Pages

torsdag 16 april 2015

Vila i frid Ralph Lédel

Idag nåddes jag av budskapet att det tidigare bl.a. Kommunal- och landstingsrådet, moderaten, Ralph Lédel avlidit vid en ålder av 74 år.

Lédel kom att bli kontroversiell bland sina motståndare och tyvärr även internt inom Moderaterna. Delvis på grund av att han var med och privatiserade akutsjukhuset S:t Görans i Stockholm, men främst för det sätt han som finanslandstingsråd under perioden 1999-2002 valde att hantera det socialdemokratiska beslutet att straffbeskatta bort Moderaterna från styret av Stockholms läns landsting.

Lédels belackare beskriver ofta denna period som att Lédel och Moderaterna körde landstingets ekonomi i botten och var en bidragande orsak till att Moderaterna tappade så stort i valet 2002.

Minnet verkar tyvärr vara oerhört kort även inom Moderaterna, eller så var behovet av syndabockar för valförlusten så stort att man valde att hoppa på alla som gick att hoppa på. Som partiombudsman för Moderaterna vid tiden för detta val såg jag många olustiga beskyllanden och avskedanden som berodde på jakten efter syndabockar.

Men åter till påståendet om att Lédel skulle kört landstingets ekonomi i botten.

När Socialdemokraterna 1998 förlorade valet till Stockholms läns landsting, medan de vann det till riksdagen, beslutade de att de skulle straffbeskatta landstinget så att Moderaterna skulle förlora valet 2002. En av arkitekterna bakom detta var landstingsrådet fram till 1997 och sedan finansminister från 1999, socialdemokraten Bosse Ringholm.

Stockholms läns landsting betalade innan valet 1998 cirka en miljard i utjämningsskatt till övriga landsting i Sverige. Den Socialdemokratiska regeringen med Bosse Ringholm som ny finansminister beslutade att förändra skatteutjämningen på ett minst sagt ofördelaktigt sätt för landstinget. Från att ha betalat cirka en miljard per år blev det över två miljarder 1999, över tre miljarder 2000, över fyra och en halv miljard 2001 och närmare fem och en halv miljard 2002. Från att ha betalat cirka fyra och en halv miljard under Socialdemokraternas period 1995-1998,  blev summan över sexton miljarder för Ralph Lédels period 1999-2002. Jag kommer inte ihåg exakta decimalerna för varje år, men minns totalsiffrorna som angivet.

Det kontroversiella i Lédels hantering av detta var att han vägrade höja skatten för att bemöta straffbeskattningen, han valde en annan lösning. Han valde att lägga en budget i obalans för att vid boksluten tydligt kunna påvisa vad Socialdemokraternas agerande fick för konsekvenser, för att sedan täcka underskottet med det egna kapitalet. För eget kapital att täcka detta fanns. Ett eget kapital som många landsting idag bara kan drömma om.

Tyvärr har denna bakgrund försvunnit när man idag talar om Lédels eftermäle i landstingspolitiken i Stockholm. Den Socialdemokratiska propagandan har varit så framgångsrik att många moderater i dag fullt ut delar deras bild av vad som hände.

Ralph Lédel ska snarare minnas för att han så tydligt tog striden mot Socialdemokraternas agerande mot Stockholms läns landsting och därigenom alla stockholmare. Vi skall också komma ihåg att det internt fanns en uppslutning kring detta, fram till valet 2002 då Socialdemokraternas propagandamaskin drog igång.

Ralph Lédel skall också minnas för att han var drivande i att privatisera S:t Görans sjukhus. Ett av de mest välskötta och välfungerande sjukhusen som vi har i det här landet. Lédels arv från detta lever i allra högsta grad än idag. Att vänstern idag är så tysta om S:t Görans akutsjukhus och samtidigt är så ivriga i att åter stifta en lag mot privatisering av ytterligare sjukhus beror på samma orsaker.

För det första har de svårt att hantera att S:t Görans idag är ett av Sveriges mest välskötta sjukhus och för det andra är de livrädda för att ytterligare en privatisering skall få samma framgångsrika utfall, eftersom det skulle urholka deras kritik mot icke-offentligt driven sjukvård.

Människor skulle, hemska tanke, kunna få uppfattningen att sjukvård driven av andra än landstingen faktiskt kan fungera lika bra eller även bättre.

Som gammelmoderat är det sistnämnda något som tilltalar mig, nämligen principen om att det som någon annan kan göra lika bra eller bättre än det offentliga, det skall stat och kommun inte göra.

Vila i frid Ralph Lédel.

SvD1,

onsdag 18 mars 2015

Netanyahu vann. - Cirkulera, här finns ingenting att se!

Inför valet i Israel igår den 17 mars har svensk media sin vana trogen skrivit ned aktuell högerkandidat och med emfas producerat artiklar om hur svagt stöd denne har och att valet mest troligt kommer gå denne emot. Så var det nu med Netanyahu och hans parti Likud och så är det alltid i de amerikanska presidentvalen, där den demokratiska kandidaten i stort sett alltid går emot en säker seger.

Lika handfallna står kvällstidningarna, och en och annan reporter i Public service-bolagen, dagen efter när utfallet inte blev som de väntat sig, eller hoppats på? Antingen skrivs artiklar där man försöker bortförklara varför det inte gick som det var tänkt, alternativt så lyser artiklarna med sin frånvaro.

Finns artiklarna över huvud taget så är det inte högst upp på hemsidorna, utan mycket långt ned. Se Aftonbladet idag i jämförelse med hur det sett ut senaste dagarna.

Jag är inte ett dugg förvånad för det är som sagt så här det brukar se ut i svensk media. Vänsterkandidaten går mot seger och höger-diton mot förlust. Men även om det inte är förvånande är det lika tröttsamt varje gång det sker.

På temat kan ni gärna läsa rapporten från Timbro som gavs ut efter presidentvalet i USA 2004, med den mycket avslöjande titeln - När SVT valde John Kerry till president i USA.

Svt.se, AB1, AB2,




torsdag 26 februari 2015

Att kalla saker vid sitt rätta namn

Man brukar säga att en skatt är en skatt är en skatt. Dvs att en skatt är en skatt oavsett vad man kallar den. På samma sätt är en spade en spade och ett ryskt agerande för att återta geografiska områden är just ett ryskt agerande för att återta geografiska områden, det är inte ett inbördeskrig där Ryssland står och ser på och hjälper till lite grand vid sidan av.

Att Rysk Psyops/psykologiska operationer är effektiv är alldeles uppenbart när man ser hur framträdande media i Sverige okritiskt vidarepublicerar rena psyops-artiklar. DN har nog varit värst av alla.

Novaja Gazeta presenterade nyligen uppgifter som visar på ryska planläggning för att återta Ukrainska områden innan folkomröstningen om Krims tillhörighet genomfördes. Något som annars brukar vara utgångspunkten för många pro-ryska debattörer.

En annan pikant detalj är den officella ryska medaljen som översatt till engelska benämns the official campaign medal "For the Return of Crimea". Det pikanta i detta ligger i datumet som är angivet på medaljen 20.02.14--18.03.14.

Bara det faktum att det finns en officiell medalj för detta är bara det rätt uppseendeväckande. Men än mer intressant är det faktum att den folkomröstning som västliga pro-Ryska personer brukar ange som legitimiteten för Rysslands inblandning i konflikten skedde efter det datum som anges på medaljen.

Putin har själv hävdat att annekteringen inte över huvud taget var påtänkt innan folkomröstningen. Nu motsägs det även av Gazetas avslöjande. Folkomröstningen var för övrigt först satt till den 25 maj men flyttades sedan tillbaka till den 30 mars för att sedan slutligen genomföras den 16 mars. Rysslands plan gick väl bättre än vad de hade hoppats på.

Men som sagt, en skatt är en skatt är en skatt...

Edit: Här har ni en bild på medaljen.