Pages

lördag 11 augusti 2012

Svenskt forsvar i toppklass. Eller?

Försvarsberedningens ordförande skickar just nu en cirkulärartikel till landets olika tidningnar. Visserligen är det bra att Moderater tar försvarsdebatten, men man skulle kunna önska bättre kunskaper av författaren om hur verkligheten ser ut.

I artikeln beskrivs hur utmärkt NATO bedömmer den svenska försvarsmakten, och det låter ju bra om det inte vore för att vad NATO bedömnt är hur försvaret skall se ut 2014. Vilket är en helt annan sak, framför allt när väldigt mycket pekar på att omställningen inte går som den skall. Att inte berätta detta och samtidigt försöka slå sig på bröstet över hur duglig försvarspolitiken varit de senaste åren är smått ohederligt.

UNT.se,

onsdag 8 augusti 2012

Varför fick Christina Lugnet gå, egentligen?

Avsattes hon verkligen för man att ansåg att hon misskötts sig till den milda grad som vissa medier påstår eller avsattes hon av rent politiska skäl? Det är ingen hemlighet att Centerpartiet ligger pyrt till rent opinionsmässigt, och efter mina år i politikens hetluft kan jag meddela att varje möjlighet till att förbättra sina opinionssiffror övervägs.

Helt klart skulle det kunna vara så att Centerpartiet i det läge som de befinner sig kan tänka sig att vinna billiga poäng på att avskeda en generaldirektör, och med tanke på att partiets ledare även har börjat ifrågasättas, efter en så pass kort tid på sin post som hon har, kan jag mycket väl tänka mig att det ligger nära till hands att trycka på avfyrningsknappen. Många äro de politiker som gjort detta genom åren för att vinna egen nytta.

När näringsministern på frågan om vad Lugnet skall göra härnäst svarar så här:
– Hon har tre år kvar på sitt förordnande och hon har en enorm kunskap i tillväxtfrågor och det kommer vi att dra nytta av här på departementet, sa Annie Lööf.
Då undrar man ifall de inte kunde löst problemet genom en uppsträckning och tydligt budskap om skärpning i frågan om internrepresentation hade räckt?

Men tyvärr är nog de allra flesta människor i allmänhet, och journalister i synnerhet, väldigt naiva när det gäller det politiska spelet.

DN.se,

Fler arbetsgivare är det enda som hjälper.

Så kom då resultatet av sjuksköterskeupproret. Inget landsting gick med på kravet om 24 000 kronor i ingångslön för nyutexaminerade sjuksköterskor.

Jag kommer ihåg att jag fick frågan om vad jag trodde resultatet skulle bli då upproret startade. Mitt svar var: "Inte mycket. Jag hoppas verkligen de kan få upp lönerna, men det kommer de knappast att få, tyvärr.". Jag fick naturligtvis genast motfrågan om varför jag trodde det, och mitt enkla svar utgick ifrån en av grundprinciperna inom ekonomisk teori, det handlar om tillgång och efterfrågan. Svårare än så är det inte.

Eftersom det i praktiken bara finns en arbetsgivare inom sjukvården behöver de inte konkurrera om arbetskraften, i det här fallet sjuksköterskorna, vilket får två konsekvenser.

För det första leder detta dels till att en sjuksköterska inte kan hota med att säga upp sig för att gå till en annan arbetsgivare som betalar bättre, dels till att sjukhusen inte behöver konkurrera med varandra vid nyanställningar.

Det är annars något man skulle kunna tänka sig, en liten form av marknadsekonomiskt tänkande, att en sjuksköterska kunde flytta till ett annat län och ett annat landsting och därigenom få upp sin lön. men inte heller detta är möjligt eftersom landstingen samordnar sig i vad som med rätta kan kallas för oligopol. Lönerna förhandlas genom en gemensam paraplyorganisation i form av Sveriges kommuner och Landsting, vilket leder till att lönerna ser lika ut över stora delar av landet.

Till alla dem som tror att politiken och dess politiker kan ordna upp detta problem kan jag bara meddela: - Godmorgon och välkommen till verkligheten, det kommer inte att ske. Det finns inte en politiker som i verkligheten är beredd att driva dessa frågor! Oavsett hur mycket de, utåt via debattartiklar eller demonstrationer, hävdar att de vill höja vårdpersonalens löner så kommer de i verkligheten aldrig att verka för detsamma utan istället hänvisa till vad man kallar för den svenska modellen dvs. arbetsmarknadens parter, fackförbund och arbetsgivare. Hur ofta har vi inte hört detta från både Moderater och Socialdemokrater?

Det sistnämnda leder till slutsatsen att det enda som kan få upp lönenivåerna inom stat, kommuner och landsting är att dessa instanser blir tvungna att konkurrera om arbetskraften med bl.a. högre löner, något som sker i privat sektor hela tiden, vilket i sin tur driver upp lönenivåerna i de mansdominerade yrkena. Tyvärr är det dock inte något parti som driver denna fråga längre eftersom Moderaterna så tydligt deklarerat att driftsformerna inte längre har någon betydelse. Därför ser det nattsvart ut på himlen när det gäller rejäla löneökningar för personal inom offentlig sektor.

Edit: Till Sveriges Radio säger chefsläkaren Ann-Britt Bolin detta i klartext:

"På Karolinska universitetssjukhuset får en nybliven sjuksköterska utan tidigare erfarenhet 21 500 kronor i månaden. Men Karonlinska har inte övervägt att höja lönen för att lättare kunna rekrytera, säger Bolin.
– Nej, det var inte ett alternativ och det är inget sjukhus i Stockholm som har gjort det heller.
Varför var det inte ett alternativ för Karolinska?
– Därför att det skulle förändra hela lönestrukturen för sjuksköterskor och vi vet att det är väldigt stor risk att de mer erfarna sjuksköterskorna med högre kompetens skulle sluta.
Kan man inte höja deras löner också?
– Det finns inga möjligheter att göra en sådan generell löneökning för alla sjuksköterskor på hela Karolinska, eller i hela sjukvården, säger hon."
De två sista citaten förklarar även varför Försvarsmakten har oerhörda problem med att rekrytera soldater. Eftersom att man inte har budget nog att höja officerarnas löner kan man inte gärna höja soldaternas. Hur många officerare skulle man få kvar ifall soldaterna tjänade mer än dem?

DN.se, AB1.se, SR.se,