Pages

torsdag 24 januari 2013

Kan bli? Prova: Måste bli!

Vi är flera bloggare som efter regeringens beslut om anskaffning av 60 JAS 39 Gripen E konstaterat att svensk försvarsförmåga nu får ett förmågeglapp om inte regeringen även beslutar om anskaffning av ett kompletterande långräckviddigt luftvärnssystem. Mer om detta kan du läsa bland annat här, Skipper och Wiseman.

Idag skriver NyTeknik om detta, dock är jag inte helt nöjd med rubriksättningen:
Färre Jas kan ge fler robotar
I den bästa av världar leder beslutet om att lägga sig på försvarsmaktens angivna minimum av nya plan till att glappet som uppstått i luftförsvaret täcks in av en anskaffning av ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Men i den värld vi lever i nu med Nya Moderaternas nya försvarspolitiska hållning är det inte alls lika säkert att så blir.

Vill man ha ett komplett luftförsvar måste konsekvensen av beslutet om endast 60 nya plan bli ett nytt luftvärnssystem, i annat fall blir resultatet en kraftig sänkning av landets försvarsförmåga. Detta är fakta.

Chefen för högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, kommer med en rad intressanta kommentarer till NyTeknik. När det gäller ju förmågeglappet konstaterar han dels att anskaffningen av IRIS-T inte är lösningen vilket en del tycks tro, dels att den inte var en följd av beslutet om antal plan:
Fler nya luftvärnsrobotar av modell IRIS-T kan därmed komma att behövas jämfört med antalet regeringen beslutat köpa, uppger Jan Salestrand. IRIS-T är en tysk korträckviddig robot (cirka 20 km) som ska ersätta Robot 70 till en kostnad av en cirka miljard kronor.
– Som anskaffningen ser ut nu är den ingen följd av regeringens nya Jas-beslut, konstaterar han.
Oavsett nya Jas-köpet bedömer militären att också landets medelräckviddiga robot, Robot 97 (cirka 50 km), måste förnyas framöver.
Men, och här kommer det intressanta, Salestrand flaggar även för andra konsekvenser av beslutet om 60 plan, vilket är nog så intressant för den kommande försvarsdebatten:
Militärledningen förordade som mest 80 nya plan. Enligt Salestrand ska man nu se över konsekvenserna av den nya Jas-flottans storlek.
– Det här innebär att vi måste öka planens överlevnad med olika åtgärder, säger han. Planen kan behöva spridas geografiskt på fler flygflottiljer och skyddet av baserna behöver öka.
Man behöver inte vara ekonom för att se vad detta kan komma att innebära.

NyT,

tisdag 22 januari 2013

Ökat folkligt stöd för satsning på försvaret

Igår presenterade SVT Nyheter en undersökning som de låtit undersökningsföretaget SIFO göra där de frågat 1 500 svenska om de tycker att försvaret ska förstärkas, minskas eller vara som det är. Resultatet blev följande:
42 procent svarade att försvaret ska förstärkas.
26 procent svarade att försvaret ska vara som det är.
12 procent ville minska försvaret.
Övriga, 20 procent, svarade att de inte vet.
Men på sedvanligt sätt gjorde SVT en poäng i att medan 51 procent av männen var för en satsning på försvaret var bara 33 procent av kvinnorna detsamma. Kanske ett sätt att tona ned det faktum att totalt 42 procent av svenska folket vill se en förstärkning av försvarsmakten. Vilket faktiskt måste betraktas som en stor politisk nyhet.

Det bör nog också anses som en ordentlig känga till den försvarspolitik som nu förs med en försvarsminister som tycker att nuvarande försvarsförmåga är rimlig och en finansminister som låtit meddela att några fler pengar till försvaret är det inte tal om, trots att det saknas pengar för att få den organisation på plats år 2019 som skall kunna försvara landet mot ett begränsat angrepp under en vecka, och trots att det idag saknas 30 miljarder kronor för materielanskaffning de kommande tio åren.

Om det så hade varit att det bara var totalt 33 procent som ville se en ökad satsning på försvaret, hade även det varit en ordentlig nyhet. Att det nu är så många som 42 procent borde få alliansregeringens enda motståndare till en anslagsökning, Moderaterna, att fundera över hur man har kunnat hamna på samma sida i fråga om försvarsmaktens budget som Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Att undersökningen pekar på ett stort stöd för en satsning på försvaret torde egentligen inte förvåna någon efter den mediala debatt som varit efter ÖBs uttalande om vår försvarsförmåga och därefter försvarsministerns stöd för denna förmåga, samt att den årliga försvarskonferensen i Sälen nyss genomförts.

Dock är sannolikheten att debatten skall klinga av och frågan försvinner från det allmänna medvetandet och den politiska dagordningen stor.

De traditionella medierna tar, som en del mycket riktigt konstaterar, inte något ansvar för försvarsfrågan, undantaget Svenska Dagbladet, vilket diskuterades i radioprogrammet ”Medierna” som sändes i lördags i SR P1. Vilket synonymen Skipper skriver om här "Försvarsbloggen som fenomen?" och Wiseman här Radioprogrammet Medierna i P1".

Det gör som sagt att risken är tämligen stor att frågan sakteligen försvinner från dagordningen till det är dags för nästa val. Men på denna blogg tänker jag göra vad jag kan för att frågan skall hållas högst levande framöver, och jag hoppas att fler hjälper till.

SvD, DN, AB, GP, Kontur,

fredag 18 januari 2013

Får en vit medelålders man och militär bli utmattad?

Idag meddelades att Sveriges överbefälhavare sjukskrivits i två veckor på grund av arbetsutmattning. Han kommenterar själv i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:
– Jag har haft en tuff höst och kroppen har tagit stryk. Nu hoppas och tror jag att 14 dygns vila ska göra att jag återkommer och med full kraft kan ägna mig åt den omställning av Försvarsmakten vi arbetar så intensivt med, säger Sverker Göranson.
Något märkligt kan tyckas uttalar sig socialdemokraternas talesperson för arbetsmarknadsfrågor på följande sätt:
Att en minister uttalar sig om en enskild persons sjukdomstillstånd och även insinuerar om hans duglighet i sin tjänst är högst anmärkningsvärt, för att inte tala om olämpligt. Jag undrar om hon skulle komma på tanken att uttala sig på samma sätt om en ensamstående trebarnsmamma arbetandes som sjuksköterska som på grund av arbetsutmattning sjukskrivits?

Knappast troligt, men det går tydligen hur bra som helst när det kommer till en vit medelålders man som dessutom är militär.

Update:
Ser nu någon timme senare att Ylva Johanssons tweet om ÖB:s stresstålighet tog så mycket skruv som det borde. I tweet efter tweet bemöter Johansson nu frågor från andra twittrare inklusive journalister och nyhetsredaktioner. Inte undra på det, för det är mycket anmärkningsvärt att en riksdagsledamot och tidigare minister uttalar sig i enskilda fall.

Med sociala medier såsom twitter lär vi tyvärr få se fler fall där människor twittrar innan de tänkt igenom vad det var de egentligen twittrade. För efter en stunds eftertanke är jag helt övertygad om att Ylva Johansson insett hur fel det blev, och mycket riktigt så pudlar hon för fullt just nu. Det finns dock ett problem med politikers pudlande och journalisters snabba avkrävande av dito, det är att man aldrig kommer svaret närmare på frågan vad de egentligen menade från början?

När jag tittar på hennes tweets efter det första blir jag fortfarande inte riktigt klok på vad hon menar. I de senare tweetsen är det en total pudel/avbön som skett. Men i de första är hon fortfarande svaret skyldig, vad menar hon egentligen, och hur kommer försvarsministern i det hela? Av det näst nedersta tweeten uppfattar jag det fortfarande som att Ylva Johansson har problem med att ÖB är sjukskriven för utmattning. Hur skall man annars tolka det? Men hon får gärna försöka förtydliga igen, vad menade hon?

Update 2:
Nu har även dags- och kvällspresssen, låt vara de flesta genom TT, kommit med artiklar i ämnet. Men Ylva Johansson vill själv inte ge någon kommentar till tidningarna och hänvisar till sin pressekreterare Sofie Rudh. Pressekreteraren i sin tur vill inte säga mer än att hänvisa till Johanssons ursäkt på Twitter.

Som sagt, frågan är ännu obesvarad, vad menade hon egentligen? För något förtydligande har hon inte kommit med, endast en klassisk pudel, men det räcker inte. Jag hoppas journalisterna fortsätter att försöka få ett bättre svar från den tidigare ministern.

SvD, Exp1, AB1, MMK, SvD1, DN1, GP,

Är det tänkt att IRIS-T skall täcka luckan mellan 60 och 80 Gripar?

Igår lät regeringen meddela att man beslutat ge Försvarsmakten tillstånd att köpa 60 st av JAS 39 Gripen version E.

Försvarsmakten har via ÖB vid ett antal tillfällen låtit meddela att ifall numerären av nya Gripenplan hamnar på 60, dvs den lägre i intervallet, måste ett långräckviddigt luftvärnssystem komplettera luftförsvaret.

Idag får försvarsministern frågan om detta av websidan NyTeknik:
ÖB rekommenderar köp av 60-80 plan. När ni nu har bestämt er för ÖBs minimigräns – måste då andra delar av luftförsvaret stärkas? Vilken förmåga skulle ersätta 20 nya Jas-plan i luften?
På detta svarar försvarsministern:
I december godkände riksdagen att regeringen fick beställa 40-60 plan och regeringen har nu valt att besluta om det högre antalet dvs 60 plan. Antalet motsvarar det operativa behov som Försvarsmakten angivit i sina underlag till regeringen. Regeringen fattade strax innan jul beslut om att Försvarsmakten ska få anskaffa ett nytt luftvärnsrobotsystem – RB 98. Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.
På ett typiskt politikerspråk uttalar sig försvarsministern utan att egentligen svara på frågan. Dock blandar hon in luftvärnsrobotsystemet RB98, oklart varför eftersom det inte är det långräckviddiga system som försvarsmakten har efterfrågat som fyllnad av förmågetappet mellan 80 och 60 gripenplan.

Antingen är det så att hon är mycket väl medveten om problematiken men är förhindrad av sina chefer att göra någonting åt saken och därför försöker göra det bästa av situationen, eller så är hon så pass okunnig att hon inte vet att RB98 inte är det som behövs. Ur försvarspolitisk synvinkel vet jag faktiskt inte vad som är värst?

Så sent som igår var generallöjtningat Jan Salestrand ute och åter konstaterade att med beslutet om 60 plan måste frågan om ett nytt luftvärnssystem lyftas i kommande planering.
Försvarsmakten stödjer beskedet om 60 plan, men luftskyddet hade varit bättre med 80 plan. Därför måste 60 Gripenplanen kombineras med mer luftvärn, säger generallöjtnant Jan Salestrand: – Ligger man där får man titta på luftvärnsskydd och så vidare och det är saker som vi uppmärksammar i den fortsatta planeringen.
Han om någon torde känna till beslutet om inköp av RB98/IRIS-T och slutsatsen kan inte vara annan än att det inte är vad som behövs för att fylla luckan mellan 60 och 80 JAS 39 Gripen E.

Som sagt, jag vet inte vad som är värst i allt detta, att regeringen inte vet vad man håller på med, eller att detta är resultatet av att finansdepartementet de facto ligger som överrock på försvarsdepartementet och är de som egentligen fattar besluten?

Precis när jag skall till att publicera detta inlägg noterar jag på Twitter att Wiseman och Skipper för några minuter sedan har kommit med inlägg i samma fråga: Wiseman, Skipper.

NyT, Wiseman1, Wiseman2, Skipper, KKrVA, DN,

torsdag 17 januari 2013

Regeringens beslut om 60 Gripen E/F

Idag lät regeringen meddela att man beslutat ge Försvarsmakten tillstånd att köpa 60 st av JAS 39 Gripen version E/F. Riksdagen hade tidigare beslutat om ett spann mellan 40-60 st, på regeringens förslag skall tilläggas. Vad skall man då tycka om att regeringen nu lägger sig på den övre nivån dvs 60 plan?

Till att börja med kan vi konstatera att Försvarsmakten själva angav 60 som ett absolut minimum och 80 som mer rimligt. Man sade även att man egentligen behövde fler än 80 men att man insåg att ekonomin inte skulle tillåta det.

Vi vet att 60 plan inte innebär att det kommer att vara 60 plan i operativ tjänst, för av dessa kommer ett antal att vikas för utbildnings- och provverksamhet.

Vi vet också att ÖB låtit meddela att om antalet landar på 60 så måste luftförsvaret kompletteras med exempelvis mer luftvärn, och mig veterligen har regeringen inte beslutat om något sådant komplement. Summan blir alltså att regeringen med detta beslut nu ytterligare sänker den svenska försvarsförmågan.

Men säger då en del, vi har ju kvar ett antal av nuvarande version C/D de får vi ju inte glömma bort. Nja inte helt sant, förutom försäljning och uthyrning så kommer kvarvarande C/D att gå åt till ombyggnation till E/F. Det blir alltså inte särskilt många plan kvar av äldre versioner.

Man kan också fundera över vad det är som gör att regeringen nu anser att det räcker med 60 plan när riksdagen 2007 ansåg att det krävdes 100? Alla verkar ju nu vara överens om att osäkerheten i omvärlden har ökat sedan just 2007/2008.

EDIT:

Försvarsmakten går idag genom generallöjtnant Jan Salestrand åter ut och trycker på att 60 plan inte räcker för luftskyddet och att luftvärn måste komplettera.
Försvarsmakten stödjer beskedet om 60 plan, men luftskyddet hade varit bättre med 80 plan. Därför måste 60 Gripenplanen kombineras med mer luftvärn, säger generallöjtnant Jan Salestrand:
– Ligger man där får man titta på luftvärnsskydd och så vidare och det är saker som vi uppmärksammar i den fortsatta planeringen.

Exp1, SvD1, NyT, 6mannen, Wiseman, Skipper, KKrVA,

onsdag 16 januari 2013

Framtidens försvarspolitik (S) - Show me the money

Som jag skrev i ett tidigare inlägg om Socialdemokraterna och deras försvarspolitik verkar det som att man nu har börjat nyktra till efter sina tidigare insatser med försvarsbesluten från 1996, 2000 och 2004 där de två senaste starkt bidragit till rådande situation inom försvarsmakten och vår mycket låga försvarsförmåga.

Med tanke på deras insatser under tidigare år och det faktum att man till valet 2010 mötte väljarna med ett besparingskrav på försvaret med två miljarder kronor årligen så har man sannerligen mycket kvar att bevisa innan man kan ta dem på allvar när det gäller försvarspolitiken.

Det har fram till igår varit ett relativt högt tonläge från (S) och deras försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist men med väldigt lite av skarpa förslag som styrker en eventuell förändring av synen på försvarspolitiken och Sverige försvarsförmåga. Men så igår presenterade nämnde Hultqvist en lista med tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik.

Vad innebär då denna lista? Här nedan listar jag punkterna med mina kommentarer efter varje punkt.
1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
Socialdemokraterna har hela tiden sedan andra världskriget förespråkar en svensk militär alliansfrihet. Åtminstone på ytan, för vi vet de facto att man samtidigt spelat under täcket med USA och NATO om stöd i händelse av ett angrepp från öster. Om detta skrev jag ett inlägg igår. Det nya är möjligtvis att man nu för tiden endast förespråkar alliansfrihet utan spelet under täcket. I så fall är det helt naturligt att de nu förespråkar en höjning av ambitionsnivån. Vilket jag välkomnar.
2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
Även detta berörde jag i gårdagens inlägg eftersom det i allra högsta grad berör frågan om NATO som två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, bygger sin försvarsförmåga på. Mer om Nordefco kan du läsa här och här. Ett fördjupat samarbete inom ramen för Nordefco är bra, men det förespråkar även regeringen. Samarbetet kan hjälpa Sverige att få upp sin förmåga, men då avseende materiel och övning av egen trupp. Det hjälper också till för att de nordiska länderna bättre skall kunna genomföra gemensamma insatser inom ramen för FN och NATO. Däremot hjälper det föga som stöd vid ett angrepp mot Sverige.
3. Nej till EU-försvar - utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin "mjuka makt" och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
Ligger väl i linje med punkt ett om att Sverige skall vara militärt alliansfritt. Om punkt ett mer riktas mot NATO så är detta ett förtydligande för den utveckling vi nu kan se inom det europeiska samarbetet där en del förespråkar en utveckling av gemensamma stridskrafter. Frågan är ifall detta innebär att man även säger nej till det som kallas för Pooling and sharing, eller Smart defence som det heter inom NATO, mer om det här och här, där länderna för att hålla kostnaderna nere delar upp försvarsförmågor mellan länderna?

Oavsett vad man tycker ifråga om P&S innebär det ökade kostnader ifall Sverige skall hålla alla förmågor på egen hand.
4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
Här håller jag med till 100 procent. Utan att måla den välkända f-n på väggen så finns det en sak historien lärt oss, och det är att utvecklingen i Ryssland har betydelse för vår och Europas säkerhet.
5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
Sent skall syndaren vakna. Det var Socialdemokraterna som inte alltför länge sedan tog bort den militära närvaron på ön, att de nu kommer till slutsatsen att det inte var det mest genomtänkta man gjort är bra.
6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
Håller med till 100 procent även här. Det här är en av de absolut viktigaste frågorna för den svenska försvarsförmågan, för utan soldater och sjömän spelar det inte så stor roll vad vi gör i övrigt.

När reformen infördes hade jag många och långa samtal med moderata riksdagsledamöter, både försvarspolitiker och de inom andra områden men med militär erfarenhet och kunskap, om just soldaternas villkor. Jag hävdade då med emfas hur bristfälliga de var och att det vi ser just nu är det som kommer att bli resultatet.

De utan någon militär erfarenhet hävdade kort att det inte alls skulle bli några problem, det var ett alldeles utmärkt förslag. De med militär erfarenhet konstaterade att jag förmodligen har helt rätt, men att deras problem var att försvarsmakten hävdade att den nivå de hade hamnat på när det gäller bland annat lönerna var en rätt bedömd nivå, och om försvarsmakten själva hävdar det har politikerna svårt att gå in och säga att - nej där har ni fel. Och det har de ju en poäng i.

Här faller en tung skuld på försvarsmakten själva hur situationen har landat. Å andra sidan hade de säkerligen inget annat val eftersom budgeten låg fast och då var det bara att lägga fram ett förslag inom ramen för det. Och det är politikens ansvar fullt ut. Skjuter man inte till pengar för att täcka upp en reform då blir det sällan en lyckad reform.

Ytterligare ett problem i detta, som också är kopplat till budgeten, är ifall försvarsmakten skall betala konkurrenskraftiga löner till soldater och sjömän så kommer man även att vara tvungen att se över alla officerslöner, för det skulle gå synnerligen dåligt att ge soldater högre löner än de lägst avlönade officerarna. Och till detta finns det inga pengar till.

Slutligen om det här med mer pengar till förbandsverksamheten och övningar. Detta är också otroligt viktigt ur personalförsörjningssynpunkt för betalar man dåligt kan i viss mån arbetsuppgifterna väga upp detta genom att man som anställd upplever sitt arbete så stimulerande att man accepterar en lägre lön. Men som det i stor utsträckning är idag när soldater får övningar inställda och istället får tillbringa dagarna i en vaktkur istället för att vara ute och öva sin egentliga uppgift, då hjälper knappast löneläget till att behålla manskapet.

Övningarnas vikt för försvarsförmågan tror jag inte jag behöver kommentera vidare, den torde vara uppenbar. Åtminstone för alla som inte är moderata försvarspolitiker.
7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
Här undrar jag vad man egentligen är ute efter? Hela punkten andas att vad man egentligen är ute efter är att återinföra värnplikten, för hela stycket är just de argument som värnpliktsförespråkare brukar använda. Men eftersom man inte uttryckligen skriver att man vill återinföra VPL-systemet så får jag förutsätta att man menar att försvarsmakten måste bli bättre på att visa sig ute i det civila samhället och att även erbjuda fler och bättre kurser utbildningar riktade till samhället.

Det här gör man redan, men man kan bli betydligt bättre. Detta känner jag kan få bli ett eget inlägg framöver här på bloggen för det är en fråga jag tänkt ganska mycket på under senare tid.
8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
Den här punkten är högintressant. Menar man allvar att Sverige skall fortsätta utveckla egna ubåtar och stridsflygplan, då pratar vi stora investeringssummor i framtiden. Och det är ju intressant när vi sedan får se hur Socialdemokraterna tänker sig finansiera det hela.
9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar. Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
Håller med även här. Det är inte hållbart att det saknas 30 miljarder kronor för inköp av materiel som behövs inom tio år. Om man menar allvar att Sverige skall kunna försvara sig mot ett begränsat angrepp under en veckas tid, sic!, då bör man åtminstone se till att materielen finns på plats, annars blir den där veckan inte många dagar eller ens timmar.

Moderaternas hållning gällande materielberget är pinsam. Och extra pinsamt är det att höra en del moderata försvarspolitiker argumentera för att detta materielberg inte finns. Man måste ha arbetat alldeles för länge med politik om man inte hör hur ihålliga ens argument är. Eller så är man så otroligt karriärhungrig att man gör det yttersta för att försvara sin chefs linje, oavsett hur ohållbar den är.
10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.
Samma svar som till punkt nio.

Om jag skall ge mig på att sammanfatta Socialdemokraternas tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik blir det nog med orden -alliansfritt, tillnyktring och show me the money!

Man vill fortsatt vara alliansfritt, dock oklart om man vill fortsätta spela under täcket med USA/NATO, man vill däremot utveckla samarbetet med de nordiska länderna.

Man backar delvis från tidigare förd politik när man nu föreslår återtag i en del frågor som man tidigare drivit igenom i tidigare försvarsbeslut. Det är uppenbart så att det är lättare att vara i opposition när man skall driva försvarspolitik till gagn för försvarsförmågan.

Man ser och erkänner de problem som försvarsmakten har med personalförsörningen och materielberget, som Moderaterna vägrar se och föreslår dessutom en del svar på dem.

Det verkar det som att Socialdemokraterna nu på allvar kommer att föreslå en ökning av försvarsbudgeten i kommande skuggbudgetar. För tvivels utan kommer några av punkterna att kräva ett ökat försvarsanslag. Men innan man gör detta betyder dock de tio punkterna noll och ingenting. Men förhoppningsvis är det här början på en tillnyktring av den socialdemokratiska försvarspolitiken och det behövs sannerligen efter insatserna med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004.


tisdag 15 januari 2013

Socialdemokraterna och NATO

Aftonbladets ledarsida anser att NATO är en icke-fråga, och att Socialdemokraterna inte gillar NATO är väl inte direkt någon nyhet. De har konsekvent under andra halvan av 1900-talet varit duktiga på att i inrikespolitiken måla upp USA som den stora boven i den globala säkerhetspolitiken, samtidigt som de spelat under täcket med samma land för att säkra landets försvar.

Att man varit duktig i detta propagandaspel står helt klart vilket visas alldeles övertydligt i svenska folkets inställning till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, där en klar majoritet är emot.

Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot en NATO-anslutning är medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel fem i medlemsklausulerna. Enkelt uttryckt säger den att om ett medlemsland blir attackerat skall det betraktas som en attack mot alla medlemsländer samt att dessa då skall ställa resurser till förfogande för att hjälpa det attackerade landet.

Ett annat argument mot en anslutning är NATO:s ingripande vid diverse kriser runt om i världen där Socialdemokraterna många gånger motsätter sig dessa samt pekar på att Sverige inte skall bindas av vad NATO beslutar sig för utan istället helt och fullt ut bygga sina internationella åtaganden på vad som beslutas av FN.

När det gäller det första argumentet skall vi vara helt klara över att artikel fem inte, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, innebär att samtliga medlemsländer skall ställa alla sina väpnade styrkor till attackerat lands förfogande. NATO:s artikel fem är de facto betydligt mindre långtgående än vad den Västeuropeiska Unionens, WEU, motsvarande artikel fem var, där det uttryckligen sades att varje medlemsland skulle just skicka alla sina till buds stående resurser till hjälp. VEU gick dock i graven i samband med Lissabonfördraget och ingår nu i det europeiska samarbetet, dock med en snällare skrivning.

När det gäller det andra argumentet så gäller även där, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, att varje land ställer upp med de resurser de själva anser sig vilja ställa upp med. Och faktum är ju att Sverige ibland har ställt upp med mer än vad en del NATO-anslutna länder har gjort vid en del insatser.

Att Socialdemokraternas historiska hållning jämte NATO nu år 2013 är problematisk blir rätt tydligt i samband med rådande situation inom den svenska försvarsmakten. Jag har i tidigare inlägg berört Socialdemokraternas ansvar för rådande situation genom de försvarsbeslut de drev igenom 1996, 2000 och 2004, varav de två senaste var direkt förödande för den svenska försvarsförmågan.

Nu när konsekvenserna av dessa försvarsbeslut tillsammans med Moderaternas styvmoderliga fortsatta hantering av försvarspolitiken blir tydliggjorda för envar står Socialdemokraterna inför vissa problem.

Att samarbeta med NATO är helt enkelt inte möjligt, därför har de under en längre tid förespråkat ett nordiskt samarbete. Problemet är bara det att två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, är mindre intresserad av detta eftersom att de ser NATO som sitt naturliga samarbetsorgan, men visst kan och vill de öka sitt samarbete med Sverige, men då främst inom ramen för NATO. Sverige står med andra ord relativt ensam eftersom Finland, som gärna samarbetar med Sverige, låter meddela att trots samarbete måste respektive land ha förmåga att försvara sig själv. Och det sista nordiska landet Island har som bekant inget försvar att samarbeta med.

Då kvarstår frågan för Socialdemokraterna hur de skall förhålla sig till rådande läge och den framtida försvarsförmågan? Idag presenterade Socialdemokraten Peter Hultqvist en lista med tio punkter för just detta, en lista jag tänker återkomma till i nästa inlägg. Men en sammanfattning av listan kan jag redan nu bjuda på: Show me the money! För utan tvivel kommer tiopunktslistan att kräva ökade försvarsanslag för att vara genomförbar.

Slutligen så undrar jag om Anders Lindberg över huvud taget tagit del av den senaste tidens försvarsdebatt eftersom han i sin ledare skriver "Natolobbyn redovisar egentligen inga säkerhetspolitiska skäl att gå med i Nato. Retoriken är mer fluffig och handlar om identitet och tillhörighet till väst."?

Är det någonting som har diskuterats är det just behovet av stöd från andra länder för att kunna försvara landet och där NATO varit ett av alternativen som diskuterats.

SvD1, Svd2, SvD3, DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB1, AB2,

fredag 11 januari 2013

Polisens agerande vid Södertäljerånet

Jag vet att jag inte var ensam som förundrades över medierapportering efter rånet mot guldsmedsbutiken i Södertälje. Ett tag verkade fokus helt ligga på polisens agerande och inte minst tidningen Expressen verkade ha satt sig för att polisen gjorde helt fel som avlossade skott mot rånarna.

Den numer framlidne rånarens advokat Serpil Güngör gick så långt att denne ansåg att polisen bör åtalas för mord alternativt dråp. Om detta fortfarande gäller vet jag ingenting om, men fortsättningen skall bli intressant att följa.

Idag har vice chefsåklagare Kay Engfeldt vid riksenheten för polismål som utrett polisens agerande beslutat lägga ned förundersökningen. Engfeldt konstaterar bland annat följande:
- De tre poliserna bedöms ha haft rätt att skjuta.
- Ingen av de tre polismän som avlossat sina tjänstevapen i samband med ingripandet har begått något uppsåtligt brott.
- De har inte agerat oaktsamt, oförsvarligt eller felaktigt i något avseende.
- Polisen har rätt att skjuta, både för att avvärja ett grovt brott och i nödvärn.
- Polisen har direkt skrikit åt de som var i närheten att backa undan. De har, så gott de har kunnat, sett till att ingen annan finns i skottlinjen.
På TT:s fråga huruvida polisen kunnat sikta lägre eller ej svarar Engfeldt:
- En polis som skjuter kan aldrig veta exakt var kulan ska sitta. De har sprungit, det har varit stressat och gärningsmannen har rört sig och har varit skymd. Allt går väldigt fort. I ögonblicket, utifrån hur hotet framstod då, ryms agerandet inom den rätt som lagen ger polisen.
Som bakgrund till polisens agerande beskrivs följande händelseförlopp:
Två rånare som kom ut från gallerian hade vapen på sig, varav minst en riktade vapnet mot poliserna. Tre poliser avlossade ett femtontal skott. En av rånarna riktade sitt vapen, en attrapp, mot poliserna som kom springande från polisstationen.
- Polismännen uppfattar då ett akut hot. När vapnet riktas mot dem öppnar de eld, säger Kay Engfeldt till TT.
Tog mig friheten att tillverka en löpsedel på vice chefsåklagarens beslut. Men att tänka sig att kvällstidningarna skulle publicera något liknande känns helt främmande.




torsdag 10 januari 2013

Socialdemokraterna och försvaret

Jag lyssnade för en stund sedan på radiodebatten mellan försvarsminister Karin Enström (M) och ordföranden för försvarsutskottet Peter Hultqvist (S). Kontentan av debatten som jag uppfattade den är att Socialdemokraterna är besvikna och missnöjda med Sveriges försvarsförmåga idag och den tänkta 2019, medan Moderaterna anser att den är rimlig.

Vad jag anser om Moderaternas hållning torde vara känt. Men om någon har missat det så anser jag att det är bedrövligt och direkt pinsamt att just Moderaterna med sin historiska inställning till denna av statens kärnuppgifter nu har lämnat detta bakom sig och behandlar försvarsmakten lika styvmoderligt som tidigare regeringar de senaste 20 åren.

När det gäller Socialdemokraterna och Peter Hultqvist så välkomnar jag deras, åtminstone på ytan, omsvängning i försvarsfrågan. Hur mycket den är värd lär framtiden få utvisa. Men ingen skall glömma att Socialdemokraterna för två och ett halvt år sedan gick till val på att minska försvarsbudgeten med två miljarder kronor. Visserligen gick de till val på detta tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i deras gemensamma valplattform, men likväl är det detta som man mötte väljarna med 2010.

Socialdemokraterna skall heller inte slå sig för bröstet eller använda alltför höga tongångar i sin kritik mot nuvarande försvarsförmåga eftersom att de är precis lika medskyldiga till dagens situation inom försvarsmakten. Det var Socialdemokratiska regeringar som drev igenom samtliga försvarsbeslut från 1996 till 2004 vilka till inte så liten del skapade kaos med ständig underfinansiering som påverkat både förbandsverksamhet samt materielinköp, och som ligger till grund för vår nuvarande försvarsförmåga.

Men som sagt, om det nu är så att Socialdemokraterna har kommit till insikt och är beredd att göra ordentliga förändringar av sin politik så är jag den första att välkomna detta. Än så länge har de dock inte visat detta i praktiken, så det återstår att se om Peter Hultqvists höga tongångar är värda någonting i praktiken.

Det positiva med maktskiften, oavsett vilket parti man håller på, är att det skapas utrymme för omorientering av den egna politiken. Genom att ansvariga personer lämnar och nya tar över försvinner personliga låsningar som brukar kunna blockera förändringar i politiken. Dessutom påverkas partierna av den folkliga opinionen och tar varje tillfälle i akt att försöka slå på sittande regering. Detta öppnar nu upp för Socialdemokraterna att göra någonting vettigt i försvarsfrågan.

Men sett i backspegeln med försvarsbesluten mellan 1996 och 2004 så har Socialdemokraterna för min del väldigt mycket kvar att bevisa.

COOP-etablering mitt emot Falu koppargruva

I Falun finns nu planer på att etablera en COOP-affär mitt emot Falu koppargruva, mot detta protesterar nu ett antal köpmän i kommunen. Att nyetableringar av stormarknader får lokala köpmän att protestera är intet nytt, det sker överallt i Sverige och reaktionerna från köpmännen är sig lik.

Som ett brev på posten kommer köpmännen i Falun med det sedvanliga argumentet att servicen, som post, spel och banktjänster, ute i kommundelarna kommer att minska eftersom nyetableringen kommer att ta kunder från befintliga butiker vilket riskerar att tvinga någon eller några av de befintliga butikerna att stänga, och därmed skulle även nämnd kringservice försvinna.

Den är beundransvärd denna omtanke mot de boende runt om i Falun, men i grund och botten handlar det enbart om en enda sak, man vill inte ha konkurrens mot sina egna butiker.

Man får hoppas att kommunens politiker är så principiellt hållna att de står emot dylika påtryckningar från befintliga köpmän och istället sätter medborgarna i främsta rummet och ser vikten av den ökade konkurrensens fördelar med lägre priser som naturlig följd.

Däremot har köpmännen i Falun ett enligt mig bra motargument till placeringen av nya COOP. Nuvarande plan med placering mitt emot världsarvet Falu koppargruva ter sig ur ett kulturhistoriskt perspektiv som fullständigt vansinnigt, faktiskt lika illa valt som planerna i Uppsala att placera nya universitetsbyggnaden, som mer påminner om en finlandsfärja, mitt emot botaniska trädgården.

I denna fråga får man hoppas att Faluns kommunpolitiker har lärt sig något från 60-70-talens hysteri att genom rivning av historiska byggnader och nybyggnationer rensa staden från sin kulturhistoriskt mycket intressanta historia.

Gärna en nyetablering av COOP, men på en annan plats.

DT.se,

onsdag 9 januari 2013

1-veckasförsvaret.

Då har vi äntligen fått beskedet från Alliansregeringen som många har väntat på. Försvarsförmågan med vårt nya försvar, med fullt intagen Insatsorganisation 14 som skall vara på plats 2019, är en veckas försvar mot en begränsad attack.

Det är vad 40 miljarder kronor räcker till och det verkar försvarsministern vara nöjd med. F-n trot eftersom hennes kollega finansministern håller i pengapåsen och tydligt deklarerat att några fler kronor blir det inte. Då är det bara för försvarsministern att gilla läget. Officer som hon är så är hon förmodligen väldigt van vid just det, att gilla läget.

Men vän av ordning frågar sig naturligtvis då vilken försvarsförmåga vi har idag? Det enkla men lika dystra svaret torde bli: ingen alls.

En annan fråga som väcks är: kommer vi någonsin att ha denna 1-veckasförsvar? Frågan väcks ju av att överbefälhavaren tydligt deklarerat att budgeten inte räcker till efter 2015. Vilket i klartext betyder att vi med nuvarande budgetnivå inte kommer att ha IO14 på plats 2019. Svaret på denna ekvation väntar vi fortfarande på.

Det märkliga med försvarsministerns m.fl. uttalande i samband med 1-veckasförsvaret är att man anser det tillräckligt med hänvisning till att det motsvarar hur det ser ut i andra länder runt omkring oss. Problemet som försvarsministern inte låtsas se är att de andra länderna de facto är medlemmar av försvarsorganisationen NATO och därmed är garanterade hjälp. Vilket Sverige inte är och vars konsekvens NATOs generalsekreterare varit mycket tydlig med, Sverige kan inte förvänta sig hjälp därifrån.

Sedan sade någon att det nu visat sig att även Finland bara kan stå emot under en vecka. Dock jämför vi i det fallet äpplen med päron. I det Svenska fallet pratar vi om en begränsad attack, i Finlands fall pratar vi attack på bred front. Och mellan dessa typfall är det milsvid skillnad.

Slutligen, även om vi nu skulle bli medlemmar av NATO måste man fråga sig om en veckas fördröjningsstrid är tillräcklig? Se bara på hur länge det tagit för NATO att placera ut luftvärn i Turkiet, sex veckor.

DN.se, Exp1, GP.se,