Pages

måndagen den 13:e januari 2014

Ville alliansen ha 2000 soldater/år i utlandet?

Moderaterna säger sig nu, via försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, vilja ta bort målet om 2000 soldater tjänstgörande årligen i internationell tjänst. Målet sattes upp inför valet 2006 och var ett av alliansens vallöften. Men ingen gång sedan 2006 har målet varit i närheten av att uppnås, det har snarare varit så att vi under denna period haft historiskt lågt deltagande ute i världen.

Är det då inte bra att man avskaffar detta mål om det är så att det aldrig varit i närheten av att kunna uppnås, och inte heller kommer att vara det under de närmaste åren? Jo, alldeles självklart är det så. Mål man inte kan eller har för avsikt att nå skall man inte sätta.

Men så här i efterhand måste man fundera över vad detta mål egentligen handlade om. Hade man verkligen målet att ha 2000 soldater placerade utomlands, eller var det bara ett sätt att bakvägen avlöva försvarsmakten på delar av sitt anslag?

Man skall inte tillskriva andra åsikter eller avsikter som de inte gjort uttryck för, men man kan inte låta bli att fundera över hur det låg till i just denna fråga.

I samband med att man satte målet om 2000 soldater i internationell tjänst efter valet 2006 valde regeringen att samtidigt lyfta ur kostnaden/finansieringen för detta ur den ordinarie försvarsbudgeten, med tillägget att alla outnyttjade medel oavkortat skulle gå tillbaka till finansdepartementet och inte som tidigare försvarsmakten. I och med det uppstod ett incitament för regeringen att skicka så få soldater som möjligt till utlandet, eftersom överskottet kunde användas till andra utgifter i statsbudgeten, såsom jobbskatteavdrag etcetera.

Resultatet för denna kreativa bokföring ger vid hand att under åren 2007-2012 har Försvarsmakten återlämnat närmare 2,5 miljarder kronor till statskassan.

lördagen den 4:e januari 2014

Systembolaget beställer, Kristdemokraterna levererar.

Idag låter folkhälsominister Maria Larsson (KD) meddela att hon vill skärpa lagstiftningen för att hindra försäljning av alkohol av andra än Systembolaget, och därför tillsätter nu regeringen en utredning om detta.
Det som Kristdemokraterna är emot är möjligheten till direktimport från utlandet utan att passera Systembolaget vilket sedan många är är en möjlighet genom EU-medlemskapet. Systembolaget har länge försökt motarbeta denna konkurrens och har både polisanmält och fört kampanj mot olika alternativ som förekommit genom åren.

Nu senast väcktes Systembolagets vrede när City Gross valde att ingå ett samarbete med näthandelsbolaget Winefinder om att samtidigt som du beställer mat från de förstnämnda kan beställa vin från de sistnämnda, för leverans till samma hemadress. Att göra detta är inte olagligt och polisutredningen lades mycket riktigt ned, men detta nöjde sig inte Systembolaget med utan krävde i stora medieutspel att regeringen skulle agera. Vilket nu också sker.

Som argument använder Systembolaget, vilket SvD okritiskt vidareförmedlar i sin artikel, att en utredning från Handelns Utredningsinstitut, HUI, visar att näthandeln om tio år kan komma att motsvara 30% av försäljningen och att detta hotar Systembolagets monopol.

Men till saken hör att vad HUI kommer fram till i sin rapport är att näthandeln på tio års sikt kan hamna mellan 1,3-28,7%, och detta har alltså Systembolaget avrundat till 30%. Till saken hör också att det är just Systembolaget som beställt denna rapport från HUI. Men det stannar inte med detta, för i dessa siffror ingår även Systembolagets egen nätförsäljning.

Så sanningen kan lika gärna vara att den totala näthandeln om tio år, inklusive systembolagets egen, kan uppgå till fasansfulla 1,3%. Och detta finner Kristdemokraterna vara så hemskt att de vill inskränka denna möjlighet. Med sådana alliansvänner behövs inga fiender.

Detta är enligt min mening helt bedrövligt, man skall inte försöka lösa problem som inte finns. Men två saker blir väldigt tydliga här. För det första handlar det om Systembolagets roll där man kan beställa utredningar och lagstiftning som gynnar den egna verksamheten, och för det andra att Kristdemokraterna aldrig kommer att bli större än vad de är eftersom de har en falang som riktiga högerväljare aldrig kan tänka sig att rösta på.

tisdagen den 24:e december 2013

Att hantera etiskt svåra spörsmål

Så här dagen efter att Uppsala Tingsrätt kom med domen i målet om Uppsala läns landsting och tv-inspelningarna vid Akademiska sjukhuset så är det några saker, förutom hela händelsens absurditet i sig självt, som jag funderat på. Det handlar dels om hur landstinget tolkar domslutet, dels hur man väljer att utrycka sig till media.

När det gäller tolkningen så skrev jag om det i det förra blogginlägget, och mina tankar är väl fortfarande ungefär desamma.

När domstolen har valt att inte pröva frågan om röjandet av sekretessbelagda uppgifter samt huruvida den personliga integriteten har kränkts, eftersom att de i ett första läge konstaterat att yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, gäller, så drar landstinget på stora trumman och menar att de haft rätt hela tiden och att inga lagbrott har begåtts.

Landstingets tolkning får säga vara ingenting annat än en juridisk spetsfundighet. För när domstolen konstaterat att sekretessbelagda uppgifter har röjts så skulle domen inte kunna bli annat än fällande om inte det vore för att man samtidigt gjorde tolkningen att avslöjandet inte var uppsåtligt vilket är kravet för att kunna göra avsteg från YGL. Detta innebär att ifall Hovrätten vid en prövning konstaterar att YGL inte skall gälla, då åker landstinget mest troligt dit så att det sjunger om det. Men visst i juridisk mening har man inte begått en lagbrott eftersom man inte har fällts för det. Men för utomstående icke-jurister förefaller nog detta som sagt vara mest en juridisk spetsfundighet.

Det andra som jag har reagerat på är hur chefjuristen valt att uttrycka sig till media. Visserligen är det väl som alltid att media väljer ut de, för den intervjuade, minst smickrande avsnitten i en intervju för publicering, det som bäst passar in i journalistens story. Men detta skall en så pass hög tjänsteman som chefjuristen känna till och vara tränad för. Men i det här fallet spelar det ingen roll eftersom att vissa saker som han sade, i mitt tycke, aldrig skulle ha sagts, över huvud taget.

Chefjuristen hävdar, inte utan en viss stolthet, att landstinget värnar och har värnat om den personliga integriteten. Vilket ingalunda kan vara fallet eftersom domstolen kommit med utlåtandet att sekretessbelagda uppgifter har röjts och att anhöriga och bekanta till mannen de facto har identifierat honom via tv-programmet. I det läget är det ju bara att konstatera att den personliga integriteten har kränkts.

Här borde man hålla band för tungan för det finns ingen anledning att så att säga "rub it in their faces". För även om nu landstinget vann i första instans så kommer inte de anhörigas upplevda kränkning, som aldrig prövats av domstolen, att upphöra. De kommer förmodligen pga domstolens beslut att inte pröva kärnan i målet att känna sig än mer kränkta.

Man kunde från landstingets sida konstaterat att domstolen gick på deras linje och att man återigen beklagar att det finns människor som upplever att de blivit kränkta.

Ser man tillbaka på hur landstinget hanterat denna fråga från början, hur de har lagt upp och ändrat sitt försvar genom ärendets gång så kan man nog utan att ta i för mycket säga att de inte verkar ha förstått problemet. Det visar inte minst det fullständigt groteska utlåtandet som de stod för inledningsvis:
"kärandena varit medvållande genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n"
Med en sådan inställning från landstingets sida förstår jag å andra sidan varför man inte är mer ödmjuk inför de anhöriga och vad inspelningarna av tv-programmet Sjukhuset inneburit för dem. De har inte förstått vad patientsekretessen går ut på och varför den finns.

Igår skrev jag angående landstingets uttalande om domen:
"domen är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor."
att det tvärtom var ett bevis på att man inte kan hantera svåra etiska frågor. De uttalanden som kommit efter domen påvisar detta allt tydligare. Man är rätt usel på att hantera svåra etiska frågor.

SvD,

måndagen den 23:e december 2013

Sjukhuset röjde sekretessbelagda uppgifter

Landstinget i Uppsala har tidigare stämts av anhöriga till en patient som vårdats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Stämningen beror på att den anhörige blev filmad av ett tv-program när han låg på dödsbädden. Enligt de anhöriga, som fick en smärre chock när de en kväll satt ned för att se på tv och framför sig såg deras anhöriges kamp för livet, skedde detta utan tillstånd. Enligt landstinget hade de dock ett muntligt tillstånd från patienten i fråga.

JO har granskat ärendet och bett Landstinget uppvisa underskrifter av de totalt 37 patienter som förekommer i serien och där har Akademiska inte kunnat uppvisa något. Vilket JO funnit oacceptabelt. JO fann till och med att förhållandet som fanns i avtalet mellan landstinget och tv-bolaget, att "patienter i möjligaste mån" skulle få lämna ett skriftligt samtycke, var oacceptabelt.

Tingsrätten har nu kommit med sin dom där de mycket riktigt konstaterar att sekretessbelagda uppgifter har röjts. Domaren Daniel Gustavsson konstaterar att själva kärnan i åtalet handlar om de två sköterskor som i programmet uttalar sig om mannen har begått brott mot tystnadsplikten, men att det inte prövats eftersom att uppgifterna sprits till media och att yttrandefrihetsgrundlagen står över sekretesslagstiftningen.

Domstolen är helt klar över att sekretessbelagda uppgifter har röjts medan landstinget inför, under och efter rättegången hävdat att så icke är fallet. Landstinget räddas nu alltså av att sekretessbrotten inte kunnat prövats eftersom YGL gäller.

Domen kommenteras nu av landstinget genom chefsjurist Jens Larsson:
"domen är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor."
Jag är ledsen men det är väl snarare tvärtom? Att domen är ett kvitto på att landstinget inte kan hantera svåra etiska frågor?

Granskar man landstingets agerande i denna fråga så framträder bilden på att de inte alls är särskilt duktiga på det. Från början hävdade de att det fanns tillstånd till filmning, under rättegången tog de sedan tillbaka detta. Sedan hävdade man att det inte framkommit några uppgifter som kan ha röjt personens identitet, vilket det bevisligen gjorde eftersom många bekanta till mannen kände igen honom under programmet. Därefter har man hävdat att man inte brutit mot den personliga integriteten, men domstolen, och JO, konstaterar att sekretessbelagda uppgifter avslöjats, vilket måste betraktas som ett brott mot den personliga integriteten, även om nu domstolen inte prövat detta eftersom att YGL gäller.

Det mest absurda i landstingets agerande torde dock vara att de inledningsvis hävdade att
"kärandena varit medvållande genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”
Något som de dock tog tillbaka under rättegången.

När allt kommer omkring framträder bilden av att Uppsala läns landsting varit allt annat än duktig på att "hantera svåra etiska frågor", men nu räddas av att domstolen funnit att yttrandefrihetsgrundlagen gäller.

Till syvende och sist är det dock landstinget som själva var orsak till att de sekretessbelagda uppgifterna avslöjats eftersom att de ingick ett avtal med ett tv-bolag om att filma inne på sjukhuset.

EDIT:
SvD har i kväll publicerat en intervju med chefjuristen Jens Larsson där han på frågan ifall produktionsbolaget åter är välkommen att filma hos Landstinget i Uppsala igen ifall de frågar svarar:
– Jag kan inte svara på hypotetiska frågor. Vi garantera att vi följer all lagstiftning. Det har vi fått kvitto på att vi gör i dag. Landstinget är satt att värna patientsekretessen, men också värna den grundlagskyddade yttrandefriheten.
"Landstinget är satt att värna patientsekretessen" och hur tycker chefjuristen att man lyckats med det då?

Visst domstolen sade att yttrandefrihetsgrundlagen går före sekretesslagstiftningen, men samtidigt sade de att sekretessbelagda uppgifter har röjts. Juristen menar alltså trots detta att landstinget värnar patientsekretessen. Hur det går ihop är för mig en gåta. Om landstinget genom ett aktivt beslut medverkar till att sekretessbelagda uppgifter kommer ut, då har man enligt min mening inte värnat patientsekretessen.

Av intervjun kan man tydligt notera hur landstinget nu ändrat försvarstaktik jämte tidigare, vilket inte är så anmärkningsvärt eftersom att domstolen i någon mening där gick dem emot. Nu försöker man driva detta som en slags yttrandefrihetsfråga där journalister måste få möjlighet att kunna ställa frågor inom sjukvårdens väggar. Om detta kan man nog ha en del synpunkter om huruvida journalister har denna rätt att tränga sig in och ta kontakt med patienter, och under vilka former som det kan tänkas tillåtas. 

Men hur som så handlar detta inte om det, det här handlar om att Uppsala landsting själva har fattat ett beslut där man gett ett produktionsbolag rätt att filma inne på ett av sina sjukhus, och uppenbart inte tillförsäkrat sig om att bolaget inhämtat de nödvändiga tillstånden från patienterna. Landstinget hade kunnat skicka med en observatör/rådgivare som säkerställde detta under inspelningarna, men bäst av allt hade nog kanske varit att inte släppa in dem över huvud taget.

Det är nog bra för de patienter som värnar sin patientsekretess att de nu snart kan lista sig för sjukvård utanför Uppsala län, i landsting som bättre vet hur man värnar sekretess och integritet. För Uppsala läns landsting verkar inte ha förstått problemet.
SvD1SvD, DN, DN2, UNT, SvD3, Exp, SvD4

torsdagen den 19:e december 2013

Wiseman inte längre anonym

Så har då identiteten på personen bakom bloggen Wisemans Wisdoms avslöjats. Det är nog inte fel att hävda att många genom bloggens sexåriga historia undrat över vem han är, så även jag, men även om jag någon gång funderat över detta har jag aldrig lagt särskilt mycket vikt i frågan. Jag tillhör nämligen de som anser att det viktiga är vad en person skriver, inte vem denne är.

Tyvärr har vi ett debattklimat i Sverige där den allmänna uppfattningen verkar vara den omvända. Det är många som anser att det är oerhört viktigt att man får reda på vem som står bakom en text, men jag förstår verkligen inte detta.

Den liberala skribenten Csaba Bene Perlenberg skrev en krönika om de anonyma försvarsbloggarna för en tid sedan där han problematiserade kring detta:
- Försvarsbloggarna är nödvändiga för att försvarsdebatten ska kunna fortsätta föras. Det hade dock tjänat debatten om de anonyma bloggarna hade signerat sina viktiga inlägg med sina egna namn.
Orsaken till detta handlar enligt CB om den demokratiska trovärdigheten:
- Bland de redan frälsta är frågan om anonymitet sekundär då fackkunskapen är så hög i inläggen. För den demokratiska trovärdigheten är frågan dock viktig.
Eftersom att det
-är det till den försvarspolitiska debattens nackdel att initierade argument kan avfärdas med motiveringen att debatt kring så pass viktiga frågor inte kan föras med anonyma aktörer.
Det sistnämnda må anföras som motiv, men ingen seriös debattör borde enligt min mening tillåtas komma undan med ett så simpelt sätt att försöka undvika debatten. För det är precis vad man då gör, och där bör nog lyssnaren/läsaren reflektera över varför en del inte anser sig vilja/kunna svara på sakliga inlägg bara för att denne är anonym.

Även det tidigare språkröret för Miljöpartiet, Birger Schlaug, är inne på samma linje när han kommenterar ett annat inlägg i frågan hos Cornucopia:
- Frågan som ställs är synnerligen relevant. Den som deltar - det må gälla i fredsrörelsen, miljörörelsen eller bland klimatskeptiker och försvarsdebattörer - tappar trovärdighet och framför allt blir debatt ganska meningslös när den sker mellan en som står för sina åsikter och andra som inte står för dem. Även om de med din åsikt i försvarsfrågan, Lars,t skulle vinna på det - och de med min åsikt skulle förlora på det - så förordar jag ändå öppenhet. Allt annat ger intryck av att man inte tar ansvar för det man skriver, inte vill utsätta sig för kritik. Det är synd för några av de bloggar du nämner är ju synnerligen insatta i frågan. 
Men jag håller som sagt inte med. Genom att avsändarna är anonyma hamnar fokus helt plötsligt på vad som skrivs inte vem som skriver det och dennes bakgrund. Men kanske är det detta som så många har problem med? Man måste helt plötsligt argumentera med rena sakargument, man kan inte längre genom att svänga med en persons bakgrund och dylikt undvika att svara på dennes fråga. Hur ofta hör man annars inte just detta i vilken riksdagsdebatt som helst?

Och jag kan verkligen inte förstå varför en debatt skulle bli, som Schlaug hävdar, meningslös när den sker mellan en som står för sina åsikter och andra som inte står för dem. Det antyder just det jag skrev inledningsvis att det är viktigare med vem som skriver något, och inte vad denne skriver.

Kanske är det detta som är de anonyma försvarsbloggarnas främsta insats i försvarsdebatten. Att etablerade politiker inte kunnat avfärda det som skrivits med att det är militärer med ett "särintresse" som står bakom, utan de har varit tvungna att enbart förhålla sig till det skriva ordet. Vilket förmodligen varit väldigt jobbigt för en del.

Nu får vi se vad som händer framöver, vad kommer Wisemans identitet att betyda för försvarsdebatten framöver? En, kanske något naiv, förhoppning är att det inte skall spela någon roll utan att hans inlägg fortsatt skall ges den tyngd de förtjänar i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Men det finns nog en risk att människans behov av att katalogisera och åsiktsbestämma den man debatterar mot kommer att spela in framöver. Ett annat inte helt otänkbart scenario är att Wiseman kommer att bli en flitig deltagare i diverse debattprogram framöver där Sveriges försvars- och säkerhetspolitik skall diskuteras.

Slutligen får jag hoppas att hans identitet nu inte kommer att spela in på hans egen fortsatta yrkeskarriär, för lika tydlig som Wiseman varit i riktning mot politiker i försvarsdebatten, lika tydlig har han även varit mot Försvarsmakten. Vi är flera som genom åren verkat inom Försvarsmakten som fått uppleva vad det innebär att vara tydlig i sin kritik mot mindre väl fungerande förhållanden. Även om just Försvarsmakten är ledande i att utbilda sin personal i konsten att ge och ta konstruktiv kritik, är det tyvärr alltför ofta den kunskapen stannar kvar på våra skolor och inte följer med ut till förbanden.

Och Wiseman då, vem är han? Han heter Carl Bergqvist är major och ställföreträdande divisionschef på F21 i Luleå.

SvD, AB, WW, Staffan Danielsson, DI, Cynismer,

torsdagen den 17:e oktober 2013

Finns inget förslag om att lägga ned Marinens musikkår

En intressant detalj i frågan om att Försvarsmakten påstods föreslå en nedläggning av Marinens musikkår är att det aldrig handlat om ett förslag, utan om att Livgardet från högkvarteret fått ett uppdrag att utreda konsekvensen av citat:
- ta bort en musikkår med 37 tjänster. Och jag har bara en sådan i min organisation. Det är Marinens musikkår, säger Håkan Hedlund.
Förslaget har alltså aldrig funnits men ändå går en moderat riksdagsledamot ut i stenhård attack mot Försvarsmakten och nedläggningsförslaget. Tänk ändå ifall fler moderata riksdagsledamöter kunde försvara sina regionala delar av Försvarsmakten lika bra som Engblom?


Svt, AE, SVFM,