En sansad försvarsdebatt

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Detta är vad den oberoende tankesmedjan globalfirepower.com, som granskar länders försvarsförmåga, kommer fram till att Sverige har för militär kapacitet. Med detta placerar Sverige sig på plats nummer 25 av samtliga länder i världen. Inte så illa va? Tänk om det faktiskt vore så här bra?

Denna tankesmedja lyfter den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte fram som ett argument i ett blogginlägg där han tycker att den svenska försvarsdebatten måste sansa sig, han tycker att vi måste få "en proportion i debatten".

Visst måste vi få en sansad debatt där vi faktiskt diskuterar vad Sverige idag har för förmåga, vart vi kommer ifrån och framför allt vart vi vill på sikt. Problemet är att vi inte har det idag, och de moderata försvarspolitikerna hjälper mycket ogärna till för att få just en sansad debatt. Jag vill till och med hävda att de är en av orsakerna till varför vi inte har det.

Av de moderata försvarspolitikerna med försvarsminister Karin Enström, ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegren, försvarsutskottsledamöterna Johan Forsell och Hans Wallmark i spetsen får vi återkommande höra av hur vi i Sverige har ett användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. De trummar ihärdigt fram att vi idag har en högre försvarsförmåga än 2006 då alliansregeringen tog över.

Ingenstans kan vi läsa om de problem som de facto finns med ett materielberg om 30,5 miljarder kronor och ett årligt underskott i verksamheten om 1,5 miljarder kronor för att få insatsorganisation 14 på plats till utsatt datum år 2019. Enligt Moderaterna finns inte detta problem, jag har då aldrig hört någon av dem bekräfta detta. Istället lägger man ytterligare fem miljarder kronor på materielberget genom att besluta om anskaffning av nästa generation JAS 39 Gripen och uppdrar till Försvarsmakten att omprioritera bland materielanskaffningen. (25,5 + 5 = 30,5 mdr kr).

Ingenstans hör vi Moderaterna fundera kring det förmågeglapp som uppstått när man beslutat om 60 plan när ÖB tydligt deklarerat att 80 krävs för att uppfylla behovet i luftförsvaret och att det vid 60 plan uppstår behov av att införskaffa ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Tvärtom kan man tolka de moderata utspelen som att man nu får ett komplett luftförsvar när regeringen strax före jul beslutade om att införskaffa ett korträckviddigt luftvärnssystem i form av IRIS-T.

Hur kommer det sig då att vi hamnat i detta läge? Att det mest försvarsvänliga och i försvarsfrågor under 100 år mest förnuftiga partiet hamnat i denna position?

Under en längre tid har jag trott och sett signaler på att det är den moderata ompositioneringen mot mitten/vänster som gör att de moderata företrädarna så gott det går fått hantera partiledningens omsvängning. Det har skett inom andra politikområden också. För skall Alliansen behålla regeringsmakten är det ett par 100 000 väljare som skall vinnas från mitten/vänster, övriga till höger lämnar man därhän.

I sin iver att vinna socialdemokratiska mittenväljare lämnar statsministern alla gamla positioner och kärnväljare för att fokusera mot nämnd väljargrupp. För Reinfeldt är det högst ointressant ifall försvarsvänliga konservativa väljare röstar på Moderaterna eller något annat borgerligt part. Skall han sitta kvar så är det som sagt de där procenten i mitten som skall vinnas.

Detta har helt klart varit en vinnande strategi i valen 2006 och 2010. Det skapar även utrymme för de övriga borgerliga partierna att vinna dessa väljare från Moderaterna, men eftersom Moderaterna styr försvarspolitiken är de andra partiernas mandat högst begränsat. Sedan är frågan varför Moderaterna förutom att överge sin försvarsvänlig linje även känner sig tvungna att förvärra situationen för försvarsmakten? Det är en sak att inte prioritera frågan, en helt annan att förvärra den.

Under den gångna veckan hade Moderaterna riksdagsinternat där partiledningen samlat sina riksdagsledamöter för överläggningar. Eftersom jag har arbetat så pass länge som jag gjort åt Moderaterna har jag ganska många och långa tentakler in i det partiet, och får ofta höra både det ena och det andra som händer på olika nivåer i partiet. Det jag nu hör om hur man resonerar kring försvarspolitiken gör mig dock fundersam. Det handlar inte längre bara om att man försöker hantera partiledningens omsvängning mot mitten, det är klart värre än så! Man har över huvud taget inte förstått vad problemet handlar om. Vilket faktiskt gör mig djupt oroad.

Det är samma budskap som trummas ut i partiorganisation som i landsortspressen, vi har ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar idag och vi har en högre försvarsförmåga idag än 2006 då alliansregeringen tog över. Men hur ligger det då till med den saken?

Wiseman har gjort en mycket bra redogörelse för detta, vilken du kan läsa här. Kontentan är att Moderaterna ingalunda får grönt ljus för påståendet och det vore mycket klädsamt ifall de kunde förklara på vilket sätt försvarsförmågan är högre idag än 2006, men något säger mig att det inte kommer att ske.

Fredrik Schulte känner jag sedan snart 20 år tillbaka och värderar honom högt bland de moderata riksdagsledamöterna. Han är vanligtvis påläst, kunnig och är mycket duktig på det politiska spelet. När han igår lade sig i den försvarspolitiska debatten hade jag trott att det skulle vara på ett betydligt mer initierat sätt.

Jag håller med om att vi måste få en mer proportionerlig debatt, därom har han helt rätt. Men vad jag för allt i världen inte kan begripa är varför han då kommer dragande med en tankesmedja som har så uppenbart gravt felaktiga uppgifter för att motivera sin ståndpunkt?

Om nu Fredrik Schulte av alla moderater kommer dragande med detta, då måste det vara riktigt illa intern inom Moderaterna. Riktigt illa.

Uppdatering:
Håller på att samla in korrekta siffror för angivna enheter enligt insatsorganisation14, uppdateras löpande. För att inte få någon åklagare efter mig använder jag siffror som finns att finna öppet.

globalfirepower.com     Io14                
280 stridsvagnar            - 45, enligt Cornucopia?
5 722 bepans stridsford   - Sv har köpt tot 509 strf 90. Wikipedia.
55 artilleripjäser             - 0, ett visningsex finns. 2006 fanns 48 st.
600 granatkastare          -
3 000 logistikfordon         -
569 flygplan                 - 98 JAS 39, 8-Tp 84, 2-ASC 890, 2-S 102B, 2-Tp 102, ?- Tp 100
103 helikoptrar                - 65.
18 jagare                       - 0, den sista togs ur tjänst på 1980-talet.
13 korvetter                  - 2 Sthlmskl, 2 Visbykl, 1 Gtborgskl. Enl Wikipedia
12 ubåtar                       - 4.
20 minröjningsfartyg       - 7. Enl Wikipedia

Uppdatering 2:
Jag ser nu att ovan nämnde Fredrik Schulte kommenterar sin hänvisning till globalfirepower.com på 6mannens blogg. Han skriver följande:

Jag medger att tankesmedjan jag refererade till hade gamla siffror. Jag borde ha granskat detta mer noggrant. Verkligheten ligger dock fortfarande närmre min beskrivning. Enligt wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till total försvarsbudget och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

Som jag påpekat förut är NATO:s utvärdering av Sverige försvar väldigt positiv: ”Sammantaget kan konstateras att den nya inriktningen av det svenska försvaret ligger helt i linje med vad som generellt förordas inom Nato rörande framtida europeisk förvarsförmåga”
http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!

Detta förtydligar bara det som jag skrivit om ovan, man har inte förstått problemet. Summan av försvarsbudgeten och försvarsutgift per capita är inte vad vi kritiker ser som problemet. Vi ser ett antal andra problem:

1. Det saknas 30,5 miljarder kronor för att anskaffa materiel för att få io14 på plats.
2. Det saknas 1,5 miljarder kronor för driften per år från 2015.
3. Personalförsörjningen går inte som det är tänkt.
4. Luftförsvaret är ofullständigt när regeringen beslutade om 60 JAS 39 Gripen. Det behövs ett långräckviddigt luftvärnssystem för att kompensera för de ytterligare 20 plan som ÖB anser behövs.

Detta bara för io14, sedan finns det brister med io14 som sådant, vilket också borde diskuteras. Men i första hand borde åtminstone ansvariga politiker kunna diskutera bristerna i det man beslutat om utan att sticka huvudet i sanden och påstå att dessa brister inte existerar. De är högst påtagliga.

När vi andra har konstaterat att nämnda NATO-utvärdering bygger på en pappersprodukt om hur Sveriges försvar ska se ut när io14 är intagen, förutsatt att allt går som det är tänkt, vilket det alltså INTE gör, kommer han dragande med den igen. Men det är å andra sidan det som skickas runt internt i partiet som stöd för de förtroendevalda att kunna ta debatten. Men om man nu saknar en mer sansad debatt, då kanske man ska ta och börja i sina egna led?

Delta gärna i debatten Fredrik, men gör som den Fredrik jag känner, kom påläst och inte med argumentationshandledningen som kommer från försvarsdepartementet. För jag kan berätta att, för att använda dina egna ord i 6mannensblogg: "Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!".

Skipper, JF, 6mannen, 6mannen2, SvD1,

Framtidens försvarspolitik (S) - Show me the money

Som jag skrev i ett tidigare inlägg om Socialdemokraterna och deras försvarspolitik verkar det som att man nu har börjat nyktra till efter sina tidigare insatser med försvarsbesluten från 1996, 2000 och 2004 där de två senaste starkt bidragit till rådande situation inom försvarsmakten och vår mycket låga försvarsförmåga.

Med tanke på deras insatser under tidigare år och det faktum att man till valet 2010 mötte väljarna med ett besparingskrav på försvaret med två miljarder kronor årligen så har man sannerligen mycket kvar att bevisa innan man kan ta dem på allvar när det gäller försvarspolitiken.

Det har fram till igår varit ett relativt högt tonläge från (S) och deras försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist men med väldigt lite av skarpa förslag som styrker en eventuell förändring av synen på försvarspolitiken och Sverige försvarsförmåga. Men så igår presenterade nämnde Hultqvist en lista med tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik.

Vad innebär då denna lista? Här nedan listar jag punkterna med mina kommentarer efter varje punkt.

1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.

Socialdemokraterna har hela tiden sedan andra världskriget förespråkar en svensk militär alliansfrihet. Åtminstone på ytan, för vi vet de facto att man samtidigt spelat under täcket med USA och NATO om stöd i händelse av ett angrepp från öster. Om detta skrev jag ett inlägg igår. Det nya är möjligtvis att man nu för tiden endast förespråkar alliansfrihet utan spelet under täcket. I så fall är det helt naturligt att de nu förespråkar en höjning av ambitionsnivån. Vilket jag välkomnar.

2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.

Även detta berörde jag i gårdagens inlägg eftersom det i allra högsta grad berör frågan om NATO som två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, bygger sin försvarsförmåga på. Mer om Nordefco kan du läsa här och här. Ett fördjupat samarbete inom ramen för Nordefco är bra, men det förespråkar även regeringen. Samarbetet kan hjälpa Sverige att få upp sin förmåga, men då avseende materiel och övning av egen trupp. Det hjälper också till för att de nordiska länderna bättre skall kunna genomföra gemensamma insatser inom ramen för FN och NATO. Däremot hjälper det föga som stöd vid ett angrepp mot Sverige.

3. Nej till EU-försvar - utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin "mjuka makt" och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.

Ligger väl i linje med punkt ett om att Sverige skall vara militärt alliansfritt. Om punkt ett mer riktas mot NATO så är detta ett förtydligande för den utveckling vi nu kan se inom det europeiska samarbetet där en del förespråkar en utveckling av gemensamma stridskrafter. Frågan är ifall detta innebär att man även säger nej till det som kallas för Pooling and sharing, eller Smart defence som det heter inom NATO, mer om det här och här, där länderna för att hålla kostnaderna nere delar upp försvarsförmågor mellan länderna?

Oavsett vad man tycker ifråga om P&S innebär det ökade kostnader ifall Sverige skall hålla alla förmågor på egen hand.

4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.

Här håller jag med till 100 procent. Utan att måla den välkända f-n på väggen så finns det en sak historien lärt oss, och det är att utvecklingen i Ryssland har betydelse för vår och Europas säkerhet.

5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.

Sent skall syndaren vakna. Det var Socialdemokraterna som inte alltför länge sedan tog bort den militära närvaron på ön, att de nu kommer till slutsatsen att det inte var det mest genomtänkta man gjort är bra.

6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.

Håller med till 100 procent även här. Det här är en av de absolut viktigaste frågorna för den svenska försvarsförmågan, för utan soldater och sjömän spelar det inte så stor roll vad vi gör i övrigt.

När reformen infördes hade jag många och långa samtal med moderata riksdagsledamöter, både försvarspolitiker och de inom andra områden men med militär erfarenhet och kunskap, om just soldaternas villkor. Jag hävdade då med emfas hur bristfälliga de var och att det vi ser just nu är det som kommer att bli resultatet.

De utan någon militär erfarenhet hävdade kort att det inte alls skulle bli några problem, det var ett alldeles utmärkt förslag. De med militär erfarenhet konstaterade att jag förmodligen har helt rätt, men att deras problem var att försvarsmakten hävdade att den nivå de hade hamnat på när det gäller bland annat lönerna var en rätt bedömd nivå, och om försvarsmakten själva hävdar det har politikerna svårt att gå in och säga att - nej där har ni fel. Och det har de ju en poäng i.

Här faller en tung skuld på försvarsmakten själva hur situationen har landat. Å andra sidan hade de säkerligen inget annat val eftersom budgeten låg fast och då var det bara att lägga fram ett förslag inom ramen för det. Och det är politikens ansvar fullt ut. Skjuter man inte till pengar för att täcka upp en reform då blir det sällan en lyckad reform.

Ytterligare ett problem i detta, som också är kopplat till budgeten, är ifall försvarsmakten skall betala konkurrenskraftiga löner till soldater och sjömän så kommer man även att vara tvungen att se över alla officerslöner, för det skulle gå synnerligen dåligt att ge soldater högre löner än de lägst avlönade officerarna. Och till detta finns det inga pengar till.

Slutligen om det här med mer pengar till förbandsverksamheten och övningar. Detta är också otroligt viktigt ur personalförsörjningssynpunkt för betalar man dåligt kan i viss mån arbetsuppgifterna väga upp detta genom att man som anställd upplever sitt arbete så stimulerande att man accepterar en lägre lön. Men som det i stor utsträckning är idag när soldater får övningar inställda och istället får tillbringa dagarna i en vaktkur istället för att vara ute och öva sin egentliga uppgift, då hjälper knappast löneläget till att behålla manskapet.

Övningarnas vikt för försvarsförmågan tror jag inte jag behöver kommentera vidare, den torde vara uppenbar. Åtminstone för alla som inte är moderata försvarspolitiker.

7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.

Här undrar jag vad man egentligen är ute efter? Hela punkten andas att vad man egentligen är ute efter är att återinföra värnplikten, för hela stycket är just de argument som värnpliktsförespråkare brukar använda. Men eftersom man inte uttryckligen skriver att man vill återinföra VPL-systemet så får jag förutsätta att man menar att försvarsmakten måste bli bättre på att visa sig ute i det civila samhället och att även erbjuda fler och bättre kurser utbildningar riktade till samhället.

Det här gör man redan, men man kan bli betydligt bättre. Detta känner jag kan få bli ett eget inlägg framöver här på bloggen för det är en fråga jag tänkt ganska mycket på under senare tid.

8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.

Den här punkten är högintressant. Menar man allvar att Sverige skall fortsätta utveckla egna ubåtar och stridsflygplan, då pratar vi stora investeringssummor i framtiden. Och det är ju intressant när vi sedan får se hur Socialdemokraterna tänker sig finansiera det hela.

9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar. Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.

Håller med även här. Det är inte hållbart att det saknas 30 miljarder kronor för inköp av materiel som behövs inom tio år. Om man menar allvar att Sverige skall kunna försvara sig mot ett begränsat angrepp under en veckas tid, sic!, då bör man åtminstone se till att materielen finns på plats, annars blir den där veckan inte många dagar eller ens timmar.

Moderaternas hållning gällande materielberget är pinsam. Och extra pinsamt är det att höra en del moderata försvarspolitiker argumentera för att detta materielberg inte finns. Man måste ha arbetat alldeles för länge med politik om man inte hör hur ihålliga ens argument är. Eller så är man så otroligt karriärhungrig att man gör det yttersta för att försvara sin chefs linje, oavsett hur ohållbar den är.

10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Samma svar som till punkt nio.

Om jag skall ge mig på att sammanfatta Socialdemokraternas tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik blir det nog med orden -alliansfritt, tillnyktring och show me the money!

Man vill fortsatt vara alliansfritt, dock oklart om man vill fortsätta spela under täcket med USA/NATO, man vill däremot utveckla samarbetet med de nordiska länderna.

Man backar delvis från tidigare förd politik när man nu föreslår återtag i en del frågor som man tidigare drivit igenom i tidigare försvarsbeslut. Det är uppenbart så att det är lättare att vara i opposition när man skall driva försvarspolitik till gagn för försvarsförmågan.

Man ser och erkänner de problem som försvarsmakten har med personalförsörningen och materielberget, som Moderaterna vägrar se och föreslår dessutom en del svar på dem.

Det verkar det som att Socialdemokraterna nu på allvar kommer att föreslå en ökning av försvarsbudgeten i kommande skuggbudgetar. För tvivels utan kommer några av punkterna att kräva ett ökat försvarsanslag. Men innan man gör detta betyder dock de tio punkterna noll och ingenting. Men förhoppningsvis är det här början på en tillnyktring av den socialdemokratiska försvarspolitiken och det behövs sannerligen efter insatserna med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004.

Socialdemokraterna och NATO

Aftonbladets ledarsida anser att NATO är en icke-fråga, och att Socialdemokraterna inte gillar NATO är väl inte direkt någon nyhet. De har konsekvent under andra halvan av 1900-talet varit duktiga på att i inrikespolitiken måla upp USA som den stora boven i den globala säkerhetspolitiken, samtidigt som de spelat under täcket med samma land för att säkra landets försvar.

Att man varit duktig i detta propagandaspel står helt klart vilket visas alldeles övertydligt i svenska folkets inställning till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, där en klar majoritet är emot.

Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot en NATO-anslutning är medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel fem i medlemsklausulerna. Enkelt uttryckt säger den att om ett medlemsland blir attackerat skall det betraktas som en attack mot alla medlemsländer samt att dessa då skall ställa resurser till förfogande för att hjälpa det attackerade landet.

Ett annat argument mot en anslutning är NATO:s ingripande vid diverse kriser runt om i världen där Socialdemokraterna många gånger motsätter sig dessa samt pekar på att Sverige inte skall bindas av vad NATO beslutar sig för utan istället helt och fullt ut bygga sina internationella åtaganden på vad som beslutas av FN.

När det gäller det första argumentet skall vi vara helt klara över att artikel fem inte, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, innebär att samtliga medlemsländer skall ställa alla sina väpnade styrkor till attackerat lands förfogande. NATO:s artikel fem är de facto betydligt mindre långtgående än vad den Västeuropeiska Unionens, WEU, motsvarande artikel fem var, där det uttryckligen sades att varje medlemsland skulle just skicka alla sina till buds stående resurser till hjälp. VEU gick dock i graven i samband med Lissabonfördraget och ingår nu i det europeiska samarbetet, dock med en snällare skrivning.

När det gäller det andra argumentet så gäller även där, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, att varje land ställer upp med de resurser de själva anser sig vilja ställa upp med. Och faktum är ju att Sverige ibland har ställt upp med mer än vad en del NATO-anslutna länder har gjort vid en del insatser.

Att Socialdemokraternas historiska hållning jämte NATO nu år 2013 är problematisk blir rätt tydligt i samband med rådande situation inom den svenska försvarsmakten. Jag har i tidigare inlägg berört Socialdemokraternas ansvar för rådande situation genom de försvarsbeslut de drev igenom 1996, 2000 och 2004, varav de två senaste var direkt förödande för den svenska försvarsförmågan.

Nu när konsekvenserna av dessa försvarsbeslut tillsammans med Moderaternas styvmoderliga fortsatta hantering av försvarspolitiken blir tydliggjorda för envar står Socialdemokraterna inför vissa problem.

Att samarbeta med NATO är helt enkelt inte möjligt, därför har de under en längre tid förespråkat ett nordiskt samarbete. Problemet är bara det att två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, är mindre intresserad av detta eftersom att de ser NATO som sitt naturliga samarbetsorgan, men visst kan och vill de öka sitt samarbete med Sverige, men då främst inom ramen för NATO. Sverige står med andra ord relativt ensam eftersom Finland, som gärna samarbetar med Sverige, låter meddela att trots samarbete måste respektive land ha förmåga att försvara sig själv. Och det sista nordiska landet Island har som bekant inget försvar att samarbeta med.

Då kvarstår frågan för Socialdemokraterna hur de skall förhålla sig till rådande läge och den framtida försvarsförmågan? Idag presenterade Socialdemokraten Peter Hultqvist en lista med tio punkter för just detta, en lista jag tänker återkomma till i nästa inlägg. Men en sammanfattning av listan kan jag redan nu bjuda på: Show me the money! För utan tvivel kommer tiopunktslistan att kräva ökade försvarsanslag för att vara genomförbar.

Slutligen så undrar jag om Anders Lindberg över huvud taget tagit del av den senaste tidens försvarsdebatt eftersom han i sin ledare skriver "Natolobbyn redovisar egentligen inga säkerhetspolitiska skäl att gå med i Nato. Retoriken är mer fluffig och handlar om identitet och tillhörighet till väst."?

Är det någonting som har diskuterats är det just behovet av stöd från andra länder för att kunna försvara landet och där NATO varit ett av alternativen som diskuterats.

SvD1, Svd2, SvD3, DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB1, AB2,

1-veckasförsvaret.

Då har vi äntligen fått beskedet från Alliansregeringen som många har väntat på. Försvarsförmågan med vårt nya försvar, med fullt intagen Insatsorganisation 14 som skall vara på plats 2019, är en veckas försvar mot en begränsad attack.

Det är vad 40 miljarder kronor räcker till och det verkar försvarsministern vara nöjd med. F-n trot eftersom hennes kollega finansministern håller i pengapåsen och tydligt deklarerat att några fler kronor blir det inte. Då är det bara för försvarsministern att gilla läget. Officer som hon är så är hon förmodligen väldigt van vid just det, att gilla läget.

Men vän av ordning frågar sig naturligtvis då vilken försvarsförmåga vi har idag? Det enkla men lika dystra svaret torde bli: ingen alls.

En annan fråga som väcks är: kommer vi någonsin att ha denna 1-veckasförsvar? Frågan väcks ju av att överbefälhavaren tydligt deklarerat att budgeten inte räcker till efter 2015. Vilket i klartext betyder att vi med nuvarande budgetnivå inte kommer att ha IO14 på plats 2019. Svaret på denna ekvation väntar vi fortfarande på.

Det märkliga med försvarsministerns m.fl. uttalande i samband med 1-veckasförsvaret är att man anser det tillräckligt med hänvisning till att det motsvarar hur det ser ut i andra länder runt omkring oss. Problemet som försvarsministern inte låtsas se är att de andra länderna de facto är medlemmar av försvarsorganisationen NATO och därmed är garanterade hjälp. Vilket Sverige inte är och vars konsekvens NATOs generalsekreterare varit mycket tydlig med, Sverige kan inte förvänta sig hjälp därifrån.

Sedan sade någon att det nu visat sig att även Finland bara kan stå emot under en vecka. Dock jämför vi i det fallet äpplen med päron. I det Svenska fallet pratar vi om en begränsad attack, i Finlands fall pratar vi attack på bred front. Och mellan dessa typfall är det milsvid skillnad.

Slutligen, även om vi nu skulle bli medlemmar av NATO måste man fråga sig om en veckas fördröjningsstrid är tillräcklig? Se bara på hur länge det tagit för NATO att placera ut luftvärn i Turkiet, sex veckor.

DN.se, Exp1, GP.se,