Försvarsministern om FP och KD:s uttalanden om ökade anslag

Försvarsministern uttalar sig idag till DN.se med anledning av tidigare uttalanden från bland annat Folkpartiet och Kristdemokraterna där de två sistnämnda partierna säger sig vilja se ökade anslag till försvarsmakten.

– Jag tycker inte det är konstigt att de olika partierna har egna diskussioner och arbetsgrupper om olika politikområden. Däremot är det konstigt att redan nu uttala sig om vilka slutsatser man ska komma fram till.

Ja det tycker hon säkert, eftersom hon anser att det är försvarsberedningen som skall komma fram till vad partierna sedan skall tycka. Vilket Rolf K Nilsson berört i tidigare inlägg, bl.a. här.

Men det finns även ett annat sätt att se på saken, det är att partierna för in sina egna synpunkter och uppfattningar in i försvarsberedningen och i sin tur påverkar vad beredningen skall komma fram till. Vilket enligt mig är ett högst rimligt synsätt.

Men att det stör försvarsministern och Moderaterna torde inte förvåna någon. Försvarsberedningen har länge varit Socialdemokraternas och numera Moderaternas verktyg för att ensamt i så stor utsträckning det är möjligt styra försvarspolitiken.

Uppdaterat:

Som twittraren @betongkokaren så klokt påpekade: "Nu ska vi komma ihåg att Statsminister Reinfeldt på egen hand gått Försvarsberedningen i förväg. "Finns inget hot"".

Det förtydligar bara det som många redan sagt. Försvarsberedningen är ett beställningsverk där målet är att få fram ett förslag som riksdagspartierna sedan, inte kan diskutera utifrån, utan bakbundna tvingas rösta igenom. Ett förslag som kraftigt styrts av stats- och finansministrarna.

Uppdaterat2:

Nu ger sig även försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren in i debatten om Folkpartiets utspel, nu i Tv4, och man kan konstatera att hon har pratat ihop sig ordentligt med försvarsministern och statsministern. Hon upprepar i stort sett ordagrant det som försvarsministern sade till DN.

Intressant i inslaget med Widegren är att även Jan Björklund åter intervjuas, och han säger precis det som jag är inne på i det ursprungliga inlägget ovan. Detta är att betrakta som Folkpartiets inspel i försvarsberedningens arbete.

Bra så, fler partier borde komma med inspel. Det handlar heller inte bara om att titta 10 år framåt. I ärlighetens namn bör samtliga partier idag, på stående fot, kunna berätta hur man vill göra med rådande situation inom försvarsmakten. Men det verkar vara oerhört svårt för framför allt Moderaterna att erkänna att det finns några problem med hur det ser ut idag.

Gammelmedia: DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1,
Bloggar: 6mannen,

Får en vit medelålders man och militär bli utmattad?

Idag meddelades att Sveriges överbefälhavare sjukskrivits i två veckor på grund av arbetsutmattning. Han kommenterar själv i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:

– Jag har haft en tuff höst och kroppen har tagit stryk. Nu hoppas och tror jag att 14 dygns vila ska göra att jag återkommer och med full kraft kan ägna mig åt den omställning av Försvarsmakten vi arbetar så intensivt med, säger Sverker Göranson.

Något märkligt kan tyckas uttalar sig socialdemokraternas talesperson för arbetsmarknadsfrågor på följande sätt:

Att en minister uttalar sig om en enskild persons sjukdomstillstånd och även insinuerar om hans duglighet i sin tjänst är högst anmärkningsvärt, för att inte tala om olämpligt. Jag undrar om hon skulle komma på tanken att uttala sig på samma sätt om en ensamstående trebarnsmamma arbetandes som sjuksköterska som på grund av arbetsutmattning sjukskrivits?

Knappast troligt, men det går tydligen hur bra som helst när det kommer till en vit medelålders man som dessutom är militär.

Update:
Ser nu någon timme senare att Ylva Johanssons tweet om ÖB:s stresstålighet tog så mycket skruv som det borde. I tweet efter tweet bemöter Johansson nu frågor från andra twittrare inklusive journalister och nyhetsredaktioner. Inte undra på det, för det är mycket anmärkningsvärt att en riksdagsledamot och tidigare minister uttalar sig i enskilda fall.

Med sociala medier såsom twitter lär vi tyvärr få se fler fall där människor twittrar innan de tänkt igenom vad det var de egentligen twittrade. För efter en stunds eftertanke är jag helt övertygad om att Ylva Johansson insett hur fel det blev, och mycket riktigt så pudlar hon för fullt just nu. Det finns dock ett problem med politikers pudlande och journalisters snabba avkrävande av dito, det är att man aldrig kommer svaret närmare på frågan vad de egentligen menade från början?

När jag tittar på hennes tweets efter det första blir jag fortfarande inte riktigt klok på vad hon menar. I de senare tweetsen är det en total pudel/avbön som skett. Men i de första är hon fortfarande svaret skyldig, vad menar hon egentligen, och hur kommer försvarsministern i det hela? Av det näst nedersta tweeten uppfattar jag det fortfarande som att Ylva Johansson har problem med att ÖB är sjukskriven för utmattning. Hur skall man annars tolka det? Men hon får gärna försöka förtydliga igen, vad menade hon?

Update 2:
Nu har även dags- och kvällspresssen, låt vara de flesta genom TT, kommit med artiklar i ämnet. Men Ylva Johansson vill själv inte ge någon kommentar till tidningarna och hänvisar till sin pressekreterare Sofie Rudh. Pressekreteraren i sin tur vill inte säga mer än att hänvisa till Johanssons ursäkt på Twitter.

Som sagt, frågan är ännu obesvarad, vad menade hon egentligen? För något förtydligande har hon inte kommit med, endast en klassisk pudel, men det räcker inte. Jag hoppas journalisterna fortsätter att försöka få ett bättre svar från den tidigare ministern.

SvD, Exp1, AB1, MMK, SvD1, DN1, GP,

Framtidens försvarspolitik (S) - Show me the money

Som jag skrev i ett tidigare inlägg om Socialdemokraterna och deras försvarspolitik verkar det som att man nu har börjat nyktra till efter sina tidigare insatser med försvarsbesluten från 1996, 2000 och 2004 där de två senaste starkt bidragit till rådande situation inom försvarsmakten och vår mycket låga försvarsförmåga.

Med tanke på deras insatser under tidigare år och det faktum att man till valet 2010 mötte väljarna med ett besparingskrav på försvaret med två miljarder kronor årligen så har man sannerligen mycket kvar att bevisa innan man kan ta dem på allvar när det gäller försvarspolitiken.

Det har fram till igår varit ett relativt högt tonläge från (S) och deras försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist men med väldigt lite av skarpa förslag som styrker en eventuell förändring av synen på försvarspolitiken och Sverige försvarsförmåga. Men så igår presenterade nämnde Hultqvist en lista med tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik.

Vad innebär då denna lista? Här nedan listar jag punkterna med mina kommentarer efter varje punkt.

1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.

Socialdemokraterna har hela tiden sedan andra världskriget förespråkar en svensk militär alliansfrihet. Åtminstone på ytan, för vi vet de facto att man samtidigt spelat under täcket med USA och NATO om stöd i händelse av ett angrepp från öster. Om detta skrev jag ett inlägg igår. Det nya är möjligtvis att man nu för tiden endast förespråkar alliansfrihet utan spelet under täcket. I så fall är det helt naturligt att de nu förespråkar en höjning av ambitionsnivån. Vilket jag välkomnar.

2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.

Även detta berörde jag i gårdagens inlägg eftersom det i allra högsta grad berör frågan om NATO som två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, bygger sin försvarsförmåga på. Mer om Nordefco kan du läsa här och här. Ett fördjupat samarbete inom ramen för Nordefco är bra, men det förespråkar även regeringen. Samarbetet kan hjälpa Sverige att få upp sin förmåga, men då avseende materiel och övning av egen trupp. Det hjälper också till för att de nordiska länderna bättre skall kunna genomföra gemensamma insatser inom ramen för FN och NATO. Däremot hjälper det föga som stöd vid ett angrepp mot Sverige.

3. Nej till EU-försvar - utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin "mjuka makt" och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.

Ligger väl i linje med punkt ett om att Sverige skall vara militärt alliansfritt. Om punkt ett mer riktas mot NATO så är detta ett förtydligande för den utveckling vi nu kan se inom det europeiska samarbetet där en del förespråkar en utveckling av gemensamma stridskrafter. Frågan är ifall detta innebär att man även säger nej till det som kallas för Pooling and sharing, eller Smart defence som det heter inom NATO, mer om det här och här, där länderna för att hålla kostnaderna nere delar upp försvarsförmågor mellan länderna?

Oavsett vad man tycker ifråga om P&S innebär det ökade kostnader ifall Sverige skall hålla alla förmågor på egen hand.

4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.

Här håller jag med till 100 procent. Utan att måla den välkända f-n på väggen så finns det en sak historien lärt oss, och det är att utvecklingen i Ryssland har betydelse för vår och Europas säkerhet.

5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.

Sent skall syndaren vakna. Det var Socialdemokraterna som inte alltför länge sedan tog bort den militära närvaron på ön, att de nu kommer till slutsatsen att det inte var det mest genomtänkta man gjort är bra.

6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.

Håller med till 100 procent även här. Det här är en av de absolut viktigaste frågorna för den svenska försvarsförmågan, för utan soldater och sjömän spelar det inte så stor roll vad vi gör i övrigt.

När reformen infördes hade jag många och långa samtal med moderata riksdagsledamöter, både försvarspolitiker och de inom andra områden men med militär erfarenhet och kunskap, om just soldaternas villkor. Jag hävdade då med emfas hur bristfälliga de var och att det vi ser just nu är det som kommer att bli resultatet.

De utan någon militär erfarenhet hävdade kort att det inte alls skulle bli några problem, det var ett alldeles utmärkt förslag. De med militär erfarenhet konstaterade att jag förmodligen har helt rätt, men att deras problem var att försvarsmakten hävdade att den nivå de hade hamnat på när det gäller bland annat lönerna var en rätt bedömd nivå, och om försvarsmakten själva hävdar det har politikerna svårt att gå in och säga att - nej där har ni fel. Och det har de ju en poäng i.

Här faller en tung skuld på försvarsmakten själva hur situationen har landat. Å andra sidan hade de säkerligen inget annat val eftersom budgeten låg fast och då var det bara att lägga fram ett förslag inom ramen för det. Och det är politikens ansvar fullt ut. Skjuter man inte till pengar för att täcka upp en reform då blir det sällan en lyckad reform.

Ytterligare ett problem i detta, som också är kopplat till budgeten, är ifall försvarsmakten skall betala konkurrenskraftiga löner till soldater och sjömän så kommer man även att vara tvungen att se över alla officerslöner, för det skulle gå synnerligen dåligt att ge soldater högre löner än de lägst avlönade officerarna. Och till detta finns det inga pengar till.

Slutligen om det här med mer pengar till förbandsverksamheten och övningar. Detta är också otroligt viktigt ur personalförsörjningssynpunkt för betalar man dåligt kan i viss mån arbetsuppgifterna väga upp detta genom att man som anställd upplever sitt arbete så stimulerande att man accepterar en lägre lön. Men som det i stor utsträckning är idag när soldater får övningar inställda och istället får tillbringa dagarna i en vaktkur istället för att vara ute och öva sin egentliga uppgift, då hjälper knappast löneläget till att behålla manskapet.

Övningarnas vikt för försvarsförmågan tror jag inte jag behöver kommentera vidare, den torde vara uppenbar. Åtminstone för alla som inte är moderata försvarspolitiker.

7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.

Här undrar jag vad man egentligen är ute efter? Hela punkten andas att vad man egentligen är ute efter är att återinföra värnplikten, för hela stycket är just de argument som värnpliktsförespråkare brukar använda. Men eftersom man inte uttryckligen skriver att man vill återinföra VPL-systemet så får jag förutsätta att man menar att försvarsmakten måste bli bättre på att visa sig ute i det civila samhället och att även erbjuda fler och bättre kurser utbildningar riktade till samhället.

Det här gör man redan, men man kan bli betydligt bättre. Detta känner jag kan få bli ett eget inlägg framöver här på bloggen för det är en fråga jag tänkt ganska mycket på under senare tid.

8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.

Den här punkten är högintressant. Menar man allvar att Sverige skall fortsätta utveckla egna ubåtar och stridsflygplan, då pratar vi stora investeringssummor i framtiden. Och det är ju intressant när vi sedan får se hur Socialdemokraterna tänker sig finansiera det hela.

9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar. Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.

Håller med även här. Det är inte hållbart att det saknas 30 miljarder kronor för inköp av materiel som behövs inom tio år. Om man menar allvar att Sverige skall kunna försvara sig mot ett begränsat angrepp under en veckas tid, sic!, då bör man åtminstone se till att materielen finns på plats, annars blir den där veckan inte många dagar eller ens timmar.

Moderaternas hållning gällande materielberget är pinsam. Och extra pinsamt är det att höra en del moderata försvarspolitiker argumentera för att detta materielberg inte finns. Man måste ha arbetat alldeles för länge med politik om man inte hör hur ihålliga ens argument är. Eller så är man så otroligt karriärhungrig att man gör det yttersta för att försvara sin chefs linje, oavsett hur ohållbar den är.

10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Samma svar som till punkt nio.

Om jag skall ge mig på att sammanfatta Socialdemokraternas tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik blir det nog med orden -alliansfritt, tillnyktring och show me the money!

Man vill fortsatt vara alliansfritt, dock oklart om man vill fortsätta spela under täcket med USA/NATO, man vill däremot utveckla samarbetet med de nordiska länderna.

Man backar delvis från tidigare förd politik när man nu föreslår återtag i en del frågor som man tidigare drivit igenom i tidigare försvarsbeslut. Det är uppenbart så att det är lättare att vara i opposition när man skall driva försvarspolitik till gagn för försvarsförmågan.

Man ser och erkänner de problem som försvarsmakten har med personalförsörningen och materielberget, som Moderaterna vägrar se och föreslår dessutom en del svar på dem.

Det verkar det som att Socialdemokraterna nu på allvar kommer att föreslå en ökning av försvarsbudgeten i kommande skuggbudgetar. För tvivels utan kommer några av punkterna att kräva ett ökat försvarsanslag. Men innan man gör detta betyder dock de tio punkterna noll och ingenting. Men förhoppningsvis är det här början på en tillnyktring av den socialdemokratiska försvarspolitiken och det behövs sannerligen efter insatserna med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004.

Socialdemokraterna och NATO

Aftonbladets ledarsida anser att NATO är en icke-fråga, och att Socialdemokraterna inte gillar NATO är väl inte direkt någon nyhet. De har konsekvent under andra halvan av 1900-talet varit duktiga på att i inrikespolitiken måla upp USA som den stora boven i den globala säkerhetspolitiken, samtidigt som de spelat under täcket med samma land för att säkra landets försvar.

Att man varit duktig i detta propagandaspel står helt klart vilket visas alldeles övertydligt i svenska folkets inställning till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, där en klar majoritet är emot.

Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot en NATO-anslutning är medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel fem i medlemsklausulerna. Enkelt uttryckt säger den att om ett medlemsland blir attackerat skall det betraktas som en attack mot alla medlemsländer samt att dessa då skall ställa resurser till förfogande för att hjälpa det attackerade landet.

Ett annat argument mot en anslutning är NATO:s ingripande vid diverse kriser runt om i världen där Socialdemokraterna många gånger motsätter sig dessa samt pekar på att Sverige inte skall bindas av vad NATO beslutar sig för utan istället helt och fullt ut bygga sina internationella åtaganden på vad som beslutas av FN.

När det gäller det första argumentet skall vi vara helt klara över att artikel fem inte, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, innebär att samtliga medlemsländer skall ställa alla sina väpnade styrkor till attackerat lands förfogande. NATO:s artikel fem är de facto betydligt mindre långtgående än vad den Västeuropeiska Unionens, WEU, motsvarande artikel fem var, där det uttryckligen sades att varje medlemsland skulle just skicka alla sina till buds stående resurser till hjälp. VEU gick dock i graven i samband med Lissabonfördraget och ingår nu i det europeiska samarbetet, dock med en snällare skrivning.

När det gäller det andra argumentet så gäller även där, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, att varje land ställer upp med de resurser de själva anser sig vilja ställa upp med. Och faktum är ju att Sverige ibland har ställt upp med mer än vad en del NATO-anslutna länder har gjort vid en del insatser.

Att Socialdemokraternas historiska hållning jämte NATO nu år 2013 är problematisk blir rätt tydligt i samband med rådande situation inom den svenska försvarsmakten. Jag har i tidigare inlägg berört Socialdemokraternas ansvar för rådande situation genom de försvarsbeslut de drev igenom 1996, 2000 och 2004, varav de två senaste var direkt förödande för den svenska försvarsförmågan.

Nu när konsekvenserna av dessa försvarsbeslut tillsammans med Moderaternas styvmoderliga fortsatta hantering av försvarspolitiken blir tydliggjorda för envar står Socialdemokraterna inför vissa problem.

Att samarbeta med NATO är helt enkelt inte möjligt, därför har de under en längre tid förespråkat ett nordiskt samarbete. Problemet är bara det att två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, är mindre intresserad av detta eftersom att de ser NATO som sitt naturliga samarbetsorgan, men visst kan och vill de öka sitt samarbete med Sverige, men då främst inom ramen för NATO. Sverige står med andra ord relativt ensam eftersom Finland, som gärna samarbetar med Sverige, låter meddela att trots samarbete måste respektive land ha förmåga att försvara sig själv. Och det sista nordiska landet Island har som bekant inget försvar att samarbeta med.

Då kvarstår frågan för Socialdemokraterna hur de skall förhålla sig till rådande läge och den framtida försvarsförmågan? Idag presenterade Socialdemokraten Peter Hultqvist en lista med tio punkter för just detta, en lista jag tänker återkomma till i nästa inlägg. Men en sammanfattning av listan kan jag redan nu bjuda på: Show me the money! För utan tvivel kommer tiopunktslistan att kräva ökade försvarsanslag för att vara genomförbar.

Slutligen så undrar jag om Anders Lindberg över huvud taget tagit del av den senaste tidens försvarsdebatt eftersom han i sin ledare skriver "Natolobbyn redovisar egentligen inga säkerhetspolitiska skäl att gå med i Nato. Retoriken är mer fluffig och handlar om identitet och tillhörighet till väst."?

Är det någonting som har diskuterats är det just behovet av stöd från andra länder för att kunna försvara landet och där NATO varit ett av alternativen som diskuterats.

SvD1, Svd2, SvD3, DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB1, AB2,

Socialdemokraterna och försvaret

Jag lyssnade för en stund sedan på radiodebatten mellan försvarsminister Karin Enström (M) och ordföranden för försvarsutskottet Peter Hultqvist (S). Kontentan av debatten som jag uppfattade den är att Socialdemokraterna är besvikna och missnöjda med Sveriges försvarsförmåga idag och den tänkta 2019, medan Moderaterna anser att den är rimlig.

Vad jag anser om Moderaternas hållning torde vara känt. Men om någon har missat det så anser jag att det är bedrövligt och direkt pinsamt att just Moderaterna med sin historiska inställning till denna av statens kärnuppgifter nu har lämnat detta bakom sig och behandlar försvarsmakten lika styvmoderligt som tidigare regeringar de senaste 20 åren.

När det gäller Socialdemokraterna och Peter Hultqvist så välkomnar jag deras, åtminstone på ytan, omsvängning i försvarsfrågan. Hur mycket den är värd lär framtiden få utvisa. Men ingen skall glömma att Socialdemokraterna för två och ett halvt år sedan gick till val på att minska försvarsbudgeten med två miljarder kronor. Visserligen gick de till val på detta tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i deras gemensamma valplattform, men likväl är det detta som man mötte väljarna med 2010.

Socialdemokraterna skall heller inte slå sig för bröstet eller använda alltför höga tongångar i sin kritik mot nuvarande försvarsförmåga eftersom att de är precis lika medskyldiga till dagens situation inom försvarsmakten. Det var Socialdemokratiska regeringar som drev igenom samtliga försvarsbeslut från 1996 till 2004 vilka till inte så liten del skapade kaos med ständig underfinansiering som påverkat både förbandsverksamhet samt materielinköp, och som ligger till grund för vår nuvarande försvarsförmåga.

Men som sagt, om det nu är så att Socialdemokraterna har kommit till insikt och är beredd att göra ordentliga förändringar av sin politik så är jag den första att välkomna detta. Än så länge har de dock inte visat detta i praktiken, så det återstår att se om Peter Hultqvists höga tongångar är värda någonting i praktiken.

Det positiva med maktskiften, oavsett vilket parti man håller på, är att det skapas utrymme för omorientering av den egna politiken. Genom att ansvariga personer lämnar och nya tar över försvinner personliga låsningar som brukar kunna blockera förändringar i politiken. Dessutom påverkas partierna av den folkliga opinionen och tar varje tillfälle i akt att försöka slå på sittande regering. Detta öppnar nu upp för Socialdemokraterna att göra någonting vettigt i försvarsfrågan.

Men sett i backspegeln med försvarsbesluten mellan 1996 och 2004 så har Socialdemokraterna för min del väldigt mycket kvar att bevisa.