Pages

lördag 16 februari 2013

Några siffror i försvarets budget

Har roat mig med att gå igenom budgetpropositionen för 2013 avseende försvarsmaktens budget. Det borde fler göra för det framkommer en del intressanta siffror.

I debatten hävdas ofta att försvaret får 46 miljarder kronor, vilket inte bara är en sanning med modifikation utan det är faktiskt inte ens korrekt. I förra avsnittet av SVT:s Debatt hävdade Per Gahrton denna summa men blev direkt tillrättavisad av folkpartisten Allan Widman som hävdade den mer korrekta siffran 42 miljarder och vid en diskussion jag hade i torsdags med en anställd vid försvarsdepartementet hävdades återigen 46 miljarder. Men jag har som sagt kraftiga invändningar emot denna siffra.

Det är sant att det i statens budget anslås 46 miljarder kronor till det som heter Utgiftsområde 6, men i detta utgiftsområde ingår även sådant som strålsäkerhet och elsäkerhet varav det förra lyder under miljödepartementet och det senare under näringsdepartementet. Att dessa ryms i kostnaden för försvaret kan man diskutera, men att kalla det för pengar som går till försvaret, vilket man faktiskt gör när man hävdar att försvaret kostar 46 miljarder, är inte helt ärligt.

Vad innehåller då de där 46 miljarderna? Till att börja med kan man räkna bort kostnaderna för "Strålsäkerhet" som uppgår till 352 miljoner, "Elsäkerhet" 51 miljoner, och om man så vill "Samhällets krisberedskap" 3 516 miljoner. Kvar har vi då den mer korrekta summan 42 278 mkr.

I dessa 42 miljarder ryms även sådant som vidmakthållande och avveckling av materiel och anläggningar för närmare 6,5 miljarder, anskaffning av ny materiel och anläggningar 9 miljarder kronor. Forskning och teknikutveckling kostar 623 miljoner, internationella materielsamarbeten/industrifrågor 70 miljoner, försvarsexportmyndigheten 72 miljoner, Kustbevakningen 1 miljard.

Vissa av dessa kostnader är helt klart relaterade till försvaret, men man kan inte direkt påstå att kostnader för att avveckla materiel och anläggningar, som är politiskt beslutade, är en direkt satsning på försvaret. Kvar till förbandsverksamheten, det som de allra flesta förknippar med försvaret, är 22,5 miljarder.

I de ursprungliga 46 miljarder ryms även de internationella insatserna som budgeteras till 2,2 miljarder. Detta är ur budgetsynpunkt värt ett eget inlägg, bloggen Gripen News skriver om det här, men kortfattat handlar det om att regeringen inför valet 2006 lovade att fördubbla de internationella insatserna och för att finansiera detta bröt man ut kostnaden från försvarsmaktens vanliga budget och lade det ovanpå. Det fina i kråksången är att eventuellt överskott går tillbaka till finansdepartementet istället för försvarsmakten. Något som under åren 2007-2011 inneburit 2,1 miljarder kronor. Ett smart sätt att överföra pengar från försvarsmakten till annan verksamhet.

Man kan även notera att närmare 11 miljarder av de 22,5 som är avsatta för förbandsverksamheten är lönekostnader varav drygt två tredjedelar går tillbaka till staten i form av skatter.

Ytterligare en sak som tarvar sitt eget inlägg är hur staten genom bolagiseringen i början på 90-talet förde över alla försvarsmaktens redan betalda fastigheter till en extern aktör för att sedan ta marknadsmässiga hyror av försvarsmakten. Hur många miljarder som där avlövats försvaret vågar jag nog inte ens tänka på.

måndag 11 februari 2013

Försvarsministern om FP och KD:s uttalanden om ökade anslag

Försvarsministern uttalar sig idag till DN.se med anledning av tidigare uttalanden från bland annat Folkpartiet och Kristdemokraterna där de två sistnämnda partierna säger sig vilja se ökade anslag till försvarsmakten.
– Jag tycker inte det är konstigt att de olika partierna har egna diskussioner och arbetsgrupper om olika politikområden. Däremot är det konstigt att redan nu uttala sig om vilka slutsatser man ska komma fram till.
Ja det tycker hon säkert, eftersom hon anser att det är försvarsberedningen som skall komma fram till vad partierna sedan skall tycka. Vilket Rolf K Nilsson berört i tidigare inlägg, bl.a. här.

Men det finns även ett annat sätt att se på saken, det är att partierna för in sina egna synpunkter och uppfattningar in i försvarsberedningen och i sin tur påverkar vad beredningen skall komma fram till. Vilket enligt mig är ett högst rimligt synsätt.

Men att det stör försvarsministern och Moderaterna torde inte förvåna någon. Försvarsberedningen har länge varit Socialdemokraternas och numera Moderaternas verktyg för att ensamt i så stor utsträckning det är möjligt styra försvarspolitiken.

Uppdaterat:

Som twittraren @betongkokaren så klokt påpekade: "Nu ska vi komma ihåg att Statsminister Reinfeldt på egen hand gått Försvarsberedningen i förväg. "Finns inget hot"".

Det förtydligar bara det som många redan sagt. Försvarsberedningen är ett beställningsverk där målet är att få fram ett förslag som riksdagspartierna sedan, inte kan diskutera utifrån, utan bakbundna tvingas rösta igenom. Ett förslag som kraftigt styrts av stats- och finansministrarna.

Uppdaterat2:

Nu ger sig även försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren in i debatten om Folkpartiets utspel, nu i Tv4, och man kan konstatera att hon har pratat ihop sig ordentligt med försvarsministern och statsministern. Hon upprepar i stort sett ordagrant det som försvarsministern sade till DN.

Intressant i inslaget med Widegren är att även Jan Björklund åter intervjuas, och han säger precis det som jag är inne på i det ursprungliga inlägget ovan. Detta är att betrakta som Folkpartiets inspel i försvarsberedningens arbete.

Bra så, fler partier borde komma med inspel. Det handlar heller inte bara om att titta 10 år framåt. I ärlighetens namn bör samtliga partier idag, på stående fot, kunna berätta hur man vill göra med rådande situation inom försvarsmakten. Men det verkar vara oerhört svårt för framför allt Moderaterna att erkänna att det finns några problem med hur det ser ut idag.

Gammelmedia: DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1,
Bloggar: 6mannen,

måndag 4 februari 2013

Globalfirepower.com har uppdaterats

Häromdagen bloggade jag om Fredrik Schultes hyllande av den svenska försvarsförmågan med hänvisning till tankesmedjan globafirepowers världsrankning.

Vi var många som ifrågasatte riksdagsledamotens verklighetsuppfattning eftersom han i samma andetag efterlyste en mer sansad försvarsdebatt eftersom han ansåg att beskrivningen från kritiker var obalanserad, samtidigt som han kom dragande med en rankning som var så uppenbart felaktig.

Nu har nämnda tankesmedja kraftigt reviderat sina data. Nu är de närmare sanningen, men den innehåller fortfarande en del fel.

Igår angivet för 2012                 Idag angivet för 2013

280 stridsvagnar                           120        
5 722 bepansrade stridsfordon      1 722
55 artilleripjäser                             0
600 granatkastare                          600
3 000 logistikfordon                       3 000
569 stridsflygplan                          263
103 helikoptrar                               49
18 jagare                                       0
13 korvetter                                    4
12 ubåtar                                        5
20 minröjningsfartyg                        11

Visst ser uppgifterna mer nyktra ut idag. Men fortfarande finns stora frågetecken. Vad är det till exempel för stridsfordon man anger? Jag undrar fortfarande hur de får ihop 1 722 bepansrade stridsfordon när stridsfordon 90 endast har tillverkats i dryga 1 200 exemplar varvid Sverige köpt under 600 st, vad och var är övriga stridsfordon?

263 flygplan är jag också väldigt fundersam över. Att jagarna är borta känns logiskt eftersom de försvann från Försvarsmakten redan på 1980-talet. När det gäller utbåtar har de tagit med en som inte är i bruk, och en korvett har tydligen försvunnit från Marinen senaste dagarna.

Det är inte utan att man funderar vem det är som påkallat ändringen av listan och var de fått de nya uppgifterna ifrån. Men oavsett vilket står fortfarande kritiken kvar mot att siten över huvud taget användes som stöd för att kritisera kritikerna till nuvarande försvarsförmåga. Även den mest partilojala Moderaten borde ha sett att gårdagens siffror var fullständigt felaktiga.

Vi skall heller inte glömma bort att nuvarande siffror är helt irrelevanta eftersom att det är insatsorganisation 14 som är målet om sex år, och där ingår inte allt det som nu står under 2013.

lördag 2 februari 2013

En sansad försvarsdebatt

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Detta är vad den oberoende tankesmedjan globalfirepower.com, som granskar länders försvarsförmåga, kommer fram till att Sverige har för militär kapacitet. Med detta placerar Sverige sig på plats nummer 25 av samtliga länder i världen. Inte så illa va? Tänk om det faktiskt vore så här bra?

Denna tankesmedja lyfter den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte fram som ett argument i ett blogginlägg där han tycker att den svenska försvarsdebatten måste sansa sig, han tycker att vi måste få "en proportion i debatten".

Visst måste vi få en sansad debatt där vi faktiskt diskuterar vad Sverige idag har för förmåga, vart vi kommer ifrån och framför allt vart vi vill på sikt. Problemet är att vi inte har det idag, och de moderata försvarspolitikerna hjälper mycket ogärna till för att få just en sansad debatt. Jag vill till och med hävda att de är en av orsakerna till varför vi inte har det.

Av de moderata försvarspolitikerna med försvarsminister Karin Enström, ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegren, försvarsutskottsledamöterna Johan Forsell och Hans Wallmark i spetsen får vi återkommande höra av hur vi i Sverige har ett användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. De trummar ihärdigt fram att vi idag har en högre försvarsförmåga än 2006 då alliansregeringen tog över.

Ingenstans kan vi läsa om de problem som de facto finns med ett materielberg om 30,5 miljarder kronor och ett årligt underskott i verksamheten om 1,5 miljarder kronor för att få insatsorganisation 14 på plats till utsatt datum år 2019. Enligt Moderaterna finns inte detta problem, jag har då aldrig hört någon av dem bekräfta detta. Istället lägger man ytterligare fem miljarder kronor på materielberget genom att besluta om anskaffning av nästa generation JAS 39 Gripen och uppdrar till Försvarsmakten att omprioritera bland materielanskaffningen. (25,5 + 5 = 30,5 mdr kr).

Ingenstans hör vi Moderaterna fundera kring det förmågeglapp som uppstått när man beslutat om 60 plan när ÖB tydligt deklarerat att 80 krävs för att uppfylla behovet i luftförsvaret och att det vid 60 plan uppstår behov av att införskaffa ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Tvärtom kan man tolka de moderata utspelen som att man nu får ett komplett luftförsvar när regeringen strax före jul beslutade om att införskaffa ett korträckviddigt luftvärnssystem i form av IRIS-T.

Hur kommer det sig då att vi hamnat i detta läge? Att det mest försvarsvänliga och i försvarsfrågor under 100 år mest förnuftiga partiet hamnat i denna position?

Under en längre tid har jag trott och sett signaler på att det är den moderata ompositioneringen mot mitten/vänster som gör att de moderata företrädarna så gott det går fått hantera partiledningens omsvängning. Det har skett inom andra politikområden också. För skall Alliansen behålla regeringsmakten är det ett par 100 000 väljare som skall vinnas från mitten/vänster, övriga till höger lämnar man därhän.

I sin iver att vinna socialdemokratiska mittenväljare lämnar statsministern alla gamla positioner och kärnväljare för att fokusera mot nämnd väljargrupp. För Reinfeldt är det högst ointressant ifall försvarsvänliga konservativa väljare röstar på Moderaterna eller något annat borgerligt part. Skall han sitta kvar så är det som sagt de där procenten i mitten som skall vinnas.

Detta har helt klart varit en vinnande strategi i valen 2006 och 2010. Det skapar även utrymme för de övriga borgerliga partierna att vinna dessa väljare från Moderaterna, men eftersom Moderaterna styr försvarspolitiken är de andra partiernas mandat högst begränsat. Sedan är frågan varför Moderaterna förutom att överge sin försvarsvänlig linje även känner sig tvungna att förvärra situationen för försvarsmakten? Det är en sak att inte prioritera frågan, en helt annan att förvärra den.

Under den gångna veckan hade Moderaterna riksdagsinternat där partiledningen samlat sina riksdagsledamöter för överläggningar. Eftersom jag har arbetat så pass länge som jag gjort åt Moderaterna har jag ganska många och långa tentakler in i det partiet, och får ofta höra både det ena och det andra som händer på olika nivåer i partiet. Det jag nu hör om hur man resonerar kring försvarspolitiken gör mig dock fundersam. Det handlar inte längre bara om att man försöker hantera partiledningens omsvängning mot mitten, det är klart värre än så! Man har över huvud taget inte förstått vad problemet handlar om. Vilket faktiskt gör mig djupt oroad.

Det är samma budskap som trummas ut i partiorganisation som i landsortspressen, vi har ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar idag och vi har en högre försvarsförmåga idag än 2006 då alliansregeringen tog över. Men hur ligger det då till med den saken?

Wiseman har gjort en mycket bra redogörelse för detta, vilken du kan läsa här. Kontentan är att Moderaterna ingalunda får grönt ljus för påståendet och det vore mycket klädsamt ifall de kunde förklara på vilket sätt försvarsförmågan är högre idag än 2006, men något säger mig att det inte kommer att ske.

Fredrik Schulte känner jag sedan snart 20 år tillbaka och värderar honom högt bland de moderata riksdagsledamöterna. Han är vanligtvis påläst, kunnig och är mycket duktig på det politiska spelet. När han igår lade sig i den försvarspolitiska debatten hade jag trott att det skulle vara på ett betydligt mer initierat sätt.

Jag håller med om att vi måste få en mer proportionerlig debatt, därom har han helt rätt. Men vad jag för allt i världen inte kan begripa är varför han då kommer dragande med en tankesmedja som har så uppenbart gravt felaktiga uppgifter för att motivera sin ståndpunkt?

Om nu Fredrik Schulte av alla moderater kommer dragande med detta, då måste det vara riktigt illa intern inom Moderaterna. Riktigt illa.

Uppdatering:
Håller på att samla in korrekta siffror för angivna enheter enligt insatsorganisation14, uppdateras löpande. För att inte få någon åklagare efter mig använder jag siffror som finns att finna öppet.

globalfirepower.com     Io14                
280 stridsvagnar            - 45, enligt Cornucopia?
5 722 bepans stridsford   - Sv har köpt tot 509 strf 90. Wikipedia.
55 artilleripjäser             - 0, ett visningsex finns. 2006 fanns 48 st.
600 granatkastare          -
3 000 logistikfordon         -
569 flygplan                 - 98 JAS 39, 8-Tp 84, 2-ASC 890, 2-S 102B, 2-Tp 102, ?- Tp 100
103 helikoptrar                - 65.
18 jagare                       - 0, den sista togs ur tjänst på 1980-talet.
13 korvetter                  - 2 Sthlmskl, 2 Visbykl, 1 Gtborgskl. Enl Wikipedia
12 ubåtar                       - 4.
20 minröjningsfartyg       - 7. Enl Wikipedia

Uppdatering 2:
Jag ser nu att ovan nämnde Fredrik Schulte kommenterar sin hänvisning till globalfirepower.com på 6mannens blogg. Han skriver följande:
Jag medger att tankesmedjan jag refererade till hade gamla siffror. Jag borde ha granskat detta mer noggrant. Verkligheten ligger dock fortfarande närmre min beskrivning. Enligt wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till total försvarsbudget och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures
Som jag påpekat förut är NATO:s utvärdering av Sverige försvar väldigt positiv: ”Sammantaget kan konstateras att den nya inriktningen av det svenska försvaret ligger helt i linje med vad som generellt förordas inom Nato rörande framtida europeisk förvarsförmåga”
http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true
Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!
Detta förtydligar bara det som jag skrivit om ovan, man har inte förstått problemet. Summan av försvarsbudgeten och försvarsutgift per capita är inte vad vi kritiker ser som problemet. Vi ser ett antal andra problem:

1. Det saknas 30,5 miljarder kronor för att anskaffa materiel för att få io14 på plats.
2. Det saknas 1,5 miljarder kronor för driften per år från 2015.
3. Personalförsörjningen går inte som det är tänkt.
4. Luftförsvaret är ofullständigt när regeringen beslutade om 60 JAS 39 Gripen. Det behövs ett långräckviddigt luftvärnssystem för att kompensera för de ytterligare 20 plan som ÖB anser behövs.

Detta bara för io14, sedan finns det brister med io14 som sådant, vilket också borde diskuteras. Men i första hand borde åtminstone ansvariga politiker kunna diskutera bristerna i det man beslutat om utan att sticka huvudet i sanden och påstå att dessa brister inte existerar. De är högst påtagliga.

När vi andra har konstaterat att nämnda NATO-utvärdering bygger på en pappersprodukt om hur Sveriges försvar ska se ut när io14 är intagen, förutsatt att allt går som det är tänkt, vilket det alltså INTE gör, kommer han dragande med den igen. Men det är å andra sidan det som skickas runt internt i partiet som stöd för de förtroendevalda att kunna ta debatten. Men om man nu saknar en mer sansad debatt, då kanske man ska ta och börja i sina egna led?

Delta gärna i debatten Fredrik, men gör som den Fredrik jag känner, kom påläst och inte med argumentationshandledningen som kommer från försvarsdepartementet. För jag kan berätta att, för att använda dina egna ord i 6mannensblogg: "Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!".

Skipper, JF, 6mannen, 6mannen2, SvD1,