Pages

tisdag 27 december 2011

Medias rapportering är den stora skandalen, inte Carema

Få har väl kunnat undgå den mediestorm som under hösten drabbat omvårdnadsföretaget Carema. När det var som mest intensivt kom nya chockerande avslöjanden vareviga dag om hur företaget syntes ha som företagsidé att vanvårda sina kunder.

Inte heller var politiker från olika läger sena med att haka på medias drev. Politiker från vänster slog på stora trumman och pekade på att detta endast var en konsekvens av att enskilda företag släppts in i verksamheterna, och Håkan Juholt tog tillfället i akt och menade till och med att Socialdemokraternas kongressbeslut om att tillåta vinstdrivande företag inom omvårdnadssektorn var felaktigt och skulle ändras.

Politiker från höger drog sig inte heller från att kritisera företaget. Intet fel i det, kritik skall framföras där den är berättigad, oavsett om det är kommunalt eller enskilt driven verksamhet. Men, och detta är ett stort men, kritik skall bygga på fakta och inte rykten via media, som politiker har man en viktigare roll att spela än att ägna sig åt populism. Man ansvarar i det här fallet de facto för omvårdnaden om de äldre, och skall man då säga upp avtal, eller avbryta upphandlingar så skall man ha betydligt mycket mer på fötterna än vad man haft i detta fall.

Vad jag har kunnat se har de rapporterade fallen av vanvård uteslutande skett vid två boenden i Stockholmsregionen. Men rapporteringen har däremot formulerats så att läsare och TV-tittare fått uppfattningen att vanvården i princip sker i all Caremas verksamhet. Men om man bara brytt sig om att granska de aktuella fallen mer ingående kunde man konstatera att kritiken varit utan sans och reson. Konsekvensen av denna medierapportering har blivit att kommuner där Carema på intet sätt varit föremål för kritik har agerat mot företaget, det sistnämnda är allvarligt av två orsaker.

För det första drabbas nu ett företag negativt pga en ryktesspridning, som dessutom i efterhand har visat sig bestå av felaktigheter. Avtal har avslutats, upphandlingar har avbrutits och en del kommuner har till och med fattat beslut om att avstå från alternativa utförare inom omsorgen.

För det andra, vilket är än viktigare, drabbas nu mängder av människor negativt. Hur personalen inom Carema har mått under denna höst kan jag bara tänka mig. På många omvårdsnadsenheter runt om i landet där boende, anhöriga och personalen varit mer än nöjda med hur de äldre tas om hand, pekas nu verksamheten ut som direkt ondskefull. Anhöriga börjar naturligtvis tvivla på hur deras nära och kära behandlas när de läser om alla "skandaler" som Carema stått för, en oro som är förståelig men helt onödig.

Även många äldre kommer att drabbas av detta eftersom ett, enligt min erfarenhet, mycket kompetent företag nu smutskastas och har tvingats avsluta, eller stoppats från att påbörja, verksamheter runt om i landet. Carema har på sina håll här i landet betytt en kvalitetshöjning i omvården och personal har känt sig mer nöjd med dem som arbetsgivare än deras tidigare kommunala motsvarigheter.

Det som är än mer allvarligt i allt detta är att medierapporteringen har visat sig vara direkt felaktig i de allra flesta fall. Fallet med den boende i Falun som påstods ha blivit lämnad ensam att dö framför TV:n har aldrig inträffat. Mannen som var tvungen att ligga och sova på en madrass på golvet visade sig vara en kvinna som själv begärde att få göra detta eftersom hon gjort detta i stort sett hela sitt liv. Den kvinna som dog av svält visade sig vara en person som vägrade att äta, och personalen har inte rätt att tvångsmata människor. Ordern om att personal skulle släcka bränder istället för att ringa räddningstjänsten kom inte från Carema utan en kommunal tjänsteman. Inte heller den numera berömda blöjvägningen visar sig vara korrekt.

Av all kritik som Carema fått utstå under den gångna hösten är det inte mycket som varit sann och för mig känns det helt sanslöst att nu läsa hur ansvariga utgivare försöker skjuta över ansvaret för detta på Carema. Att de minsann bättre borde förmedlat sin version av de anklagelser som riktats mot dem. Själv kan jag bara konstatera att jag saknar den undersökande journalistiken som nu verkar vara totalt bort från landets nyhetsredaktioner.

Jag måste även skicka en rejäl känga till alla de politiker som inte har kurage nog att stå upp när det blåser utan duckar snabbare än en soldat som hör ordet "Skydd!". Jag tycker även att det är direkt pinsamt att politiker tar ställning och uttalar sig utan att över huvud taget bemöda sig med att undersöka fakta, det är inte rymdforskning det handlar om utan sunt förnuft.

söndag 25 december 2011

Nyhetstorka på Aftonbladet.se

Man märker ganska lätt när tidningarna får nyhetstorka, då gräver tidningarna fram de där nyheterna som ligger i lådan märkt "Artiklar att använda när det inte händer något av vikt i världen". I dag sker det på Aftobladet.se där de som nyhet lyfter fram att Max von Sydow inte längre är svensk medborgare.

Under rubriken: "Han bryter med Sverige" kan man bland annat läsa:
Max von Sydow har länge varit vår mest ansedda filmskådespelare i världen. Men nu kan vi inte längre skryta med honom som vår egen. För Nöjesbladet avslöjar han att han sagt upp sitt svenska medborgarskap.
Hade ju varit en nyhet om det inte vore för det faktum att detta skedde 2002, vilket Aftonbladet inte ens döljer i artikeln:
– Jag tvingades göra det när jag blev fransk medborgare 2002, säger han.
De borde införa ett bäst före datum på artiklarna i den där arkivlådan...

fredag 23 december 2011

Inte bara republikaner...

Läser man svenska medier får man lätt uppfattningen att det endast är rabiata republikaner, ofta etiketterade som tea-party rörelsen, som är motståndare till president Obama. Men gräver man bara litet på ytan kan man konstatera att ingalunda så är fallet. En i förra presidentvalet största anhängaren av Obama finner vi i skådespelaren Matt Damon som ett par gånger hårt kritiserat Obama under de senaste åren, och nu är han åter ute med kritik.

Visserligen skiljer sig kritiken åt, till stora delar väsentligt, men en gemensam nämnare är att båda grupperna tycker att Obama gör alldeles för litet.

Att president Obama har stora delar av väljarna emot sig är ingen nyhet, i stort sett sedan sommaren 2009, dvs ett halvår efter att han installerades, har opinionsundersökningar visat att majoriteten av väljarna inte tycker om hans politik, "total disapprove". Faktum är att han inte ligger särskilt långt i från George W. Bushs siffror under hans andra mandatperiod, jämför man Obamas första period med Bush dito är Obama faktiskt mindre populär. Något man sällan får läsa om i svensk media.

onsdag 21 december 2011

Hägglund hade inte samma förutsättningar som Reinfeldt

Visst är den kristna värdegrunden någonting som är väl värt att beakta och bevara i samhället. Men jag tror inte att Göran Hägglunds nyss påkomna vurmande för kristendomen är någonting som kommer att rädda Kristdemokraterna, och det är nog inte heller syftet. Vad Göran Hägglund nu gör är att vända sig till kärntrupperna för att bli återvald, det kommer dock inte på något sätt att vara en väg för att få kristdemokraterna att växa i opinionen.

Kristdemokraterna har ett jätteläge att vinna över många så kallade gamla moderater som just nu inte känner att det finns något parti för dem efter att Moderaterna har tagit ett gigantiskt kliv in mot mitten, nej partiet har inte breddats de har tagit ett stort kliv mot mitten/vänster, möjligt att de tagit tre steg mot vänster och två steg från höger men en kraftig förskjutning är det. Men har man tagit chansen? Nej ingalunda. Göran Hägglund var för ett och ett halvt år sedan ute och gjorde ett försök, men han var inte tillräckligt stark för att få med sig sitt parti, det interna motståndet var alldeles för stort och starkt, Göran Hägglund hade helt enkelt inte lika starka nypor som Fredrik Reinfeldt hade då han fick hela sitt parti att gå mot vänster. Han hade heller inte samma förutsättningar.

Fredrik Reinfeldt hade helt andra förutsättningar än Göran Hägglund. Efter att Moderaterna förlorade valet 2002 uppstod en rad fundamentala omständigheter som banade väg för förflyttningen av partiet in mot mitten.

Till att börja med fanns ett stort internt missnöje med Bo Lundgren som partiledare, många, framför allt kommunpolitiker, hade stora problem att diskutera och försvara skattesänkningar i största allmänhet. Kommer så väl ihåg en incident med en hög kommunpolitiker som på största allvar inte förstod varför förmögenhetsskatten var skadlig och borde avskaffas. Det var ingen slump att Fredrik Reinfeldt under sina första år helt och hållet vände sig till kommunpolitikerna för att vinna stöd för sin politiska förflyttning, och kommunpolitikerna var hur nöjda som helst, äntligen skulle de slippa alla skattesänkningsdiskussioner som rått under hela 90-talet. Missnöjet med Göran Hägglund bland KDs förtroendevalda verkar inte vara i närheten av detta, vilket klart minskar mandatet för en förändring av politiken.

Att Reinfeldt valde att vända sig till kommunpolitikerna var som sagt ingen slump. Han hade nämligen inte sin riksdagsgrupp med sig för en förskjutning till vänster. Vid valet 2002 hade många länsförbund en till tre riksdagsledamöter, och efter valet ledde resultatet till att en till två av dessa förlorade sina platser. Det intressanta i detta är att de allra flesta förstanamn på valsedlarna var etablerade riksdagsledamöter som hade kommit in i riksdagen flera mandatperioder tidigare, och många av dem skulle göra sin sista mandatperiod. Det innebar att riksdagsgruppen bestod av äldre moderater fostrade under Bohman och Bildt, av vilka väldigt få tyckte om idéerna att helt plötsligt krama kollektivavtal och försvara att LAS inte längre var ett problem för företagandet i landet. Så under perioden fram till 2006 och nästkommande val, var det kommun- och landstingspolitikerna han byggde sitt stöd på. Ett annat bevis på att han inte hade riksdagsgruppen med sig var att dess valberedning hade ett annat förslag till val av gruppledare än vad Reinfeldt  hade, och att det i praktiken ställdes en kabinettsfråga innan riksdagsgruppen gav med sig och Mikael Odenberg blev vald. Riksdagsgruppen ville däremot se Per Westerberg som gruppledare. I detta fall verkar Kristdemokraternas riksdagsgrupp ha markerat mot Hägglund då Odell valdes till gruppledare strax efter att Hägglund petade honom från regeringen. Vilket vad jag förstått inte riktigt var Hägglunds önskan.

Efter valet 2006 lämnade mycket riktigt väldigt många av de tidigare nämnda förstanamnen riksdagen och nya relativt oprövade ledamöter valdes in. Många av de andra och tredjenamn som förlorade sina platser i valet 2002, var fortfarande i medelåldern och atraktiva på arbetsmarknaden och försvann således ut i det "civila" livet. Kontinuiteten i partiet var därmed bruten och Reinfeldt fick nu en ny, kraftigt föryngrad, riksdagsgrupp att luta sig emot. Borta var motståndet och istället fanns där många nya ledamöter som inte hade en egen maktbas i partiet att bygga sitt förtroendeuppdrag på, de var med andra ord väldigt lydsamma mot partiledningen. Vilket skapade ett betydande manöverutrymme för Reinfeldt, vilket Hägglund inte har.

Exempel på Reinfeldts manöverande är till exempel de första markanta förändringarna som föreslogs innan valet 2006 som berörde både arbetsrätten och ett antal slopade förslag på skattesänkningar, där riksdagsgruppen stred emot medan Renfeldt då hänvisade till alla sina samtal och möten han haft med kommunpolitiker och partiets länsorganisationer, som är de som tar fram valsedlarna till riksdagsvalen. Att de minsann stod bakom förändringarna och att riksdagsledamöterna nog borde ha litet bättre kontakt med sina respektive länsförbund.

Ett annat exempel är FRA-lagstiftningen där partimedlemmarna och förtroendevalda ute i landet börja streta emot och tyckte att det förslaget kom väldigt överaskande, vilket inte är särskilt märkligt eftersom Moderaterna var tydliga motståndare till denna lagstiftning 2005 då man till och med drev igenom en minoritetsbordläggning i riksdagen så att förslaget bordlades under ett år. För att sedan kovända 180 grader efter valet, då Socialdemokraterna som lade det ursprungliga förslaget helt plötsligt övertog Moderaternas motstånd. Visst är politiken härlig ibland? Nåväl, svaret till motståndarna blev att processen visst hade varit grundlig och knappast kunde komma som en överraskning. Då hänvisade Reinfeldt till att frågan hade diskuterats i riksdagsgruppen hela fem gånger och att kommunfolket nog borde prata litet mer med sina riksdagsledamöter. Märk väl hur Reinfeldt förflyttade sitt fokus mot aktuell maktbas. Maktspelare som han är.

Inte heller denna omständighet hade Hägglund med sig då han försökte vrida partiet mot den lucka som Moderaterna lämnade bakom sig. Detsamma gällde Mona Sahlin och de problem hon hade med att förnya Socialdemokraterna, det gick som bekant inte alls. När Persson lämnade och Sahlin tog över steg partiet nästan tio procentenheter i opinionen, och med det försvann hennes förnyelsemandat i ett svep.

Det är bara att konstatera att Göran Hägglund inte har, eller har haft, sitt parti med sig i sitt försök till förnyelse. Han har inte haft samma förutsättningar som Reinfeldt hade, och han verkar heller inte ha samma hårda nypor. Det är då ganska naturligt att han nu vänder sig till kärntrupperna för att kunna stanna kvar som partiordförande, Kristdemokraterna hade samma taktik vid förra valet till Europaparlamentet där de riskerade att förlora sin enda plats. Då avbröt man den förnyelse som hade påbörjats för att släppa fram de gamla förbudsivrarna i partiet för att locka kärntrupperna till valurnorna. Tillbaka var bland annat förslag såsom att införa begränsningar i den fria rörligheten av varor.

Frågan är vilken väg Kristdemokraterna väljer efter sitt extrainsatta riksting? Menar Hägglund allvar med sitt vurmande för kristendomen och i och med det väljer att parkera på 3-4 procentsnivån, eller är det bara ett sätt för Hägglund att överleva som partiledare? Hur som finns det idag ett stort tomrum till höger i svensk politik som inget parti verkar bry sig om. Förmodligen av samma skäl som Socialdemokraterna under många många år kunde parkera i mitten av den politiska skalan med vetskap om att de som står till vänster aldrig skulle att rösta på ett parti till höger om dem. Problemet för de borgerliga är dock att det finns ytterligare ett alternativ, soffan, vilket man inte är van vid att högerväljare kan se som ett alternativ.

AB,

måndag 19 december 2011

Skandalkommunen Sundsvall?

Media benämnde Carema som skandalbolaget eftersom det hade framkommit ett par fall av vanvård, ja det var faktiskt inte särskilt många, Nu är frågan varför man inte kallar Sundsvall för skandalkommunen med tanke på hur dålig den kommunala skolan verkar vara?

För övrigt tycker jag skolkuratorns uttalande i artikeln är smått intressant:
"- Men det går ut så mycket pengar till friskolor från skattepengarna. Vi måste hitta ett annat ekonomiskt system i kommunen, så att friskolorna inte dränerar den kommunala skolan, säger hon."
Det hon med andra ord säger är att hon tycker friskolorna skall få mindre pengar än de kommunala, alternativt stoppa eller minska på antalet friskolor. Problemet är ju dock ett helt annat, nämligen att de kommunala skolorna inte håller samma kvalitet som de fristående. Där borde kommunens politiker och tjänstemän lägga sin kraft och engagemang, istället för att försöka stoppa konkurrensen. För konkurrens är sunt, det skapar drivkraft att förbättra sin egen attraktionskraft och i skolans värld är det bland annat genom att höja kvaliteten på undervisningen. 

Skolkuratorn gör detta uteslutande till en fråga om resurser, ett inte helt ovanligt argument när det gäller bristande resultat inom skolan. Rektorn däremot belyser just att det inte enbart är en fråga om resurser och det har han helt rätt i, det brukar vara en rad andra faktorer som har klart större betydelse för resultaten. Sedan han tillträdde för ett och ett halvt år sedan, och uppenbart gjort en hel del förändringar, har nu resultaten förbättrats avsevärt. Ett tydlig tecken på att ledarskap inom skolan gör skillnad.

När en kommunal skola har läroböcker i geografi som över 20 år efter Sovjetunionens fall fortfarande har Sovjetunionen kvar på kartorna, då är det helt uppenbart att någonting står mycket fel till bland styrande skolpolitiker. Något som skolledaren Per Håkansson mycket riktigt påpekar:
På Nivrenaskolan vill ledningen se tydligare mål och riktlinjer från Sundsvalls kommunpolitiker.
- Så att det finns någon ovanför mig som skär halsen av mig när det blir fel, för så har det inte varit förut. Det har bara rullat på, och det fungerar ju aldrig i en organisation att det bara rullar. Någon måste vara tydlig och säga: varför är det så här, och vad tänker ni göra för att åtgärda det?
 Jag undrar hur media hade låtit om detta hade genomsyrat attityderna inom en friskola, eller ett enskild drivet äldreboende? Eller förresten, jag behöver nog inte ens fundera på det.

lördag 17 december 2011

Välkommen!

Varmt välkommen till min nya blogg! Min gamla blogg, grankvist.info, drev jag mellan 2005 och 2011. Den bloggen var förutom ett forum för att uttrycka en del synpunkter på även en webplattform som jag använde för att utveckla mina kunskaper i CMS-systemet Joomla. Tanken nu är att jag mer skall fokusera på innehåll än design och bakomliggande teknik, därav att jag går över till ett renodlat bloggverktyg.

Jag har även lämnat partipolitiken bakom mig efter att ha varit aktiv under snart sjutton år och anställd av Moderata Samlingspartiet i dryga tio av dessa. Som anställd har jag känt och haft vissa begränsningar i vad jag kan skriva, nu finns inte dessa längre och jag kommer att skriva helt utifrån mina egna tankar och funderingar utan att ta hänsyn till min tidigare koppling till Moderaterna.

Jag funderar även över ifall jag skall importera mina tidigare blogginlägg hit, och finner jag en enkel lösning så kommer jag att göra det. Annars blir det en ren nystart.

Så, återigen, välkommen!

Hello World!

Soon to come...