår på grund ”affären”?

Jag är helt övertygad om att det kommer att framkomma fler fakta kring samarbetet med Saudiarabien. Dels för att det går att läsa mellan raderna av det som hitintills framkommit att det finns många oförklarade fakta som ryms där, dels för att så länge de högst ansvariga försöker skjuta ansvaret ifrån sig och låter personal på lägre nivå ta smällarna kommer det att läcka i jämn ström till medierna. De finns många frustrerade anställda inom Försvarsmakten och FOI som känner sig utelämnade och att de som fattat beslutet inte vågar stå för det nu när det blåser kraftiga vindar mot hela avtalet med Saudiarabien.

Expr1, Expr2, AB1, AB2, DN1, DN2, DN3,

torsdag 15 mars 2012

När jag nu ändå är inne på ämnet Bo Inge Andersson och hans USA-rapportering

Jag skrev igår ett inlägg som reaktion på hans kommentar på SVT:s TextTv där han bland annat anser att republikanska partiet är mycket splittrat och att man i Vita huset just nu sitter och myser över rådande situation. Jag hittade en kommentar/krönika på SVT.se som verkade vara ursprungstexten till inlägget på TextTv, det fanns snarlika stycken.

Idag noterade jag att Bo Inge har redigerat sin artikel på hemsidan så att dessa både vinklade och direkt felaktiga meningar är borttagna. Däremot hittade jag en tidigare artikel med rubriken "Supertisdagen bekräftade splittringen", som han senast redigerade den trettonde mars, som fortfarande innehåller skrivningar om hur splittrat partiet är och hur svårt Mitt Romney har att samla bredare grupper inom partiet.

Han börjar sitt inlägg med:
På en punkt skapade supertisdagen klarhet: Att det republikanska partiet är klart splittrat i en konservativt-religiös del under Rick Santorum och en del som motståndarna kallar luddigt liberal fast ledaren Mitt Romney kallar den strängt konservativ.
Och sedan fortsätter han angående Romneys seger:
Men hans seger ger upphov till många frågor, som engagerade republikanska väljare och partiledningen måste ställa sig. En handlar om att Romney inte lyckades vinna de religiösa och konservativa, de som är viktiga för att en republikanska presidentkandidat ska kunna besegra Obama.
... 
Klar splittring - Fortfarande finns det en klar splittring i partiet, som leds av den högerkristne Santorum. Romney har vunnit ett stort antal delegatröster och ligger nu i topp och har någonstans runt 400 delegater.
... 
Hans svaghet är att han inte kan samla breda grupper i partiet. 
Han redigerade som sagt denna artikel så sent som den trettonde mars, ursprungligen skriven den sjunde, och vid denna tidpunkt har en mängd media i framför allt USA, men även Expressen publicerat mätningar som visar att både Romney och Santorum, antingen leder eller ligger mycket jämnt mot Obama.

Mätningarna som jag även länkade till, och som visar hur Romney har stöd av över 80% av de republikanska väljarna medan Santorum ligger en bra bit över 70%, har även de varit allmänt kända. Men de är uppenbart fakta som Bo Inge Andersson intet bryr sig om. Han fortsätter med sina envetna försök att sätta mediebilden av ett mycket splittrat republikanskt parti.

Slutligen så finns det en gammal regel för bloggar och text publicerade på nätet, och det är att ifall man ändrar i sina inlägg så gör man en överstrykning av det man tagit bort och skriver nya meningar med kursiverad stil. Men Bo Inge han bara ändrar så att det blir helt omöjligt att se eller följa ändringarna. Det är faktiskt litet fult.

onsdag 14 mars 2012

Bo Inge Anderssons verklighetsuppfattning?

Jag har länge haft synpunkter på Rapports utrikeskommentator Bo Inge Andersson och hans kommenterande kring valrörelser runt om i världen, framför allt de i USA.

Efter att nyss ha läst hans senaste kommentar som just nu finns på Svt:s Texttv undrar jag om han över huvud taget läser och tar del av annan nyhetsrapportering och diverse opinionsundersökningar som görs, eller om han helt enkelt sitter och skriver kommentarer helt utifrån eget önsketänkande?

I måndags skrev jag ett inlägg om att det republikanska partiet på intet sätt är så splittrat som svenska medier vill påskina. Bland annat skrev jag om resultaten i de opinionsundersökningar där väljarna får välja mellan två kandidater, så kallade matchup polls:
Om splittringen vore så stor som svenska medier och analytiker vill påskina skulle knappast båda toppkandidaterna till att bli republikanernas kandidat vinna i dessa match-up polls. Detta blir än tydligare när man tittar på hur stort stöd Romney respektive Santorum får hos de republikanska väljare. Där har för närvarande Romney stöd av 83% medan Santorum stöds av 77%.
Jag skrev också att jag inte är särskilt överraskad över den svenska medievinkling:
Att fortsätta hävda att det republikanska partiet är mycket splittrat visar nog snarare på en del journalisters och politiska bedömares egna förhoppningar om att Obama skall lyckas vinna igen. Det är nämligen inte helt ovanligt att den demokratiska kandidaten utmålas som den säkra segraren, fram till valnatten då alla står helt frågandes till hur amerikanarna återigen kunde välja en republikansk president.
Idag överträffar Bo Inge Andersson sig själv när han kommenterar de senaste primärvalsomgångarna:
Men nu visar resultatet hur kluvet partiet är - och att det är de mycket konservativa som dominerar. Det kan i  valen i november skrämma bort många väljare. 
Problemet är att ingen av kandidaterna är tillräckligt slagkraftig för väljarna. Men det är klart att det står två block mot varandra.
Inte tillräckligt slagkraftiga? I söndagens matchup poll vann både Romney och Santorum över Obama, vad är inte det om riktigt slagkraftigt?

Sedan fortsätter Bo Inge om de stora block som påstås splittra de republikanska väljarna:
Ett är de konservativaste med Santorum och Gingrich. Ett är ett mer luddigt block där den tidigare liberale  Romney nu försöker profilera sig som den konservativaste, vilket misslyckas och gör honom mindre trovärdig.
Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg så har för närvarande Romney stöd av 83% och Santorum stöd av 77% av de republikanska väljarna. Det är väl allt annat än splittrat?

Sedan avslutar Bo Inge med att hävda att de i Vita huset just nu pga den "stora splittringen" bland de republikanska väljarna sitter och myser:
Och under tiden myser man i Vita Huset över allt ovett som republikanerna vräker över varandra i sina tv snuttar.
Jag tror tvärtom att man just nu i Vita huset är ganska livrädd. Matchup polls ger resultatet att Romney i de senaste undersökningarna vinner mot Obama, Santorum vissa dagar även han vinner medan han andra dagar ligger någon enstaka procent efter, och där till och med Ron Paul i några av pollsen sniffar Obama i bakhasorna. Den som med dessa undersökningar sitter i Vita huset och myser kan inte vara riktigt frisk. Eller så har Bo Inge Andersson en något skev bild av hur verkligheten ser ut.

Edit: Eftersom det inte är särskilt lämpligt att länka till Texttv:s sidor försökte jag hitta hans krönika på Svt.se, där fann jag en liknande vilken jag tror är ursprungsartikeln för det som skrivits på Textv, de är snarlika, så jag länkar till den. Länk.

Edit 2: Noterar att Bo Inge ändrat i sin artikel på svt.se ett par gånger sedan den först publicerades, nu är allt om Vita husets mysande borttaget, så är även allt skrivande om hur splittrat partiet är. Artikeln är nu klart mer balanserad än tidigare. Jag undrar vad hans ändringar beror på?

måndag 12 mars 2012

Det republikanska partiet är intet splittrat

Jag vet inte hur många reportage och nyhetsinslag jag sett i Svt, Tv4 och de svenska tidningarna den senaste tiden som antingen kommer med ett påstående eller ställer frågan om hur splittrat det republikanska partiet är och att de är alldeles för konservativa för att kunna utmana sittande president Obama. För mig som följer amerikansk media och opinionsundersökningar finns knappast fog för en sådan svensk vinkling.

Senast ut i raden är Svt:s Agenda som i söndagens program ställde just frågan om huruvida det republikanska partiet blivit för extremt för att utmana Obama.
Ärkekonservative Rick Santorum fortsätter kampen om att bli republikanernas presidentkandidat. Har partiet blivit för extremt för kunna utmana Obama?
Senaste opinionsundersökningen från det tillförlitliga Rasmussenreports.com motsäger detta mycket tydligt.

Där leder båda de republikanska kandidaterna Romney och Santorum i match-up polls mot Obama. När Romney ställs mot Obama vinner han med 48% mot 42%, och när Santorum ställs mot Obama vinner han med  45% mot 44%. Det är heller inte första gången som de två republikanerna vinner i match-up polls mot Obama.

Om splittringen vore så stor som svenska medier och analytiker vill påskina skulle knappast båda toppkandidaterna till att bli republikanernas kandidat vinna i dessa match-up polls. Detta blir än tydligare när man tittar på hur stort stöd Romney respektive Santorum får hos de republikanska väljare. Där har för närvarande Romney stöd av 83% medan Santorum stöds av 77%.

Att fortsätta hävda att det republikanska partiet är mycket splittrat visar nog snarare på en del journalisters och politiska bedömares egna förhoppningar om att Obama skall lyckas vinna igen. Det är nämligen inte helt ovanligt att den demokratiska kandidaten utmålas som den säkra segraren, fram till valnatten då alla står helt frågandes till hur amerikanarna återigen kunde välja en republikansk president.

rasmussenreports.com,

torsdag 8 mars 2012

Att våga stå för sin politik, eller inte.

Någonting som jag stör mig väldigt mycket på hos en del, för att inte säga ganska många, politiker är oförmågan att våga stå för sin politik, eller politiska uppfattning när det råkar blåsa litet i media.

Exempel på detta finns det många. När det blåste som värst kring Carema-rapporteringen i höstas var det många politiker som hoppade på mediedrevet och bannlyste företaget, även från Moderat håll. Att vänsterpolitiker var snabba att utnyttja rapporteringen torde inte förvåna någon, men att så många moderater valde att hoppa på tåget och börja ifrågasätta de privata alternativen inom välfärdssektorn tyder på en mycket svag ideologisk förankring, alternativt en mycket bristfällig kurage. Att stå rakt och stark när det blåser som värst är ingenting som man kan säga karakteriserar en del politiker.

I fallet med Carema räckte det ganska bra med att man skrapade litet grand på ytan för att se att det var medierapporteringen som var den stora skandalen, inte Carema. Vilket jag bloggat om tidigare.

I dagarna handlar det om vapenaffären i Saudiarabien, och även här hittar vi beröringsskräcken för de beslut man själv, och sina partier man tillhör, varit med och fattat. Både från höger som vänster förnekar man det faktum att man har fattat ett beslut om affären. Den enda som varit tydlig i fråga är väl Carl Bildt, men det förvånar mig inte att det är just han som skiljer ut sig från mängden. Så här skriver han om själva avtalet på sin blogg:
   Jag sade som det var, nämligen att det ingåtts ett avtal mellan Sverige och Saudiarabien om detta 2005, och att det är en enligt min mening rimlig utrikespolitisk princip att respektera ingångna avtal även om de råkar vara slutna av en tidigare regering.
   Och att jag utgått från att allt som skett sedan dess eller som planerats ligger inom ramen för detta avtal och de ytterligare tillstånd som detta lett till.
   Jag påpekade – flera gånger, eftersom frågorna återkom – att detta avtal i alla sina delar varit och är offentligt. Och att det är tämligen detaljerat om vad det faktiskt handlar om.
Om Folkpartiets kovändning skriver han:
   Vad jag då hade glömt bort är att detta avtal KU-anmälts före regeringsskiftet 2006, men att det inte föranledde någon anmärkning från riksdagen.
   Anmälan lämnades in av folkpartiet, men när det kom till avgörandet var det bara vänsterpartiet och miljöpartiet som hade avvikande mening.
...
   Och folkpartiet, som anmälde avtalet till KU en gång i världen men som sedan inte hade några invändningar, säger nu att de var mot allt.
   Men de röstade som de gjorde i riksdagen, och de sitter i den regering som sedan fullföljt avtalet.
När det gäller Socialdemokraterna säger han så här:
   Urban Ahlin säger att vi visst kunde ha brutit oss ur avtalet.
Ja, det kunde vi möjligen ha gjort 2010, men till en betydande utrikespolitisk kostnad. Och jag kan inte minnas att socialdemokraterna vare sig då eller senare ens antydde att vi borde ha gjort det.
Vidare skriver han om själva avtalet:
   Så det var knappast så märkligt att den regering som tillträdde 2006 fullföljde avtalet. Det förlängdes automatiskt enligt bestämmelserna i avtalet 2010.
   För mig handlar detta om Sveriges trovärdighet gentemot andra länder när vi sluter avtal.
Om ett annat land sluter ett avtal med Sveriges regering skall man kunna lita på att detta gäller även om den partipolitiska sammansättningen på regeringen förändras.
   Och det är klart att det gäller i synnerhet om detta avtal i detalj varit föremål för riksdagens granskning.
   Sedan kan man hålla på och bråka om det var rätt eller inte att 2005 ingå detta avtal. Men det är faktiskt en annan fråga.
   Slutet avtal är ett slutet avtal, och Sveriges trovärdighet förblir Sveriges trovärdighet.
Tycker det är synnerligen svagt av övriga inblandade politiker som nu inte vågar stå för sin egna delaktighet i denna affär. 

Slutligen håller jag med Carl Bildt i hans kommentar att man kan diskutera huruvida det var rätt eller fel av Sverige att ingå avtalet 2005, men det är ju inte det som politikerna diskuterar idag. Personligen tycker jag det var ett felaktigt beslut som dåvarande Socialdemokratiska regeringen fattade. 

Litet pikant kan jag även tycka att det är att det var just Leni Björklund, som tidigare hävdat sig vara pacifist, som i egenskap av försvarsminister var den som höll i trådarna när det ursprungliga avtalet tecknades.


tisdag 6 mars 2012

Jämställdheten inom Vasaloppet

Expressen försöker i en artikel idag skapa ett jämställdhetsproblem inom Vasaloppet. Med följande ingress inleds artikeln:
Nio mil - men ingen bil. Vibeke Skofterud krossade damrekordet på Vasaloppet - men blev blåst på bilpremien som Jörgen Brink fick för sitt rekordlopp.
Sedan fortsätter artikeln:
Om två dagar är det den 8 mars - alltså internationella kvinnodagen. Vibeke Skofterud fick frågan om vad hon hade för associationer till kvinnodagen för ett tag sedan, och svarade: – Jag tycker att jämställdhetsarbetet har kommit väldigt långt. Men så kom Vasaloppet.
Läser man artikeln något djupare hittar man dock förklaringen till detta:
Per Strid, informationschef för Vasaloppet, tycker nämligen att Skofterud ska köra både Tjejvasan och Vasaloppet nästa år. Då har hon chansen att vinna den där bilen - eftersom det finns en bilpremie i Tjejvasan.
Expressen försöker alltså skapa bilden av ett ojämställt vasalopp eftersom bästa kvinna vid söndagens Vasalopp inte vann en bil. Men man kan faktiskt vända på det och påpeka att det snarare är ojämställt mot de manliga deltaganden. Hur då? Jo eftersom det finns ett särskilt Vasalopp där endast kvinnor får delta och vinsten är en bil medan det inte finns motsvarande för männen annat än det stora Vasaloppet över nio mil. Kvinnor och män har samma möjligheter att vinna en bil i det loppet, men endast kvinnor i ytterligare en tävling.

Nu invänder naturligtvis en del med att säga att kvinnor aldrig kommer att kunna vinna det stora Vasaloppet och att det därför är rätt att det finns ett särskilt lopp för damerna, med ett eget pris. Och i detta kan de ju ha rätt, men i så fall borde man kanske skrota Tjejvasan och överföra priset till bästa dam i stora Vasan. Då är ju problemet löst.

Eller så kan man hänvisa till de riktigt militanta feministerna som hävdar att könet är en social konstruktion och fortsätta med endast ett pris i Vasaloppet, oavsett kön. Men eftersom att jag är övertygad om att det faktiskt finns biologiska skillnader mellan könen så tycker jag idéen med att skrota Tjejvasan är den bästa och sedan ha två vinster i det riktiga och långa Vasaloppet.

Expressen,

På temat kommunala vårdskandaler

Som ni säkert förstått har jag satt mig för att här på bloggen lägga upp de vårdskandaler som sker i kommunal regi och som riksmedia aldrig rapporterar om. Det har senaste månaderna blivit några stycken och här kommer en till.
Kommunen utreder just nu sex anmälningar mot det kommunala demensboendet Torsiliahemmet i Torshälla. Samtliga anmälningar gäller en avdelning och handlar om bristande omvårdnad.
Enligt anmälningarna har dementa åldringar blivit sittande med nerkissade blöjor eller intorkad avföring. En boende som inte kan räta ut fingrarna på grund av stela leder hade så långa naglar att de skar in i handlflatorna. En annan med rätt till daglig promenad ska inte ha fått komma ut på en månad.
Edit: Noterar nu att TT skickat ut en notis om detta och att andra riksmedier nu återrapporterat om den. Imponerande. MEN jag noterar även att min tidigare kritik om att riksmedia sällan återger VEM som driver boendet ifall det är kommunalt, men ALLTID gör detsamma när det är ett enskilt företag, fortfarande gäller. Inte en rad om att det är ett kommunalt boende!

Svåra brister utreds på demensboende, SvD, Aftonbladet,

onsdag 22 februari 2012

Varför bry sig om sanningen?

Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin känner sig äcklad av "Carema-affären" med blöjvägningar och har skapat en bild med statsministern iförd en läckande blöja. Så här kommenterar hon sitt "konstverk":

- Carema-skandalen blev droppen för mig. Jag började fundera på hur vi verkligen ska kunna känna hur vidrigt det är när man blir äldre och inte sköts om ordentligt.
- Att titta på bilden ska kännas lika äckligt som det känns för den gamla människan att ligga i sin egen skit. Kissblöjan blev en symbol för misskötseln inom vården, Carema-blöjan. Man ska verkligen ta det här på allvar, säger Elisabeth Ohlson Wallin.

Det är trist att konstnären inte brydde sig om att kontrollera sanningshalten i den där beryktade "Carema-affären". Sant var att man vägde blöjor, men det berodde inte som skandalrubrikerna menade på att man skulle återanvända blöjorna. Det berodde på att man inledningsvis väger blöjorna för att ge de boende rätt inkontinensskydd. Människor läcker nämligen olika mycket under nätterna och det gäller att ge de boende rätt skydd. Därav måste man väga blöjorna första nätterna.



Expressen,

Socialdemokrat till försvar för Carema

Igår tog socialdemokratiska riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht Carema i försvar, med argument som för några år sedan i stort sett endast hördes från moderater går han nu till angrepp både mot höger som vänster:
Två fundamentalistiska ståndpunkter hörs tydligt i debatten om driftsformer. Den ena ropar "kommunalt, kommunalt, kommunalt" och den andra ropar "privat, privat".

Enligt Bucht är det kvalitetssäkring som är det viktiga, inte driftsformen:
Men det viktigaste är att säkra kvaliteten inom äldreomsorgen, oavsett om den bedrivs i egen regi eller som upphandlad entreprenad. 
Jag kan inte hålla med mer. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg:
Slutligen tycker jag även att kommunerna allt mer skall övergå till att bli renodlade beställare och granskare av verksamheter, och med det behandla kommunala och enskilda utförare exakt lika. Det sker i väldigt få kommuner idag, även om en del är på väg över mot det sådan modell. Men de allra flesta kommuner beställer omsorg av sig själv, betalar till sig själv, och ibland kanske de även granskar sig själv. Men mest granskar de utövare som inte är kommunala. Här måste kommunerna tänka om!
Jag kan varmt rekommendera artikeln som ni hittar här.

Tidigare blogginlägg i ämnet. Blogg1, blogg2, blogg3, blogg4,

lördag 11 februari 2012

Färre reaktorer har lett till mer kol- och oljekraft.

Jag tycker att det hög tid att nu i dagarna ställa vänsterpartierna mot väggen när det gäller deras tidigare avveckling av kärnkraftsreaktorer, beslut som vi idag ser konsekvenserna av. Förutom att vi konsumenter drabbas av kraftigt höjda elpriser pga för låg produktion, innebär nedläggningen av Barsebäck att vi idag inte bara importerar skitig kolkraft från Tyskland utan även startar igång egna oljekraftverk. Var det, eller rättare sagt är det, detta som Miljöpartiet och de två andra vänsterpartierna hade tänkt sig? Och hur tänker man när man förespråkar ytterligare nedläggningar av reaktorer?

Som jag skrev i föregående blogginlägg kan vi konstatera att Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland släpper ut mer än fyra gånger mer än vad de svenska inrikestransporterna ger upphov till även om man räknar ihop vägtrafik, flyg, järnvägar och sjöfart. Ändå fortsätter klimatalarmisterna att jaga svenska bilister som många gånger faktiskt är i behov av sina bilar för att få vardagen att gå ihop.

Miljöpartiet fortsätter att driva linjen att kärnkraften skall avvecklas helt. Bland annat vill man ersätta reaktorerna genom en kraftig utbyggd vindkraft. Det är rätt intressant att se hur tidigare, från byggande och exploatering, fredad natur helt plötsligt inte är vatten värt när Miljöpartiet vill bygga vindkraftparker i våra grönområden.

Samtidigt argumenterar man för nedläggningen genom helt absurda argument. Det ”tankeförbud” som funnits under drygt 30 år, som förbjudit forskning och utveckling av kärnkraften i Sverige och som har lett till brister i moderniseringen av våra reaktorer, med ett antal nödstopp som följd. Problem som vi inte kan se i Finland som tvärtom haft en positiv till syn till kärnkraften. Dessa konsekvenser använder man sig nu av när man vill lägga ner kärnkraften.

Ansvaret för att vi idag måste använda importerad el tillverkad av tysk kolkraft samt egenproducerad el från oljekraftverk vilar tungt på de politiker som ansvarade för "tankeförbudet" och nedläggningen av våra reaktorer.

Mer kärnkraft istället för färre bilar.

Läser att Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland släpper ut mer än fyra gånger mer än vad de svenska inrikestransporterna ger upphov till även om man räknar ihop vägtrafik, flyg, järnvägar och sjöfart.

Vore inte en tanke att man ersätter all kolkraft med ren kärnkraft och samtidigt slutar j-vlas med svenska bilister som i många fall faktiskt har behov av sina bilar?

SvD,

söndag 5 februari 2012

Ännnu en äldreomsorgsskandal som måste bero på privata vinstintressen, eller?

Min lista på kommunala vårdskandaler börjar bli rätt lång nu, här kommer ytterligare en som inte blir omnämnd i riksmedia. Men det är väl som jag konstaterat tidigare, det krävs ett "Carema" i namnet för att det skall vara intressant.

onsdag 25 januari 2012

Skandalkommuner saknas inte...

Jag har tidigare skrivit om medias snedvinklade rapportering kring missförhållanden inom äldreomsorgen. Av någon anledning valde man i höstas att rapportera kring ett antal händelser som påståtts ha hänt vid företaget Caremas olika boenden runt om i landet. De allra flesta av dessa händelser visade sig inte alls vara på det sätt som tidningarna beskrev, och vissa hade till och med aldrig hänt. Det gick så långt att en av tidningarna, Expressen, gjorde en liten förlåt-mig artikel där man skrev om "baksidan av drevet", men samtidigt urskuldrade sig med att Carema borde ha framfört sin version bättre, då kanske rapporteringen skulle ha blivit annorlunda. F-n trot.

Exempel på skandalkommuner saknas dock inte, tack vare facebook och alla mina vänner där så finner jag näst intill dagligen nyheter runt om i landsortspressen som beskriver missförhållanden inom äldreomsorgen. Men oerhört få av dessa skrivs det om i riksmedia.

Det senaste fallet i raden kommer från Nordanstigs kommun där Socialstyrelsen kraftigt kritiserar boendet dels för att personalen satt i system att stänga av de boendes larm för att minska stressen, dels för att de blundat för detta missförhållande. Kan någon se rubrikerna på löpsedlarna ifall detta hänt i ett boende drivet av Carema?

Mediernas logik har under hösten varit att driftsformen har varit orsaken till missförhållandena inom de fall de rapporterat om. Är det därför de inte rapporterar om alla de fall som kommer fram i kommunalt driven äldreomsorg? Att de då med samma logik måste hävda att det är kommunerna som är problemet inom äldreomsorgen?

Helahälsingland.se, Medias rapportering är den stora skandalen inte Carema,

måndag 23 januari 2012

Socialdemokraternas kris

Jag hade väl egentligen inte tänkt blogga någonting om krisen inom Socialdemokraterna nu när Håkan Juholt avgått, det är det så många andra som gör. Men namnet/mottot på min blogg gör väl att jag ändå kan skriva någonting eftersom jag inte tycker mig se så många andra ta upp det, och med "det" menar jag vad jag upplever är Socialdemokraternas egentliga kris.

Jag skrev ovan mening strax före gårdagens Agenda började. Tänkte skriva klar denna text efter programmet, och vad ser jag då om inte ett reportage som inte i så små delar tar upp just det jag tänkte skriva om. Men, men, jag skriver klart inlägget ändå.

Visst finns det personliga motsättningar inom Socialdemokraterna, vilket med all tydlighet framgått genom åren, och av medierapporteringen verkar det nästan bara vara personliga motsättningar som är orsaken till krisen. Visst skyller en del på media och att det skulle vara ett av alla dessa drev som är orsaken och inte Juholts tillkortakommanden, men samtidigt har än den ena och än den andra i samma mening hävdat att Juholts motståndare utnyttjat drevet för sina egna syften och eldat på med läckor från interna möten.

De flesta strider bottnar dock i politiken. Bredden inom Socialdemokraterna har varit, och är, väldigt stor. Partiet rymmer människor som en del lika gärna skulle kunna vara medlem och förtroendevald för Vänsterpartiet som Folkpartiet, och nu för tiden även Moderaterna. 

Att hålla ihop denna stora bredd har inte varit lätt, men en bidragande orsak till att det ändå har gått har berott på att man suttit i regeringsställning, det har varit det kitt som hållit ihop partiet, man kan se samma fenomen inom Alliansen. Som bekant är det ganska färglöst på den sidan och de fyra borgerliga partierna verkar näst intill vara hur eniga som helst, med undantag för något enstaka utspel från minoritetspartierna till och från. Men räkna med att allianspartierna kommer att uppvisa oenighet i en rad frågor ifall man förlorar nästa val. Regeringsmakten enar.

Konflikten mellan vad som brukar kallas för höger respektive vänster inom Socialdemokraterna är inget nytt fenomen, den har funnits länge mellan olika distrikt inom partiet, men mest tydligt har den nog synts inom ungdomsförbundet där den eskalerade under 1990-talet med kända personer inblandade såsom Mikael Damberg och Veronica Palm. Till och med Göran Persson menade att dessa fraktionsstrider inom SSU mycket väl kunde komma att förgöra partiet i framtiden. Är det så att det är det vi ser idag? Får Göran Persson rätt till slut?

När partiet skulle leta fram en ersättare efter Mona Sahlin, spelade jante-lagen en viss betydelse i nomineringsprocessen. I Sverige och inte minst inom Socialdemokratin är det som bekant ganska fult att som människa ha ambitioner, och de som uttalar ambitioner kan i samma stund se sig som utesluten ur processen. Det är samma sak i skrivande stund, när alla framstående kandidater säger absolut nej till att ta över, och vem minns inte Göran Perssons nej, nej och återigen nej?

Förutom denna eviga jante-lag tog de facto falangerna ut varandras kandidater så att de i slutänden blev omöjliga. Det var i detta ögonblick Håkan Juholt m.fl. såg sin chans. Att som Juholt i dagarna hävdat att han aldrig har visat intresse för ordförandeposten utan blev erbjuden den, är lika felaktigt som att VU i lördags skulle gett honom sitt fulla stöd och att de inte kände till att han skulle avgå dagen efter. Han var dessutom duktigt revanschtörstig efter att blivit bortplockad av Mona Sahlin som tilltänkt partisekreterare. En del hävdar att Juholt var drivande i att få bort Sahlin, och minns att han var först med att kräva hela partistyrelsens avgång, ett intressant perspektiv så här i tider då Juholt själv råkar ut för precis samma behandling och hans anhängare är förbannade på de Socialdemokrater som inte kunde låta Juholt arbeta i lugn och ro.

Juholt tillsammans med företrädare för ett antal starka och uttalade vänsterdistrikt började då preparera Juholts väg till ordförandeskapet, och de är bland andra samma personer som i VU:t i lördags uttalade sitt stöd för Juholt, Peter Hultqvist och Heléne Fritzon.

Med valet av Håkan Juholt tog Socialdemokraterna en stor risk, detta av flera skäl, främst hans svaga bakgrund och att han var ett relativt oprövat kort, men även för att han var så uttalat vänster. Vad partiet då var i behov av var en enande kraft, inte en splittrande. Så här skrev jag i ett blogginlägg på min gamla blogg vid det tillfället:
Direkt efter att Göran Persson meddelat sin avgång och valberedningen började arbeta ökade återigen Socialdemokraternas opinionsstöd, för att vid årsskiftet 2006-2007 ligga på nivåer över 40 procent. I mars-april 2007, efter att Mona Sahlin valts som ny partiledare, hade Socialdemokraterna 44,1 procent i SIFOs undersökning.
Detta ledde till att det förändringsarbete som påbörjats inom Socialdemokraterna, som utmynnade till ett antal rådslag, helt stannade av. Varför skulle de ändra på sin politik när opinionsstödet återigen låg stabilt över 40 procent? Det här tror jag var Socialdemokraternas enskilt största misstag, att inte fullfölja förnyelsearbetet, detta tillsammans med samarbetet med Vänsterpartiet som i sin tur ledde till att den lilla förnyelse som skett försvann genom eftergifter till Vänsterpartiet.
Det Socialdemokraterna nu måste göra är att göra hemläxan man borde ha gjort efter förra valet, uppgradera sin politik för att anpassas till nutiden och verkligheten. Men detta kommer inte att gå smärtfritt, Socialdemokraterna kommer att ha stora problem med att ena rörelsen kring en ny politik. Så brett är partiet att en stor del på deras högerkant lika gärna hade kunnat vara medlemmar i Folkpartiet eller Moderaterna, medan många på deras vänsterkant lika gärna kunde vara vänsterpartister. Hur enar man ett sådant parti?
En av de få personer som jag tror har en chans att lyckas med detta är Sven-Erik Österberg, han åtnjuter förtroende från en större del av rörelsen och är nog en av få som skulle kunna hålla ihop partiet genom förändringsarbetet. Han kommer inte att bli en ny lysande stjärna på den politiska arenan som får Socialdemokraterna att krypa upp mot fornstora opinionsnivåer, men han är nog en av de få som internt hyser det förtroende som gör att han kan leda Socialdemokraterna genom det nödvändiga förändringsarbetet, för att sedan lämna över till någon annan att leda partiet genom nästa val. Eller mest troligt valet 2018 eftersom jag tror de kommer att ha svårt att hinna klart fram till 2014, problemen inom Socialdemokratin är nog alldeles för stora för det.
Men sedan är frågan om det finns några reella möjligheter att lyckas med detta, för splittringen mellan höger och vänster inom Socialdemokratin är inte liten. Nämn valfrihet inom välfärdssektorn eller hushållsnära tjänster, något som är alldeles självklart för Socialdemokrater i Stockholm, för en socialdemokrat i Norrbotten eller Skåne och de ser rött. Det är under alla omständigheter en inte helt enkel ekvation som väntar Socialdemokraternas nya partiledare, oavsett vem det blir.
I det skedet valde alltså Socialdemokraterna en person ståendes långt inne på vänsterfalangens planhalva. För min del känns det inte särskilt konstigt att det gick som det gick för Håkan Juholt. Även om det nu till slut var hans alla ogenomtänka uttalanden som gjorde hans position omöjlig, orsakade av hans bristande erfarenhet och kompetens på den höga nivå som partiordförandeskapet innebär, så hade han inte på något sätt kunnat ena den så kallade rörelsen, han var helt enkelt inte rätt person för det.

Sedan kan jag väl avslutningsvis säga att det jag citerade i blogginlägget ovan om att jag trodde att Sven-Erik Österberg då var den som kanske bäst var lämpad att ta över för att leda partiet, inte riktigt stämmer längre. Han är nog direkt diskvalificerad hos en inte så liten del av partiet som nu efter Juholts avgång ser honom som ett rött skynke, han var ju högst delaktig i att Juholt tvingades avgå.

Men detta stycke från mitt förra blogginlägg är lika aktuell nu som då:
Det Socialdemokraterna nu måste göra är att göra hemläxan man borde ha gjort efter förra valet, uppgradera sin politik för att anpassas till nutiden och verkligheten. Men detta kommer inte att gå smärtfritt, Socialdemokraterna kommer att ha stora problem med att ena rörelsen kring en ny politik. Så brett är partiet att en stor del på deras högerkant lika gärna hade kunnat vara medlemmar i Folkpartiet eller Moderaterna, medan många på deras vänsterkant lika gärna kunde vara vänsterpartister. Hur enar man ett sådant parti?

AB1, AB2, AB3, AB4, EXP1, EXP2, EXP3, EXP4, EX5, Svd1, Svd2

söndag 22 januari 2012

Ytterligare en kommunal skandal vi knappt får läsa om

Jag har sagt det tidigare men säger det igen, media behandlar uppenbart missförhållanden inom offentligt driven omsorg på ett annat sätt än de som sker inom enskild driven dito.

Nu rapporteras om ytterligare en vårdskandal i kommunal regi som vi knappt får läsa om i media, med något undantag. På boendet Lagerträdet i Kalmar kommun klarar man inte av att få upp alla till frukost förrän till elva-tiden, därför har nu nattpersonalen börjat väcka de äldre vid 05-tiden på morgnarna för att alla skall hinna få frukost i anständig tid.
"– Vi som jobbar på natten får väcka boenden som sover, tvätta och klä på dem för att sedan ge dem frukost eller lägga dem ovanpå den bäddade sängen. Detta görs klockan 05.30 för att hinnas med."
Kan ni tänka er rubrikerna ifall detta hade skett i ett boende som drevs av Carema?

Som ni säkert förstått tidigare invänder jag mot att rapporteringen kring bristerna inom äldreomsorgen skiljer sig åt högst markant beroende om det är i enskild eller kommunal regi som den bedrivs, och man kan undra  vad detta beror på? I grunden verkar det dock bottna i uppfattningen om att brister inom en enskilt driven omsorg per automatik beror på ett påstått vinstintresse. Andra argument har jag då sällan läst om. Frågan är då vad denna grundmurade uppfattning beror på?

Är det ren och skär kapitalism, att man vet om att svarta rubriker, där man ställer brister i omsorgen om våra äldre mot giriga riskkapitalister, säljer många lösnummer? Eller är man så politiskt övertygad om att enskilt driven omsorg alltid leder till missförhållanden pga krav på avkastning? När över två tredjedelar av journalistkåren uppger att de har sympatierna på den vänstra skalan av partipolitiken så skulle jag dock inte bli förvånad om detta vore anledningen.

När det skrivs om liknande missförhållanden inom kommunalt driven omsorg blir det tydligen inte lika enkelt att skuldbelägga någon. Om det över huvud taget sker någon rapportering så skylls det i de allra flesta fallen på neddragningar. Det är alltid en fråga om resurser.

Om det är så att många journalister har den uppfattningen att enskilt driven vårt alltid beror på vinstintresse skulle det mycket väl kunna vara en anledning till att det inte rapporteras mer om när missförhållanden som nu uppstår på ett kommunalt drivet boende. Att det finns brister/vanvård inom kommunalt driven omsorg stör ju i så fall inte så litet den allmänna bilden hos journalisterna. Att det dessutom är i en kommun som sedan hedenhös dagar styrs av vänstern måtte ju te sig smått obegripligt för dem.

Jag tycker var och en skall läsa nyhetsrapporteringen på bland annat SvT:s Text-tv, och TT där de flesta texterna kommer ifrån, litet noggrannare. För som jag själv har konstaterat sedan ett antal år tillbaka, är det ett kommunalt drivet boende som brister, står det aldrig någonting om vem som driver boendet. Är det enskilt ägt, då står i 100% av fallen företagsnamnet med. Tänk på det nästa gång ni ser Text-tv och TT rapportera om missförhållanden inom äldreomsorgen.

En vän kommenterade ett inlägg i detta ämne på min Facebook-sida:
"Jag tror faktiskt att privata bolag kan bli bra just pga media! Ju hårdare granskning! Desto bättre anbud måste de lägga så de vet de klarar av media vilket leder till kvalite! Vilket sen leder till bättre kommunalt. Så media skall i detta fall vara grisjävla hårda."
Om detta håller jag fullständigt med om. Media skall granska den omsorg som bedrivs, alldeles oavsett vem som driver den. Det leder till att missförhållanden kan komma upp till ytan och framkalla förändringar och förbättringar. Men det ställer också  höga krav på våra journalister, dels att de verkligen granskar missförhållanden och inte bara går på hörsägen vilket de verkade göra under höstens rapportering kring Carema, där i stort sett alla fall visat sig vara högst felaktiga, och i vissa fall inte ens har inträffat. Dels att de faktiskt granskar all verksamhet, och inte bara en del av dem.

Med tanke på att en betydande majoritet av våra äldre vårdas i kommunalt driven äldreomsorg och medias minst sagt bristfälliga granskning av den kommunala omsorgen finns nog tyvärr en hel del som idag inte kommer fram i dagens ljus kring äldreomsorgen.

Slutligen tycker jag även att kommunerna allt mer skall övergå till att bli renodlade beställare och granskare av verksamheter, och med det behandla kommunala och enskilda utförare exakt lika. Det sker i väldigt få kommuner idag, även om en del är på väg över mot det sådan modell. Men de allra flesta kommuner beställer omsorg av sig själv, betalar till sig själv, och ibland kanske de även granskar sig själv. Men mest granskar de utövare som inte är kommunala. Här måste kommunerna tänka om!

Barometern, Skandalkommunen Sundsvall, Media den stora skandalen, Björndahl - Valfrihet och kvalitet,

tisdag 17 januari 2012

Införandet av lärarlegitimationerna var inte helt optimalt

Jag var en av de gamla moderater som ansåg att kravet på lärarlegitimation i den utformning som det fick var mindre positiv. Jag påpekade redan då att tidsperspektivet för att vidareutbilda så många lärare som det berörde var betydligt längre än vad regeringen tog hänsyn till. Vi påpekade även de konsekvenser som det skulle få då legitimationerna blev ett faktum och allt för få lärare skulle ha fått sin legitimation.

Få lyssnade på oss, minst av alla de två lärarfacken. Idag ser jag i Aktuellt att just de två lärarfacken ondgör sig över att kraven infördes så snabbt att få kommuner hann med att säkerställa lärarnas kompetens.

Är litet sugen på att skriva: Vad var det jag sade?

fredag 13 januari 2012

Ledare har ett stort ansvar

När man läser en del nyheter låter de så ofattbara så man knappt kan tro att de är sanna, och ibland visar det sig att de inte heller är det. Rykten, obekräftade blogg- eller twitterinlägg blir nyhetsartiklar på kvällstidningarnas hemsidor. Tack vare att många journalister arbetar med metoden klipp och klistra, blir många av dessa "nyheter" sanningar.

Jag har tidigare visat detta när det gäller medias rapportering kring Carema, där näst intill alla de groteska fall som rapporterades visade sig vara felaktiga. Vi har även fallet med pojken vars far lämnade honom utanför Fyrishov i Uppsala för att gå hem till Stockholm eftersom han spelat för dåligt. Nu verkar det vara så att det kanske inte riktigt var så, ett blogginlägg byggt på hörsägen var källan till alla artiklar, som media inte brydde sig om att undersöka.

Just av dessa skäl är jag i regel avvaktande till att kommentera vissa nyheter, eftersom jag gärna vill veta mer om dem innan jag bildar mig en uppfattning. Men ibland behövs det ingen mer efterforskning, ibland är det lilla som kommit fram alldeles tillräckligt för att bilda sig en klar uppfattning, och till denna grupp nyheter hör den om sexism inom innebandyn.

Jag har själv varit elitlicensierad innebandyspelare och har varit med om ganska många taktikgenomgångar och kan konstatera att det finns betydligt bättre exempel än de som Engelholms FBC:s pojklag använder. För mig ter de sig dessutom ur ett innebandysammanhang som mest obegripliga.

Jag blir uppriktigt sagt förbannad att det finns ledare för idrotter som ens kan komma på tanken att använda sig av dessa exempel. Vice ordföranden i Engelholms FBC, Leif Winterhof, blir dock inte lika upprörd, han säger i en kommentar:
- Det här är en miss i arbetet
Miss i arbetet? Nej, det där är ingen miss i arbetet, formuleringarna tyder på någonting helt annat, någonting mer djupgående. Formuleringarna är skrivna som påståenden om hur olika tjejer är i sängen. Påståenden som utan större tankeverksamhet kan tolkas som tränarnas egna, som man via dessa taktiska spelkort överför på spelarna, som jag misstänker befinner sig i den ålder som är just extra mottaglig för äldre killars uttalanden och kvinnosyn. Som före detta elitspelare har jag som sagt även svårt att se logiken i jämförelserna mellan dessa tjejers beteenden och innebandyn.

Leif Winterhof fortsätter sedan i sin kommentar:
och det är olyckligt om det är nån som uppfattat det som kränkande
Ursäkta Leif Winterhof, men hur tycker du att man skall uppfatta det?

Ledare har en otroligt viktig och betydelsefull roll i att visa vad som är acceptabelt och inte i relationen mellan människor. Som officer fick jag ganska ofta sätta ned foten under de första dagarna/veckorna när vi fick en ny omgång soldater. Ofta fanns det någon som skulle försöka spela tuff och gjorde det inte så sällan med något kvinnofientligt utlåtande, sådant jag inte tänker återge här. Jag var dock ganska tydlig med att påpeka att sådan inte accepterades, och med tydlig menar jag övertydlig. Det är inte många som sett mig riktigt förbannad, men de som gjort det kan tänka sig hur det såg ut.

Samma sak gällde när jag tränade ett pojklag i fotboll, ja jag har gått fotbollsförbundets tränarutbildning, eller snarare påbörjat, har några steg kvar, där en del försökte visa sig på styva linan. Men de gjorde det bara en gång.

Som sagt, ledare har ett mycket stort ansvar i att vara föredömen för barn och ungdomar, och den eller de som skrivit dessa taktikkort har klart uppvisat att de inte uppfyller kraven på det goda omdöme som krävs på ledare. Och nej, det är inte som Leif Winterhof skriver, en miss i arbetet, det är betydligt allvarligare än så.

Det som är så beklämmande i denna affär är att inblandade parter verkar ta så oerhört lätt på det inträffade. Förutom vice ordföranden i föreningen som mest ser detta som en "miss i arbetet" har vi ledaren för det aktuella laget, Jonas Kihlman, som kommenterar det så här:
– I och med att jag känner tränaren och vet hur han lägger upp träningen i övrigt är det här meningar som är dumma. Det är inget snack om saken, de där korten ska inte finnas och gör heller inte det längre. Vi har pratat med killarna, så för min del är saken utagerad, säger Jonas Kihlman till DN.se.
Vi är helt överens om att formuleringarna är dumma, men med det nöjer sig alltså Jonas Kihlman, han konstaterar helt enkelt att texterna kom till genom inspiration från amerikanska sportfilmer:
– Jag vet att han har fått inspiration av amerikanska sportfilmer, bland annat ”Coach Carter”. I den använder tränaren kvinnonamn som ankare för att killarna ska komma ihåg vissa typer av försvarstekniker. Tyvärr hade formuleringarna gått överstyr.
Det är just det där med att formuleringarna har gått överstyr. Vad Jonas Kihlman och Leif Winterhof borde undersöka närmare är varför formuleringarna blev som de blev. De amerikanska filmerna nämnde kvinnonamn, men taktikkorten nämnde inte bara kvinnonamn...

Sedan kan man ju fundera över ifall de bästa tränarna är de som får sin inspiration från amerikanska filmer.

DN, Svt, GudrunBirgitta, Maria Hagbom, FeministisktPerspektiv, Expressen, Expressen 2, Aftonbladet, Aftonbladet 2, HD,

Edit: Jag ser nu att den aktuelle tränaren erkänner att taktikkorten finns, men det verkar oklar om de har använts. Men oaktat det så har han de facto formulerat dem, och de säger det mesta. Och för det andra, om de ej har använts, varför använder de de aktuella kvinnonamnen under träningarna? Har han tagit bort innehållet i taktikkorten och bara benämnt de olika taktiska momenten med kvinnonamn? Låter som en efterhandskonstruktion.

Edit 2: Ser nu att man stängt av tränaren för resten av säsongen, vilket är helt rätt. Enligt min mening borde han dock sparkas för evigt. Men jag undrar vad man tänker göra åt lagledaren/"Vi har pratat med killarna, så för min del är saken utagerad" och klubbens vice ordförande/"Det här är en miss i arbetet" som verkade ta detta med en klackspark? 

tisdag 10 januari 2012

Äntligen...

Jag har tidigare sagt att denna min nya blogg skall vara mer personlig än den förra och här kommer ett inslag på den vägen.

När jag tidigare arbetade som partiombudsman för Moderaterna med placering i Dalarna ansåg jag att arbetsbelastningen var alldeles för hög. Inte bara att den bröt mot svensk arbetstidslagstiftning, den bröt mot all sans och reson. Jag har ingenting emot att arbeta mycket och intensivt, inte det minsta, men när dygnets alla timmar endast går åt till arbete och sömn är någonting fundamentalt fel.

Under den värsta perioden, vilken varade cirka fem månader per år, januari till maj, gick jag till jobbet mellan kl 08.00 och 09.00, och klev in genom dörren hemma igen mellan kl 21.00 och 23.00. Vissa dagar då det var som värst kom jag hem vid 02-tiden för att sedan vara tillbaka på jobbet kl 09.00 igen.

Så kan man hålla på ett tag, några veckor eller någon månad. Men i förlängningen är det på intet sätt  hälsosamt. Därför gläder det mig att Moderaterna i Dalarna nu avlastar min efterträdare med att utlysa en ny tjänst som avlastar hans arbete.

Några av arbetsuppgifterna han nu slipper är:
• Vara delaktig i föreningars och fullmäktigegruppers utveckling av det dagliga politiska arbetet.
• Utarbeta underlag till politiska program, verksamhetsplaner och liknande åt föreningar och förbund.
• Bevaka massmedia, skriva debattinlägg och pressmeddelanden.
• Omvärldsbevakning.
• Bryta ner rikspolitik till lokalpolitik.
• Viss uppdatering av föreningarnas hemsidor
• Ansvara för brevsvar och medborgarkontakter
• Hjälpa föreningar med kampanjplanering.
• Samordna erfarenhetsutbyte mellan föreningar.
• Genomföra vissa utbildningsinsatser.
Låter det intressant, vilket jag lovar att det är, kan ni förfara enligt nedan:

Ansökan med meritförteckning skickas via e-post till dalarna@moderat.se eller via post till Moderaterna, Box 1051, 791 10 Falun.
Kontaktpersoner:
Riksdagsledamot Ulf Berg, ulf.berg@riksdagen.se, 070-250 43 40
Partiombudsman Peter Vogt, peter.vogt@moderat.se, 023-196 61


Annonsen