Att hantera etiskt svåra spörsmål

Så här dagen efter att Uppsala Tingsrätt kom med domen i målet om Uppsala läns landsting och tv-inspelningarna vid Akademiska sjukhuset så är det några saker, förutom hela händelsens absurditet i sig självt, som jag funderat på. Det handlar dels om hur landstinget tolkar domslutet, dels hur man väljer att utrycka sig till media.

När det gäller tolkningen så skrev jag om det i det förra blogginlägget, och mina tankar är väl fortfarande ungefär desamma.

När domstolen har valt att inte pröva frågan om röjandet av sekretessbelagda uppgifter samt huruvida den personliga integriteten har kränkts, eftersom att de i ett första läge konstaterat att yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, gäller, så drar landstinget på stora trumman och menar att de haft rätt hela tiden och att inga lagbrott har begåtts.

Landstingets tolkning får säga vara ingenting annat än en juridisk spetsfundighet. För när domstolen konstaterat att sekretessbelagda uppgifter har röjts så skulle domen inte kunna bli annat än fällande om inte det vore för att man samtidigt gjorde tolkningen att avslöjandet inte var uppsåtligt vilket är kravet för att kunna göra avsteg från YGL. Detta innebär att ifall Hovrätten vid en prövning konstaterar att YGL inte skall gälla, då åker landstinget mest troligt dit så att det sjunger om det. Men visst i juridisk mening har man inte begått en lagbrott eftersom man inte har fällts för det. Men för utomstående icke-jurister förefaller nog detta som sagt vara mest en juridisk spetsfundighet.

Det andra som jag har reagerat på är hur chefjuristen valt att uttrycka sig till media. Visserligen är det väl som alltid att media väljer ut de, för den intervjuade, minst smickrande avsnitten i en intervju för publicering, det som bäst passar in i journalistens story. Men detta skall en så pass hög tjänsteman som chefjuristen känna till och vara tränad för. Men i det här fallet spelar det ingen roll eftersom att vissa saker som han sade, i mitt tycke, aldrig skulle ha sagts, över huvud taget.

Chefjuristen hävdar, inte utan en viss stolthet, att landstinget värnar och har värnat om den personliga integriteten. Vilket ingalunda kan vara fallet eftersom domstolen kommit med utlåtandet att sekretessbelagda uppgifter har röjts och att anhöriga och bekanta till mannen de facto har identifierat honom via tv-programmet. I det läget är det ju bara att konstatera att den personliga integriteten har kränkts.

Här borde man hålla band för tungan för det finns ingen anledning att så att säga "rub it in their faces". För även om nu landstinget vann i första instans så kommer inte de anhörigas upplevda kränkning, som aldrig prövats av domstolen, att upphöra. De kommer förmodligen pga domstolens beslut att inte pröva kärnan i målet att känna sig än mer kränkta.

Man kunde från landstingets sida konstaterat att domstolen gick på deras linje och att man återigen beklagar att det finns människor som upplever att de blivit kränkta.

Ser man tillbaka på hur landstinget hanterat denna fråga från början, hur de har lagt upp och ändrat sitt försvar genom ärendets gång så kan man nog utan att ta i för mycket säga att de inte verkar ha förstått problemet. Det visar inte minst det fullständigt groteska utlåtandet som de stod för inledningsvis:

"kärandena varit medvållande genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n"

Med en sådan inställning från landstingets sida förstår jag å andra sidan varför man inte är mer ödmjuk inför de anhöriga och vad inspelningarna av tv-programmet Sjukhuset inneburit för dem. De har inte förstått vad patientsekretessen går ut på och varför den finns.

Igår skrev jag angående landstingets uttalande om domen:

"domen är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor."

att det tvärtom var ett bevis på att man inte kan hantera svåra etiska frågor. De uttalanden som kommit efter domen påvisar detta allt tydligare. Man är rätt usel på att hantera svåra etiska frågor.

SvD,