En sansad försvarsdebatt

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Detta är vad den oberoende tankesmedjan globalfirepower.com, som granskar länders försvarsförmåga, kommer fram till att Sverige har för militär kapacitet. Med detta placerar Sverige sig på plats nummer 25 av samtliga länder i världen. Inte så illa va? Tänk om det faktiskt vore så här bra?

Denna tankesmedja lyfter den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte fram som ett argument i ett blogginlägg där han tycker att den svenska försvarsdebatten måste sansa sig, han tycker att vi måste få "en proportion i debatten".

Visst måste vi få en sansad debatt där vi faktiskt diskuterar vad Sverige idag har för förmåga, vart vi kommer ifrån och framför allt vart vi vill på sikt. Problemet är att vi inte har det idag, och de moderata försvarspolitikerna hjälper mycket ogärna till för att få just en sansad debatt. Jag vill till och med hävda att de är en av orsakerna till varför vi inte har det.

Av de moderata försvarspolitikerna med försvarsminister Karin Enström, ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegren, försvarsutskottsledamöterna Johan Forsell och Hans Wallmark i spetsen får vi återkommande höra av hur vi i Sverige har ett användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. De trummar ihärdigt fram att vi idag har en högre försvarsförmåga än 2006 då alliansregeringen tog över.

Ingenstans kan vi läsa om de problem som de facto finns med ett materielberg om 30,5 miljarder kronor och ett årligt underskott i verksamheten om 1,5 miljarder kronor för att få insatsorganisation 14 på plats till utsatt datum år 2019. Enligt Moderaterna finns inte detta problem, jag har då aldrig hört någon av dem bekräfta detta. Istället lägger man ytterligare fem miljarder kronor på materielberget genom att besluta om anskaffning av nästa generation JAS 39 Gripen och uppdrar till Försvarsmakten att omprioritera bland materielanskaffningen. (25,5 + 5 = 30,5 mdr kr).

Ingenstans hör vi Moderaterna fundera kring det förmågeglapp som uppstått när man beslutat om 60 plan när ÖB tydligt deklarerat att 80 krävs för att uppfylla behovet i luftförsvaret och att det vid 60 plan uppstår behov av att införskaffa ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Tvärtom kan man tolka de moderata utspelen som att man nu får ett komplett luftförsvar när regeringen strax före jul beslutade om att införskaffa ett korträckviddigt luftvärnssystem i form av IRIS-T.

Hur kommer det sig då att vi hamnat i detta läge? Att det mest försvarsvänliga och i försvarsfrågor under 100 år mest förnuftiga partiet hamnat i denna position?

Under en längre tid har jag trott och sett signaler på att det är den moderata ompositioneringen mot mitten/vänster som gör att de moderata företrädarna så gott det går fått hantera partiledningens omsvängning. Det har skett inom andra politikområden också. För skall Alliansen behålla regeringsmakten är det ett par 100 000 väljare som skall vinnas från mitten/vänster, övriga till höger lämnar man därhän.

I sin iver att vinna socialdemokratiska mittenväljare lämnar statsministern alla gamla positioner och kärnväljare för att fokusera mot nämnd väljargrupp. För Reinfeldt är det högst ointressant ifall försvarsvänliga konservativa väljare röstar på Moderaterna eller något annat borgerligt part. Skall han sitta kvar så är det som sagt de där procenten i mitten som skall vinnas.

Detta har helt klart varit en vinnande strategi i valen 2006 och 2010. Det skapar även utrymme för de övriga borgerliga partierna att vinna dessa väljare från Moderaterna, men eftersom Moderaterna styr försvarspolitiken är de andra partiernas mandat högst begränsat. Sedan är frågan varför Moderaterna förutom att överge sin försvarsvänlig linje även känner sig tvungna att förvärra situationen för försvarsmakten? Det är en sak att inte prioritera frågan, en helt annan att förvärra den.

Under den gångna veckan hade Moderaterna riksdagsinternat där partiledningen samlat sina riksdagsledamöter för överläggningar. Eftersom jag har arbetat så pass länge som jag gjort åt Moderaterna har jag ganska många och långa tentakler in i det partiet, och får ofta höra både det ena och det andra som händer på olika nivåer i partiet. Det jag nu hör om hur man resonerar kring försvarspolitiken gör mig dock fundersam. Det handlar inte längre bara om att man försöker hantera partiledningens omsvängning mot mitten, det är klart värre än så! Man har över huvud taget inte förstått vad problemet handlar om. Vilket faktiskt gör mig djupt oroad.

Det är samma budskap som trummas ut i partiorganisation som i landsortspressen, vi har ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar idag och vi har en högre försvarsförmåga idag än 2006 då alliansregeringen tog över. Men hur ligger det då till med den saken?

Wiseman har gjort en mycket bra redogörelse för detta, vilken du kan läsa här. Kontentan är att Moderaterna ingalunda får grönt ljus för påståendet och det vore mycket klädsamt ifall de kunde förklara på vilket sätt försvarsförmågan är högre idag än 2006, men något säger mig att det inte kommer att ske.

Fredrik Schulte känner jag sedan snart 20 år tillbaka och värderar honom högt bland de moderata riksdagsledamöterna. Han är vanligtvis påläst, kunnig och är mycket duktig på det politiska spelet. När han igår lade sig i den försvarspolitiska debatten hade jag trott att det skulle vara på ett betydligt mer initierat sätt.

Jag håller med om att vi måste få en mer proportionerlig debatt, därom har han helt rätt. Men vad jag för allt i världen inte kan begripa är varför han då kommer dragande med en tankesmedja som har så uppenbart gravt felaktiga uppgifter för att motivera sin ståndpunkt?

Om nu Fredrik Schulte av alla moderater kommer dragande med detta, då måste det vara riktigt illa intern inom Moderaterna. Riktigt illa.

Uppdatering:
Håller på att samla in korrekta siffror för angivna enheter enligt insatsorganisation14, uppdateras löpande. För att inte få någon åklagare efter mig använder jag siffror som finns att finna öppet.

globalfirepower.com     Io14                
280 stridsvagnar            - 45, enligt Cornucopia?
5 722 bepans stridsford   - Sv har köpt tot 509 strf 90. Wikipedia.
55 artilleripjäser             - 0, ett visningsex finns. 2006 fanns 48 st.
600 granatkastare          -
3 000 logistikfordon         -
569 flygplan                 - 98 JAS 39, 8-Tp 84, 2-ASC 890, 2-S 102B, 2-Tp 102, ?- Tp 100
103 helikoptrar                - 65.
18 jagare                       - 0, den sista togs ur tjänst på 1980-talet.
13 korvetter                  - 2 Sthlmskl, 2 Visbykl, 1 Gtborgskl. Enl Wikipedia
12 ubåtar                       - 4.
20 minröjningsfartyg       - 7. Enl Wikipedia

Uppdatering 2:
Jag ser nu att ovan nämnde Fredrik Schulte kommenterar sin hänvisning till globalfirepower.com på 6mannens blogg. Han skriver följande:

Jag medger att tankesmedjan jag refererade till hade gamla siffror. Jag borde ha granskat detta mer noggrant. Verkligheten ligger dock fortfarande närmre min beskrivning. Enligt wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till total försvarsbudget och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

Som jag påpekat förut är NATO:s utvärdering av Sverige försvar väldigt positiv: ”Sammantaget kan konstateras att den nya inriktningen av det svenska försvaret ligger helt i linje med vad som generellt förordas inom Nato rörande framtida europeisk förvarsförmåga”
http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!

Detta förtydligar bara det som jag skrivit om ovan, man har inte förstått problemet. Summan av försvarsbudgeten och försvarsutgift per capita är inte vad vi kritiker ser som problemet. Vi ser ett antal andra problem:

1. Det saknas 30,5 miljarder kronor för att anskaffa materiel för att få io14 på plats.
2. Det saknas 1,5 miljarder kronor för driften per år från 2015.
3. Personalförsörjningen går inte som det är tänkt.
4. Luftförsvaret är ofullständigt när regeringen beslutade om 60 JAS 39 Gripen. Det behövs ett långräckviddigt luftvärnssystem för att kompensera för de ytterligare 20 plan som ÖB anser behövs.

Detta bara för io14, sedan finns det brister med io14 som sådant, vilket också borde diskuteras. Men i första hand borde åtminstone ansvariga politiker kunna diskutera bristerna i det man beslutat om utan att sticka huvudet i sanden och påstå att dessa brister inte existerar. De är högst påtagliga.

När vi andra har konstaterat att nämnda NATO-utvärdering bygger på en pappersprodukt om hur Sveriges försvar ska se ut när io14 är intagen, förutsatt att allt går som det är tänkt, vilket det alltså INTE gör, kommer han dragande med den igen. Men det är å andra sidan det som skickas runt internt i partiet som stöd för de förtroendevalda att kunna ta debatten. Men om man nu saknar en mer sansad debatt, då kanske man ska ta och börja i sina egna led?

Delta gärna i debatten Fredrik, men gör som den Fredrik jag känner, kom påläst och inte med argumentationshandledningen som kommer från försvarsdepartementet. För jag kan berätta att, för att använda dina egna ord i 6mannensblogg: "Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!".

Skipper, JF, 6mannen, 6mannen2, SvD1,

Kan bli? Prova: Måste bli!

Vi är flera bloggare som efter regeringens beslut om anskaffning av 60 JAS 39 Gripen E konstaterat att svensk försvarsförmåga nu får ett förmågeglapp om inte regeringen även beslutar om anskaffning av ett kompletterande långräckviddigt luftvärnssystem. Mer om detta kan du läsa bland annat här, Skipper och Wiseman.

Idag skriver NyTeknik om detta, dock är jag inte helt nöjd med rubriksättningen:

Färre Jas kan ge fler robotar

I den bästa av världar leder beslutet om att lägga sig på försvarsmaktens angivna minimum av nya plan till att glappet som uppstått i luftförsvaret täcks in av en anskaffning av ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Men i den värld vi lever i nu med Nya Moderaternas nya försvarspolitiska hållning är det inte alls lika säkert att så blir.

Vill man ha ett komplett luftförsvar måste konsekvensen av beslutet om endast 60 nya plan bli ett nytt luftvärnssystem, i annat fall blir resultatet en kraftig sänkning av landets försvarsförmåga. Detta är fakta.

Chefen för högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, kommer med en rad intressanta kommentarer till NyTeknik. När det gäller ju förmågeglappet konstaterar han dels att anskaffningen av IRIS-T inte är lösningen vilket en del tycks tro, dels att den inte var en följd av beslutet om antal plan:

Fler nya luftvärnsrobotar av modell IRIS-T kan därmed komma att behövas jämfört med antalet regeringen beslutat köpa, uppger Jan Salestrand. IRIS-T är en tysk korträckviddig robot (cirka 20 km) som ska ersätta Robot 70 till en kostnad av en cirka miljard kronor.

– Som anskaffningen ser ut nu är den ingen följd av regeringens nya Jas-beslut, konstaterar han.

Oavsett nya Jas-köpet bedömer militären att också landets medelräckviddiga robot, Robot 97 (cirka 50 km), måste förnyas framöver.

Men, och här kommer det intressanta, Salestrand flaggar även för andra konsekvenser av beslutet om 60 plan, vilket är nog så intressant för den kommande försvarsdebatten:

Militärledningen förordade som mest 80 nya plan. Enligt Salestrand ska man nu se över konsekvenserna av den nya Jas-flottans storlek.

– Det här innebär att vi måste öka planens överlevnad med olika åtgärder, säger han. Planen kan behöva spridas geografiskt på fler flygflottiljer och skyddet av baserna behöver öka.

Man behöver inte vara ekonom för att se vad detta kan komma att innebära.

NyT,

Ökat folkligt stöd för satsning på försvaret

Igår presenterade SVT Nyheter en undersökning som de låtit undersökningsföretaget SIFO göra där de frågat 1 500 svenska om de tycker att försvaret ska förstärkas, minskas eller vara som det är. Resultatet blev följande:

42 procent svarade att försvaret ska förstärkas.
26 procent svarade att försvaret ska vara som det är.
12 procent ville minska försvaret.
Övriga, 20 procent, svarade att de inte vet.

Men på sedvanligt sätt gjorde SVT en poäng i att medan 51 procent av männen var för en satsning på försvaret var bara 33 procent av kvinnorna detsamma. Kanske ett sätt att tona ned det faktum att totalt 42 procent av svenska folket vill se en förstärkning av försvarsmakten. Vilket faktiskt måste betraktas som en stor politisk nyhet.

Det bör nog också anses som en ordentlig känga till den försvarspolitik som nu förs med en försvarsminister som tycker att nuvarande försvarsförmåga är rimlig och en finansminister som låtit meddela att några fler pengar till försvaret är det inte tal om, trots att det saknas pengar för att få den organisation på plats år 2019 som skall kunna försvara landet mot ett begränsat angrepp under en vecka, och trots att det idag saknas 30 miljarder kronor för materielanskaffning de kommande tio åren.

Om det så hade varit att det bara var totalt 33 procent som ville se en ökad satsning på försvaret, hade även det varit en ordentlig nyhet. Att det nu är så många som 42 procent borde få alliansregeringens enda motståndare till en anslagsökning, Moderaterna, att fundera över hur man har kunnat hamna på samma sida i fråga om försvarsmaktens budget som Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Att undersökningen pekar på ett stort stöd för en satsning på försvaret torde egentligen inte förvåna någon efter den mediala debatt som varit efter ÖBs uttalande om vår försvarsförmåga och därefter försvarsministerns stöd för denna förmåga, samt att den årliga försvarskonferensen i Sälen nyss genomförts.

Dock är sannolikheten att debatten skall klinga av och frågan försvinner från det allmänna medvetandet och den politiska dagordningen stor.

De traditionella medierna tar, som en del mycket riktigt konstaterar, inte något ansvar för försvarsfrågan, undantaget Svenska Dagbladet, vilket diskuterades i radioprogrammet ”Medierna” som sändes i lördags i SR P1. Vilket synonymen Skipper skriver om här "Försvarsbloggen som fenomen?" och Wiseman här Radioprogrammet Medierna i P1".

Det gör som sagt att risken är tämligen stor att frågan sakteligen försvinner från dagordningen till det är dags för nästa val. Men på denna blogg tänker jag göra vad jag kan för att frågan skall hållas högst levande framöver, och jag hoppas att fler hjälper till.

SvD, DN, AB, GP, Kontur,

Socialdemokraterna och NATO

Aftonbladets ledarsida anser att NATO är en icke-fråga, och att Socialdemokraterna inte gillar NATO är väl inte direkt någon nyhet. De har konsekvent under andra halvan av 1900-talet varit duktiga på att i inrikespolitiken måla upp USA som den stora boven i den globala säkerhetspolitiken, samtidigt som de spelat under täcket med samma land för att säkra landets försvar.

Att man varit duktig i detta propagandaspel står helt klart vilket visas alldeles övertydligt i svenska folkets inställning till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, där en klar majoritet är emot.

Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot en NATO-anslutning är medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel fem i medlemsklausulerna. Enkelt uttryckt säger den att om ett medlemsland blir attackerat skall det betraktas som en attack mot alla medlemsländer samt att dessa då skall ställa resurser till förfogande för att hjälpa det attackerade landet.

Ett annat argument mot en anslutning är NATO:s ingripande vid diverse kriser runt om i världen där Socialdemokraterna många gånger motsätter sig dessa samt pekar på att Sverige inte skall bindas av vad NATO beslutar sig för utan istället helt och fullt ut bygga sina internationella åtaganden på vad som beslutas av FN.

När det gäller det första argumentet skall vi vara helt klara över att artikel fem inte, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, innebär att samtliga medlemsländer skall ställa alla sina väpnade styrkor till attackerat lands förfogande. NATO:s artikel fem är de facto betydligt mindre långtgående än vad den Västeuropeiska Unionens, WEU, motsvarande artikel fem var, där det uttryckligen sades att varje medlemsland skulle just skicka alla sina till buds stående resurser till hjälp. VEU gick dock i graven i samband med Lissabonfördraget och ingår nu i det europeiska samarbetet, dock med en snällare skrivning.

När det gäller det andra argumentet så gäller även där, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, att varje land ställer upp med de resurser de själva anser sig vilja ställa upp med. Och faktum är ju att Sverige ibland har ställt upp med mer än vad en del NATO-anslutna länder har gjort vid en del insatser.

Att Socialdemokraternas historiska hållning jämte NATO nu år 2013 är problematisk blir rätt tydligt i samband med rådande situation inom den svenska försvarsmakten. Jag har i tidigare inlägg berört Socialdemokraternas ansvar för rådande situation genom de försvarsbeslut de drev igenom 1996, 2000 och 2004, varav de två senaste var direkt förödande för den svenska försvarsförmågan.

Nu när konsekvenserna av dessa försvarsbeslut tillsammans med Moderaternas styvmoderliga fortsatta hantering av försvarspolitiken blir tydliggjorda för envar står Socialdemokraterna inför vissa problem.

Att samarbeta med NATO är helt enkelt inte möjligt, därför har de under en längre tid förespråkat ett nordiskt samarbete. Problemet är bara det att två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, är mindre intresserad av detta eftersom att de ser NATO som sitt naturliga samarbetsorgan, men visst kan och vill de öka sitt samarbete med Sverige, men då främst inom ramen för NATO. Sverige står med andra ord relativt ensam eftersom Finland, som gärna samarbetar med Sverige, låter meddela att trots samarbete måste respektive land ha förmåga att försvara sig själv. Och det sista nordiska landet Island har som bekant inget försvar att samarbeta med.

Då kvarstår frågan för Socialdemokraterna hur de skall förhålla sig till rådande läge och den framtida försvarsförmågan? Idag presenterade Socialdemokraten Peter Hultqvist en lista med tio punkter för just detta, en lista jag tänker återkomma till i nästa inlägg. Men en sammanfattning av listan kan jag redan nu bjuda på: Show me the money! För utan tvivel kommer tiopunktslistan att kräva ökade försvarsanslag för att vara genomförbar.

Slutligen så undrar jag om Anders Lindberg över huvud taget tagit del av den senaste tidens försvarsdebatt eftersom han i sin ledare skriver "Natolobbyn redovisar egentligen inga säkerhetspolitiska skäl att gå med i Nato. Retoriken är mer fluffig och handlar om identitet och tillhörighet till väst."?

Är det någonting som har diskuterats är det just behovet av stöd från andra länder för att kunna försvara landet och där NATO varit ett av alternativen som diskuterats.

SvD1, Svd2, SvD3, DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB1, AB2,

1-veckasförsvaret.

Då har vi äntligen fått beskedet från Alliansregeringen som många har väntat på. Försvarsförmågan med vårt nya försvar, med fullt intagen Insatsorganisation 14 som skall vara på plats 2019, är en veckas försvar mot en begränsad attack.

Det är vad 40 miljarder kronor räcker till och det verkar försvarsministern vara nöjd med. F-n trot eftersom hennes kollega finansministern håller i pengapåsen och tydligt deklarerat att några fler kronor blir det inte. Då är det bara för försvarsministern att gilla läget. Officer som hon är så är hon förmodligen väldigt van vid just det, att gilla läget.

Men vän av ordning frågar sig naturligtvis då vilken försvarsförmåga vi har idag? Det enkla men lika dystra svaret torde bli: ingen alls.

En annan fråga som väcks är: kommer vi någonsin att ha denna 1-veckasförsvar? Frågan väcks ju av att överbefälhavaren tydligt deklarerat att budgeten inte räcker till efter 2015. Vilket i klartext betyder att vi med nuvarande budgetnivå inte kommer att ha IO14 på plats 2019. Svaret på denna ekvation väntar vi fortfarande på.

Det märkliga med försvarsministerns m.fl. uttalande i samband med 1-veckasförsvaret är att man anser det tillräckligt med hänvisning till att det motsvarar hur det ser ut i andra länder runt omkring oss. Problemet som försvarsministern inte låtsas se är att de andra länderna de facto är medlemmar av försvarsorganisationen NATO och därmed är garanterade hjälp. Vilket Sverige inte är och vars konsekvens NATOs generalsekreterare varit mycket tydlig med, Sverige kan inte förvänta sig hjälp därifrån.

Sedan sade någon att det nu visat sig att även Finland bara kan stå emot under en vecka. Dock jämför vi i det fallet äpplen med päron. I det Svenska fallet pratar vi om en begränsad attack, i Finlands fall pratar vi attack på bred front. Och mellan dessa typfall är det milsvid skillnad.

Slutligen, även om vi nu skulle bli medlemmar av NATO måste man fråga sig om en veckas fördröjningsstrid är tillräcklig? Se bara på hur länge det tagit för NATO att placera ut luftvärn i Turkiet, sex veckor.

DN.se, Exp1, GP.se,