Globalfirepower.com har uppdaterats

Häromdagen bloggade jag om Fredrik Schultes hyllande av den svenska försvarsförmågan med hänvisning till tankesmedjan globafirepowers världsrankning.

Vi var många som ifrågasatte riksdagsledamotens verklighetsuppfattning eftersom han i samma andetag efterlyste en mer sansad försvarsdebatt eftersom han ansåg att beskrivningen från kritiker var obalanserad, samtidigt som han kom dragande med en rankning som var så uppenbart felaktig.

Nu har nämnda tankesmedja kraftigt reviderat sina data. Nu är de närmare sanningen, men den innehåller fortfarande en del fel.

Igår angivet för 2012                 Idag angivet för 2013

280 stridsvagnar                           120        
5 722 bepansrade stridsfordon      1 722
55 artilleripjäser                             0
600 granatkastare                          600
3 000 logistikfordon                       3 000
569 stridsflygplan                          263
103 helikoptrar                               49
18 jagare                                       0
13 korvetter                                    4
12 ubåtar                                        5
20 minröjningsfartyg                        11

Visst ser uppgifterna mer nyktra ut idag. Men fortfarande finns stora frågetecken. Vad är det till exempel för stridsfordon man anger? Jag undrar fortfarande hur de får ihop 1 722 bepansrade stridsfordon när stridsfordon 90 endast har tillverkats i dryga 1 200 exemplar varvid Sverige köpt under 600 st, vad och var är övriga stridsfordon?

263 flygplan är jag också väldigt fundersam över. Att jagarna är borta känns logiskt eftersom de försvann från Försvarsmakten redan på 1980-talet. När det gäller utbåtar har de tagit med en som inte är i bruk, och en korvett har tydligen försvunnit från Marinen senaste dagarna.

Det är inte utan att man funderar vem det är som påkallat ändringen av listan och var de fått de nya uppgifterna ifrån. Men oavsett vilket står fortfarande kritiken kvar mot att siten över huvud taget användes som stöd för att kritisera kritikerna till nuvarande försvarsförmåga. Även den mest partilojala Moderaten borde ha sett att gårdagens siffror var fullständigt felaktiga.

Vi skall heller inte glömma bort att nuvarande siffror är helt irrelevanta eftersom att det är insatsorganisation 14 som är målet om sex år, och där ingår inte allt det som nu står under 2013.

En sansad försvarsdebatt

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Detta är vad den oberoende tankesmedjan globalfirepower.com, som granskar länders försvarsförmåga, kommer fram till att Sverige har för militär kapacitet. Med detta placerar Sverige sig på plats nummer 25 av samtliga länder i världen. Inte så illa va? Tänk om det faktiskt vore så här bra?

Denna tankesmedja lyfter den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte fram som ett argument i ett blogginlägg där han tycker att den svenska försvarsdebatten måste sansa sig, han tycker att vi måste få "en proportion i debatten".

Visst måste vi få en sansad debatt där vi faktiskt diskuterar vad Sverige idag har för förmåga, vart vi kommer ifrån och framför allt vart vi vill på sikt. Problemet är att vi inte har det idag, och de moderata försvarspolitikerna hjälper mycket ogärna till för att få just en sansad debatt. Jag vill till och med hävda att de är en av orsakerna till varför vi inte har det.

Av de moderata försvarspolitikerna med försvarsminister Karin Enström, ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegren, försvarsutskottsledamöterna Johan Forsell och Hans Wallmark i spetsen får vi återkommande höra av hur vi i Sverige har ett användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. De trummar ihärdigt fram att vi idag har en högre försvarsförmåga än 2006 då alliansregeringen tog över.

Ingenstans kan vi läsa om de problem som de facto finns med ett materielberg om 30,5 miljarder kronor och ett årligt underskott i verksamheten om 1,5 miljarder kronor för att få insatsorganisation 14 på plats till utsatt datum år 2019. Enligt Moderaterna finns inte detta problem, jag har då aldrig hört någon av dem bekräfta detta. Istället lägger man ytterligare fem miljarder kronor på materielberget genom att besluta om anskaffning av nästa generation JAS 39 Gripen och uppdrar till Försvarsmakten att omprioritera bland materielanskaffningen. (25,5 + 5 = 30,5 mdr kr).

Ingenstans hör vi Moderaterna fundera kring det förmågeglapp som uppstått när man beslutat om 60 plan när ÖB tydligt deklarerat att 80 krävs för att uppfylla behovet i luftförsvaret och att det vid 60 plan uppstår behov av att införskaffa ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Tvärtom kan man tolka de moderata utspelen som att man nu får ett komplett luftförsvar när regeringen strax före jul beslutade om att införskaffa ett korträckviddigt luftvärnssystem i form av IRIS-T.

Hur kommer det sig då att vi hamnat i detta läge? Att det mest försvarsvänliga och i försvarsfrågor under 100 år mest förnuftiga partiet hamnat i denna position?

Under en längre tid har jag trott och sett signaler på att det är den moderata ompositioneringen mot mitten/vänster som gör att de moderata företrädarna så gott det går fått hantera partiledningens omsvängning. Det har skett inom andra politikområden också. För skall Alliansen behålla regeringsmakten är det ett par 100 000 väljare som skall vinnas från mitten/vänster, övriga till höger lämnar man därhän.

I sin iver att vinna socialdemokratiska mittenväljare lämnar statsministern alla gamla positioner och kärnväljare för att fokusera mot nämnd väljargrupp. För Reinfeldt är det högst ointressant ifall försvarsvänliga konservativa väljare röstar på Moderaterna eller något annat borgerligt part. Skall han sitta kvar så är det som sagt de där procenten i mitten som skall vinnas.

Detta har helt klart varit en vinnande strategi i valen 2006 och 2010. Det skapar även utrymme för de övriga borgerliga partierna att vinna dessa väljare från Moderaterna, men eftersom Moderaterna styr försvarspolitiken är de andra partiernas mandat högst begränsat. Sedan är frågan varför Moderaterna förutom att överge sin försvarsvänlig linje även känner sig tvungna att förvärra situationen för försvarsmakten? Det är en sak att inte prioritera frågan, en helt annan att förvärra den.

Under den gångna veckan hade Moderaterna riksdagsinternat där partiledningen samlat sina riksdagsledamöter för överläggningar. Eftersom jag har arbetat så pass länge som jag gjort åt Moderaterna har jag ganska många och långa tentakler in i det partiet, och får ofta höra både det ena och det andra som händer på olika nivåer i partiet. Det jag nu hör om hur man resonerar kring försvarspolitiken gör mig dock fundersam. Det handlar inte längre bara om att man försöker hantera partiledningens omsvängning mot mitten, det är klart värre än så! Man har över huvud taget inte förstått vad problemet handlar om. Vilket faktiskt gör mig djupt oroad.

Det är samma budskap som trummas ut i partiorganisation som i landsortspressen, vi har ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar idag och vi har en högre försvarsförmåga idag än 2006 då alliansregeringen tog över. Men hur ligger det då till med den saken?

Wiseman har gjort en mycket bra redogörelse för detta, vilken du kan läsa här. Kontentan är att Moderaterna ingalunda får grönt ljus för påståendet och det vore mycket klädsamt ifall de kunde förklara på vilket sätt försvarsförmågan är högre idag än 2006, men något säger mig att det inte kommer att ske.

Fredrik Schulte känner jag sedan snart 20 år tillbaka och värderar honom högt bland de moderata riksdagsledamöterna. Han är vanligtvis påläst, kunnig och är mycket duktig på det politiska spelet. När han igår lade sig i den försvarspolitiska debatten hade jag trott att det skulle vara på ett betydligt mer initierat sätt.

Jag håller med om att vi måste få en mer proportionerlig debatt, därom har han helt rätt. Men vad jag för allt i världen inte kan begripa är varför han då kommer dragande med en tankesmedja som har så uppenbart gravt felaktiga uppgifter för att motivera sin ståndpunkt?

Om nu Fredrik Schulte av alla moderater kommer dragande med detta, då måste det vara riktigt illa intern inom Moderaterna. Riktigt illa.

Uppdatering:
Håller på att samla in korrekta siffror för angivna enheter enligt insatsorganisation14, uppdateras löpande. För att inte få någon åklagare efter mig använder jag siffror som finns att finna öppet.

globalfirepower.com     Io14                
280 stridsvagnar            - 45, enligt Cornucopia?
5 722 bepans stridsford   - Sv har köpt tot 509 strf 90. Wikipedia.
55 artilleripjäser             - 0, ett visningsex finns. 2006 fanns 48 st.
600 granatkastare          -
3 000 logistikfordon         -
569 flygplan                 - 98 JAS 39, 8-Tp 84, 2-ASC 890, 2-S 102B, 2-Tp 102, ?- Tp 100
103 helikoptrar                - 65.
18 jagare                       - 0, den sista togs ur tjänst på 1980-talet.
13 korvetter                  - 2 Sthlmskl, 2 Visbykl, 1 Gtborgskl. Enl Wikipedia
12 ubåtar                       - 4.
20 minröjningsfartyg       - 7. Enl Wikipedia

Uppdatering 2:
Jag ser nu att ovan nämnde Fredrik Schulte kommenterar sin hänvisning till globalfirepower.com på 6mannens blogg. Han skriver följande:

Jag medger att tankesmedjan jag refererade till hade gamla siffror. Jag borde ha granskat detta mer noggrant. Verkligheten ligger dock fortfarande närmre min beskrivning. Enligt wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till total försvarsbudget och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

Som jag påpekat förut är NATO:s utvärdering av Sverige försvar väldigt positiv: ”Sammantaget kan konstateras att den nya inriktningen av det svenska försvaret ligger helt i linje med vad som generellt förordas inom Nato rörande framtida europeisk förvarsförmåga”
http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!

Detta förtydligar bara det som jag skrivit om ovan, man har inte förstått problemet. Summan av försvarsbudgeten och försvarsutgift per capita är inte vad vi kritiker ser som problemet. Vi ser ett antal andra problem:

1. Det saknas 30,5 miljarder kronor för att anskaffa materiel för att få io14 på plats.
2. Det saknas 1,5 miljarder kronor för driften per år från 2015.
3. Personalförsörjningen går inte som det är tänkt.
4. Luftförsvaret är ofullständigt när regeringen beslutade om 60 JAS 39 Gripen. Det behövs ett långräckviddigt luftvärnssystem för att kompensera för de ytterligare 20 plan som ÖB anser behövs.

Detta bara för io14, sedan finns det brister med io14 som sådant, vilket också borde diskuteras. Men i första hand borde åtminstone ansvariga politiker kunna diskutera bristerna i det man beslutat om utan att sticka huvudet i sanden och påstå att dessa brister inte existerar. De är högst påtagliga.

När vi andra har konstaterat att nämnda NATO-utvärdering bygger på en pappersprodukt om hur Sveriges försvar ska se ut när io14 är intagen, förutsatt att allt går som det är tänkt, vilket det alltså INTE gör, kommer han dragande med den igen. Men det är å andra sidan det som skickas runt internt i partiet som stöd för de förtroendevalda att kunna ta debatten. Men om man nu saknar en mer sansad debatt, då kanske man ska ta och börja i sina egna led?

Delta gärna i debatten Fredrik, men gör som den Fredrik jag känner, kom påläst och inte med argumentationshandledningen som kommer från försvarsdepartementet. För jag kan berätta att, för att använda dina egna ord i 6mannensblogg: "Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!".

Skipper, JF, 6mannen, 6mannen2, SvD1,

Ökat folkligt stöd för satsning på försvaret

Igår presenterade SVT Nyheter en undersökning som de låtit undersökningsföretaget SIFO göra där de frågat 1 500 svenska om de tycker att försvaret ska förstärkas, minskas eller vara som det är. Resultatet blev följande:

42 procent svarade att försvaret ska förstärkas.
26 procent svarade att försvaret ska vara som det är.
12 procent ville minska försvaret.
Övriga, 20 procent, svarade att de inte vet.

Men på sedvanligt sätt gjorde SVT en poäng i att medan 51 procent av männen var för en satsning på försvaret var bara 33 procent av kvinnorna detsamma. Kanske ett sätt att tona ned det faktum att totalt 42 procent av svenska folket vill se en förstärkning av försvarsmakten. Vilket faktiskt måste betraktas som en stor politisk nyhet.

Det bör nog också anses som en ordentlig känga till den försvarspolitik som nu förs med en försvarsminister som tycker att nuvarande försvarsförmåga är rimlig och en finansminister som låtit meddela att några fler pengar till försvaret är det inte tal om, trots att det saknas pengar för att få den organisation på plats år 2019 som skall kunna försvara landet mot ett begränsat angrepp under en vecka, och trots att det idag saknas 30 miljarder kronor för materielanskaffning de kommande tio åren.

Om det så hade varit att det bara var totalt 33 procent som ville se en ökad satsning på försvaret, hade även det varit en ordentlig nyhet. Att det nu är så många som 42 procent borde få alliansregeringens enda motståndare till en anslagsökning, Moderaterna, att fundera över hur man har kunnat hamna på samma sida i fråga om försvarsmaktens budget som Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Att undersökningen pekar på ett stort stöd för en satsning på försvaret torde egentligen inte förvåna någon efter den mediala debatt som varit efter ÖBs uttalande om vår försvarsförmåga och därefter försvarsministerns stöd för denna förmåga, samt att den årliga försvarskonferensen i Sälen nyss genomförts.

Dock är sannolikheten att debatten skall klinga av och frågan försvinner från det allmänna medvetandet och den politiska dagordningen stor.

De traditionella medierna tar, som en del mycket riktigt konstaterar, inte något ansvar för försvarsfrågan, undantaget Svenska Dagbladet, vilket diskuterades i radioprogrammet ”Medierna” som sändes i lördags i SR P1. Vilket synonymen Skipper skriver om här "Försvarsbloggen som fenomen?" och Wiseman här Radioprogrammet Medierna i P1".

Det gör som sagt att risken är tämligen stor att frågan sakteligen försvinner från dagordningen till det är dags för nästa val. Men på denna blogg tänker jag göra vad jag kan för att frågan skall hållas högst levande framöver, och jag hoppas att fler hjälper till.

SvD, DN, AB, GP, Kontur,

1-veckasförsvaret.

Då har vi äntligen fått beskedet från Alliansregeringen som många har väntat på. Försvarsförmågan med vårt nya försvar, med fullt intagen Insatsorganisation 14 som skall vara på plats 2019, är en veckas försvar mot en begränsad attack.

Det är vad 40 miljarder kronor räcker till och det verkar försvarsministern vara nöjd med. F-n trot eftersom hennes kollega finansministern håller i pengapåsen och tydligt deklarerat att några fler kronor blir det inte. Då är det bara för försvarsministern att gilla läget. Officer som hon är så är hon förmodligen väldigt van vid just det, att gilla läget.

Men vän av ordning frågar sig naturligtvis då vilken försvarsförmåga vi har idag? Det enkla men lika dystra svaret torde bli: ingen alls.

En annan fråga som väcks är: kommer vi någonsin att ha denna 1-veckasförsvar? Frågan väcks ju av att överbefälhavaren tydligt deklarerat att budgeten inte räcker till efter 2015. Vilket i klartext betyder att vi med nuvarande budgetnivå inte kommer att ha IO14 på plats 2019. Svaret på denna ekvation väntar vi fortfarande på.

Det märkliga med försvarsministerns m.fl. uttalande i samband med 1-veckasförsvaret är att man anser det tillräckligt med hänvisning till att det motsvarar hur det ser ut i andra länder runt omkring oss. Problemet som försvarsministern inte låtsas se är att de andra länderna de facto är medlemmar av försvarsorganisationen NATO och därmed är garanterade hjälp. Vilket Sverige inte är och vars konsekvens NATOs generalsekreterare varit mycket tydlig med, Sverige kan inte förvänta sig hjälp därifrån.

Sedan sade någon att det nu visat sig att även Finland bara kan stå emot under en vecka. Dock jämför vi i det fallet äpplen med päron. I det Svenska fallet pratar vi om en begränsad attack, i Finlands fall pratar vi attack på bred front. Och mellan dessa typfall är det milsvid skillnad.

Slutligen, även om vi nu skulle bli medlemmar av NATO måste man fråga sig om en veckas fördröjningsstrid är tillräcklig? Se bara på hur länge det tagit för NATO att placera ut luftvärn i Turkiet, sex veckor.

DN.se, Exp1, GP.se,