Pages

tisdag 24 december 2013

Att hantera etiskt svåra spörsmål

Så här dagen efter att Uppsala Tingsrätt kom med domen i målet om Uppsala läns landsting och tv-inspelningarna vid Akademiska sjukhuset så är det några saker, förutom hela händelsens absurditet i sig självt, som jag funderat på. Det handlar dels om hur landstinget tolkar domslutet, dels hur man väljer att utrycka sig till media.

När det gäller tolkningen så skrev jag om det i det förra blogginlägget, och mina tankar är väl fortfarande ungefär desamma.

När domstolen har valt att inte pröva frågan om röjandet av sekretessbelagda uppgifter samt huruvida den personliga integriteten har kränkts, eftersom att de i ett första läge konstaterat att yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, gäller, så drar landstinget på stora trumman och menar att de haft rätt hela tiden och att inga lagbrott har begåtts.

Landstingets tolkning får säga vara ingenting annat än en juridisk spetsfundighet. För när domstolen konstaterat att sekretessbelagda uppgifter har röjts så skulle domen inte kunna bli annat än fällande om inte det vore för att man samtidigt gjorde tolkningen att avslöjandet inte var uppsåtligt vilket är kravet för att kunna göra avsteg från YGL. Detta innebär att ifall Hovrätten vid en prövning konstaterar att YGL inte skall gälla, då åker landstinget mest troligt dit så att det sjunger om det. Men visst i juridisk mening har man inte begått en lagbrott eftersom man inte har fällts för det. Men för utomstående icke-jurister förefaller nog detta som sagt vara mest en juridisk spetsfundighet.

Det andra som jag har reagerat på är hur chefjuristen valt att uttrycka sig till media. Visserligen är det väl som alltid att media väljer ut de, för den intervjuade, minst smickrande avsnitten i en intervju för publicering, det som bäst passar in i journalistens story. Men detta skall en så pass hög tjänsteman som chefjuristen känna till och vara tränad för. Men i det här fallet spelar det ingen roll eftersom att vissa saker som han sade, i mitt tycke, aldrig skulle ha sagts, över huvud taget.

Chefjuristen hävdar, inte utan en viss stolthet, att landstinget värnar och har värnat om den personliga integriteten. Vilket ingalunda kan vara fallet eftersom domstolen kommit med utlåtandet att sekretessbelagda uppgifter har röjts och att anhöriga och bekanta till mannen de facto har identifierat honom via tv-programmet. I det läget är det ju bara att konstatera att den personliga integriteten har kränkts.

Här borde man hålla band för tungan för det finns ingen anledning att så att säga "rub it in their faces". För även om nu landstinget vann i första instans så kommer inte de anhörigas upplevda kränkning, som aldrig prövats av domstolen, att upphöra. De kommer förmodligen pga domstolens beslut att inte pröva kärnan i målet att känna sig än mer kränkta.

Man kunde från landstingets sida konstaterat att domstolen gick på deras linje och att man återigen beklagar att det finns människor som upplever att de blivit kränkta.

Ser man tillbaka på hur landstinget hanterat denna fråga från början, hur de har lagt upp och ändrat sitt försvar genom ärendets gång så kan man nog utan att ta i för mycket säga att de inte verkar ha förstått problemet. Det visar inte minst det fullständigt groteska utlåtandet som de stod för inledningsvis:
"kärandena varit medvållande genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n"
Med en sådan inställning från landstingets sida förstår jag å andra sidan varför man inte är mer ödmjuk inför de anhöriga och vad inspelningarna av tv-programmet Sjukhuset inneburit för dem. De har inte förstått vad patientsekretessen går ut på och varför den finns.

Igår skrev jag angående landstingets uttalande om domen:
"domen är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor."
att det tvärtom var ett bevis på att man inte kan hantera svåra etiska frågor. De uttalanden som kommit efter domen påvisar detta allt tydligare. Man är rätt usel på att hantera svåra etiska frågor.

SvD,

måndag 23 december 2013

Sjukhuset röjde sekretessbelagda uppgifter

Landstinget i Uppsala har tidigare stämts av anhöriga till en patient som vårdats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Stämningen beror på att den anhörige blev filmad av ett tv-program när han låg på dödsbädden. Enligt de anhöriga, som fick en smärre chock när de en kväll satt ned för att se på tv och framför sig såg deras anhöriges kamp för livet, skedde detta utan tillstånd. Enligt landstinget hade de dock ett muntligt tillstånd från patienten i fråga.

JO har granskat ärendet och bett Landstinget uppvisa underskrifter av de totalt 37 patienter som förekommer i serien och där har Akademiska inte kunnat uppvisa något. Vilket JO funnit oacceptabelt. JO fann till och med att förhållandet som fanns i avtalet mellan landstinget och tv-bolaget, att "patienter i möjligaste mån" skulle få lämna ett skriftligt samtycke, var oacceptabelt.

Tingsrätten har nu kommit med sin dom där de mycket riktigt konstaterar att sekretessbelagda uppgifter har röjts. Domaren Daniel Gustavsson konstaterar att själva kärnan i åtalet handlar om de två sköterskor som i programmet uttalar sig om mannen har begått brott mot tystnadsplikten, men att det inte prövats eftersom att uppgifterna sprits till media och att yttrandefrihetsgrundlagen står över sekretesslagstiftningen.

Domstolen är helt klar över att sekretessbelagda uppgifter har röjts medan landstinget inför, under och efter rättegången hävdat att så icke är fallet. Landstinget räddas nu alltså av att sekretessbrotten inte kunnat prövats eftersom YGL gäller.

Domen kommenteras nu av landstinget genom chefsjurist Jens Larsson:
"domen är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor."
Jag är ledsen men det är väl snarare tvärtom? Att domen är ett kvitto på att landstinget inte kan hantera svåra etiska frågor?

Granskar man landstingets agerande i denna fråga så framträder bilden på att de inte alls är särskilt duktiga på det. Från början hävdade de att det fanns tillstånd till filmning, under rättegången tog de sedan tillbaka detta. Sedan hävdade man att det inte framkommit några uppgifter som kan ha röjt personens identitet, vilket det bevisligen gjorde eftersom många bekanta till mannen kände igen honom under programmet. Därefter har man hävdat att man inte brutit mot den personliga integriteten, men domstolen, och JO, konstaterar att sekretessbelagda uppgifter avslöjats, vilket måste betraktas som ett brott mot den personliga integriteten, även om nu domstolen inte prövat detta eftersom att YGL gäller.

Det mest absurda i landstingets agerande torde dock vara att de inledningsvis hävdade att
"kärandena varit medvållande genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n och hade inte behövt leta upp avsnittet på Internet.”
Något som de dock tog tillbaka under rättegången.

När allt kommer omkring framträder bilden av att Uppsala läns landsting varit allt annat än duktig på att "hantera svåra etiska frågor", men nu räddas av att domstolen funnit att yttrandefrihetsgrundlagen gäller.

Till syvende och sist är det dock landstinget som själva var orsak till att de sekretessbelagda uppgifterna avslöjats eftersom att de ingick ett avtal med ett tv-bolag om att filma inne på sjukhuset.

EDIT:
SvD har i kväll publicerat en intervju med chefjuristen Jens Larsson där han på frågan ifall produktionsbolaget åter är välkommen att filma hos Landstinget i Uppsala igen ifall de frågar svarar:
– Jag kan inte svara på hypotetiska frågor. Vi garantera att vi följer all lagstiftning. Det har vi fått kvitto på att vi gör i dag. Landstinget är satt att värna patientsekretessen, men också värna den grundlagskyddade yttrandefriheten.
"Landstinget är satt att värna patientsekretessen" och hur tycker chefjuristen att man lyckats med det då?

Visst domstolen sade att yttrandefrihetsgrundlagen går före sekretesslagstiftningen, men samtidigt sade de att sekretessbelagda uppgifter har röjts. Juristen menar alltså trots detta att landstinget värnar patientsekretessen. Hur det går ihop är för mig en gåta. Om landstinget genom ett aktivt beslut medverkar till att sekretessbelagda uppgifter kommer ut, då har man enligt min mening inte värnat patientsekretessen.

Av intervjun kan man tydligt notera hur landstinget nu ändrat försvarstaktik jämte tidigare, vilket inte är så anmärkningsvärt eftersom att domstolen i någon mening där gick dem emot. Nu försöker man driva detta som en slags yttrandefrihetsfråga där journalister måste få möjlighet att kunna ställa frågor inom sjukvårdens väggar. Om detta kan man nog ha en del synpunkter om huruvida journalister har denna rätt att tränga sig in och ta kontakt med patienter, och under vilka former som det kan tänkas tillåtas. 

Men hur som så handlar detta inte om det, det här handlar om att Uppsala landsting själva har fattat ett beslut där man gett ett produktionsbolag rätt att filma inne på ett av sina sjukhus, och uppenbart inte tillförsäkrat sig om att bolaget inhämtat de nödvändiga tillstånden från patienterna. Landstinget hade kunnat skicka med en observatör/rådgivare som säkerställde detta under inspelningarna, men bäst av allt hade nog kanske varit att inte släppa in dem över huvud taget.

Det är nog bra för de patienter som värnar sin patientsekretess att de nu snart kan lista sig för sjukvård utanför Uppsala län, i landsting som bättre vet hur man värnar sekretess och integritet. För Uppsala läns landsting verkar inte ha förstått problemet.
SvD1SvD, DN, DN2, UNT, SvD3, Exp, SvD4

torsdag 19 december 2013

Wiseman inte längre anonym

Så har då identiteten på personen bakom bloggen Wisemans Wisdoms avslöjats. Det är nog inte fel att hävda att många genom bloggens sexåriga historia undrat över vem han är, så även jag, men även om jag någon gång funderat över detta har jag aldrig lagt särskilt mycket vikt i frågan. Jag tillhör nämligen de som anser att det viktiga är vad en person skriver, inte vem denne är.

Tyvärr har vi ett debattklimat i Sverige där den allmänna uppfattningen verkar vara den omvända. Det är många som anser att det är oerhört viktigt att man får reda på vem som står bakom en text, men jag förstår verkligen inte detta.

Den liberala skribenten Csaba Bene Perlenberg skrev en krönika om de anonyma försvarsbloggarna för en tid sedan där han problematiserade kring detta:
- Försvarsbloggarna är nödvändiga för att försvarsdebatten ska kunna fortsätta föras. Det hade dock tjänat debatten om de anonyma bloggarna hade signerat sina viktiga inlägg med sina egna namn.
Orsaken till detta handlar enligt CB om den demokratiska trovärdigheten:
- Bland de redan frälsta är frågan om anonymitet sekundär då fackkunskapen är så hög i inläggen. För den demokratiska trovärdigheten är frågan dock viktig.
Eftersom att det
-är det till den försvarspolitiska debattens nackdel att initierade argument kan avfärdas med motiveringen att debatt kring så pass viktiga frågor inte kan föras med anonyma aktörer.
Det sistnämnda må anföras som motiv, men ingen seriös debattör borde enligt min mening tillåtas komma undan med ett så simpelt sätt att försöka undvika debatten. För det är precis vad man då gör, och där bör nog lyssnaren/läsaren reflektera över varför en del inte anser sig vilja/kunna svara på sakliga inlägg bara för att denne är anonym.

Även det tidigare språkröret för Miljöpartiet, Birger Schlaug, är inne på samma linje när han kommenterar ett annat inlägg i frågan hos Cornucopia:
- Frågan som ställs är synnerligen relevant. Den som deltar - det må gälla i fredsrörelsen, miljörörelsen eller bland klimatskeptiker och försvarsdebattörer - tappar trovärdighet och framför allt blir debatt ganska meningslös när den sker mellan en som står för sina åsikter och andra som inte står för dem. Även om de med din åsikt i försvarsfrågan, Lars,t skulle vinna på det - och de med min åsikt skulle förlora på det - så förordar jag ändå öppenhet. Allt annat ger intryck av att man inte tar ansvar för det man skriver, inte vill utsätta sig för kritik. Det är synd för några av de bloggar du nämner är ju synnerligen insatta i frågan. 
Men jag håller som sagt inte med. Genom att avsändarna är anonyma hamnar fokus helt plötsligt på vad som skrivs inte vem som skriver det och dennes bakgrund. Men kanske är det detta som så många har problem med? Man måste helt plötsligt argumentera med rena sakargument, man kan inte längre genom att svänga med en persons bakgrund och dylikt undvika att svara på dennes fråga. Hur ofta hör man annars inte just detta i vilken riksdagsdebatt som helst?

Och jag kan verkligen inte förstå varför en debatt skulle bli, som Schlaug hävdar, meningslös när den sker mellan en som står för sina åsikter och andra som inte står för dem. Det antyder just det jag skrev inledningsvis att det är viktigare med vem som skriver något, och inte vad denne skriver.

Kanske är det detta som är de anonyma försvarsbloggarnas främsta insats i försvarsdebatten. Att etablerade politiker inte kunnat avfärda det som skrivits med att det är militärer med ett "särintresse" som står bakom, utan de har varit tvungna att enbart förhålla sig till det skriva ordet. Vilket förmodligen varit väldigt jobbigt för en del.

Nu får vi se vad som händer framöver, vad kommer Wisemans identitet att betyda för försvarsdebatten framöver? En, kanske något naiv, förhoppning är att det inte skall spela någon roll utan att hans inlägg fortsatt skall ges den tyngd de förtjänar i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Men det finns nog en risk att människans behov av att katalogisera och åsiktsbestämma den man debatterar mot kommer att spela in framöver. Ett annat inte helt otänkbart scenario är att Wiseman kommer att bli en flitig deltagare i diverse debattprogram framöver där Sveriges försvars- och säkerhetspolitik skall diskuteras.

Slutligen får jag hoppas att hans identitet nu inte kommer att spela in på hans egen fortsatta yrkeskarriär, för lika tydlig som Wiseman varit i riktning mot politiker i försvarsdebatten, lika tydlig har han även varit mot Försvarsmakten. Vi är flera som genom åren verkat inom Försvarsmakten som fått uppleva vad det innebär att vara tydlig i sin kritik mot mindre väl fungerande förhållanden. Även om just Försvarsmakten är ledande i att utbilda sin personal i konsten att ge och ta konstruktiv kritik, är det tyvärr alltför ofta den kunskapen stannar kvar på våra skolor och inte följer med ut till förbanden.

Och Wiseman då, vem är han? Han heter Carl Bergqvist är major och ställföreträdande divisionschef på F21 i Luleå.

SvD, AB, WW, Staffan Danielsson, DI, Cynismer,

torsdag 17 oktober 2013

Finns inget förslag om att lägga ned Marinens musikkår

En intressant detalj i frågan om att Försvarsmakten påstods föreslå en nedläggning av Marinens musikkår är att det aldrig handlat om ett förslag, utan om att Livgardet från högkvarteret fått ett uppdrag att utreda konsekvensen av citat:
- ta bort en musikkår med 37 tjänster. Och jag har bara en sådan i min organisation. Det är Marinens musikkår, säger Håkan Hedlund.
Förslaget har alltså aldrig funnits men ändå går en moderat riksdagsledamot ut i stenhård attack mot Försvarsmakten och nedläggningsförslaget. Tänk ändå ifall fler moderata riksdagsledamöter kunde försvara sina regionala delar av Försvarsmakten lika bra som Engblom?


Svt, AE, SVFM,

måndag 16 september 2013

En röst på Moderaterna var en röst på Borgerligt alternativ

Moderaterna deltog inte som parti eller nomineringsgrupp i kyrkovalet som avhölls igår, ändå har det gått att rösta på Moderaterna, och rösterna räknas. Hur kan detta vara möjligt frågar säkert många, och det gjorde även jag innan jag efter lite grävande under natten fick fram svaret.

När Moderaterna beslutade att inte längre ställa upp i kommande kyrkoval beslöt de moderater som fortfarande var kyrkopolitiskt aktiva, och även ville vara så framgent, att bilda nomineringsgruppen Borgerligt alternativ. Men de skapade inte en ny nomineringsgrupp för ändamålet utan fick ta över Moderaternas tidigare registrerade dito som man sedan bytte namn på till just Borgerligt alternativ.

Nu kanske inte detta låter som ett märkligt förfarande men det får en mycket märklig konsekvens, nämligen att det fortfarande gick att rösta på Moderaterna vid gårdagens val. Detta genom att som väljare ta en tom valsedel och skriva Moderaterna på den, då räknas rösten till Borgerligt alternativ eftersom det är samma nomineringsgrupp som förr hette Moderata Samlingspartiet.

Vad jag förstått finns det ganska många sådana valsedlar som i första räkningen räknas som ogiltiga men som i den slutliga räkningen kommer att räknas som röster för Borgerligt alternativ. Resultaten kan med andra ord komma att förändras något mer än efter tidigare val.

Det är ju inte utan att man undrar varför man valde denna lösning med att överta nomineringsgruppen istället för att registrera en ny? Var det av lathet och att man inte tänkte på denna konsekvens eller var det till och med så att man räknade med att det fortfarande finns en hel del väljare som skriver namnet på en tom valsedel, för det förekommer i alla val, och att man inte ville riskera att tappa dem?

Hur som var det de facto så att det gick att rösta på Moderaterna vid gårdagens kyrkoval, trots det faktum att partiet formellt sett inte ställde upp.


tisdag 27 augusti 2013

Carema, Vardaga eller VårdAga?

Startade upp webbläsaren för att göra sedvanlig skumning av nyheterna för dagen och nås av beskedet att Caremas ägare nu beslutat att byta namn på Carema till Vardaga. Detta har man kommit fram till efter att i ett halvt år funderat över namnbytet och avverkat över 100 namnförslag.

Om man nu har funderat på ett nytt namn i över ett halvår, enligt Aftonbladet över två år, och gått igenom över 100 förslag, hur kan man då landa i namnet Vardaga? Är det bara jag som ser framtida svarta tidningsrubriker där Vardaga blivit till VårdAga?? På vardaga praktiseras aga inte vård etcetera?

PR är bevisligen inte Caremas starkaste gren, jag är glad att vården och omhändertagandet på Caremas boenden är klart bättre än deras rykte, men de borde se över sin kommunikationsavdelning.

Till tidningen Metro säger Ägaren av Carema, Ambeas, kommunikationsdirektör Karin Nyman:
"att det nya namnet innebär att "varje dag ska göras så bra som möjligt för de boende" och uttrycker ingen större förvåning över att det nya namnet hånas. – Alltså, Man kommer alltid att kunna göra sig lustig över vårt namn."
Ja, men varför då lägga upp bollen för en enkel smash? Tyvärr har en del PR-konsulter en förmåga att tänka lite för mycket och då ge sig in i ett resonemang som på papperet låter bra men som ingen vanlig medborgare begriper. Moderaterna gjorde det med sin valkampanj 2002 och Ambea gör det nu. Det spelar ingen roll hur välgenomtänkt en kampanj, slogan o.s.v. är när det krävs en halvtimmes diskussion innan man kan förklara vad som egentligen menas. Ambea borde göra om och göra rätt.

Jag har skrivit ett par inlägg om Carema och den högst orättfärdiga rapporteringen kring deras verksamhet, om det kan Ni läsa mer om här: artiklar om Carema.

Exp1, AB1, Metro,

tisdag 14 maj 2013

SVT om skatteutjämningen


SVT har idag en artikel om det kommunala skatteutjämningssystemet. Där hävdar de att storstadskommuner tjänar på detta system medan glesbygdskommuner förlorar. Problemet med artikeln är att de endast redovisar en av två delar som skatteutjämningen består av, vilket ger en helt förljugen bild av skatteutjämningen.

I artikeln påstås t.ex. att Lidingö får 6448 kr per invånare i år, men samtidigt sägs ingenting om att de betalar 12 921 kr per invånare, ett netto på minus 6017 kr. Eller närmare 267 miljoner kronor.

Samtidigt verifierar huvudsekreteraren i skatteutjämningsutredningen SVT:s uppfattning i denna fråga vilket är anmärkningsvärt. Om han nu är huvudsekreterare i utredningen borde han ha bättre koll, eller så har han en egen politisk agenda. jag har i alla fall mailat till reportern och researchern för artikeln. Här har ni det mailet, vi får se vad jag får för respons på det. återkommer i frågan:
Hej
På Svt:s hemsida har ni idag en artikel angående det kommunala skatteutjämningssystemet. Av den får man uppfattningen att Tex Lidingö tjänar på detta system eftersom att de får 6448 kr/inv i år. Men samtidigt förtiger ni att samma kommun betalar 12921 kr/inv i inkomstutjämning. Totalt betalar man alltså 6017 kr/inv. Närmare 267 miljoner kr per år.
Ni nämner i artikeln skatteutjämningssystemet i stort, men det enda ni redovisar är den ena delen i systemet dvs kostnadsutjämningen, ni berör inte med en bokstav den andra delen, inkomstutjämningen. Tycker ni det är ok, eller seriöst?
Läser ni SCB:s statistik över utjämningen kan ni knappast missa detta faktum.
http://www.svt.se/pejl/utjamningsskatten-kommun-for-kommun
Med vänlig hälsning

Bjarne Grankvist
Svt,

Edit:
Nu är artikeln bortplockad från SVT:s site. Är det en slump eller har de förstått att de gjort ett misstag? Jag har dock inte fått något svar på mitt mail än så länge.

Edit 2:
Har nu fått svar från SVT på mitt mail:
"Hej Bjarne, 
Du har helt rätt i att Lidingö betalar stora summor i inkomstutjämning. De kritiker vi pratat med pekar på just kostnadsutjämningen som det problematiska med systemet, därför valde vi att fokusera på den. Vi har nu tillsammans med redaktör och ansvarig utgivare kommit överens om att vi ändå ska redovisa båda/totalen. Vi har fått mejl från flera som delar dina synpunkter. Tack för att du hörde av dig och titta gärna ikväll!"
Skickade följande svar:
Hej och tack för svar!
Problemet är dock att Ni inte någonstans vare sig via artikeln på nätet eller inslaget i Rapport påpekar det Du nu skriver. Ni har gjort ett inslag/artikel som hävdar att det är en myt att skatteutjämningen drabbar Stockholmskommunerna, eller som Ni skriver, storstadskommunerna, när det faktiskt är tvärtom. Vilket Du nu erkänner är direkt felaktigt.
Hur kostnadsutjämningen kan vara problematiskt när det i mångt och mycket bärs upp ut av inkomstutjämningen framstår ju snarast som en gåta, och gör att Era inslag blir obegripliga. Om Ni nu menar allvar med att ni skall redovisa båda uppgifterna, dvs skatteutjämningens båda pelare, måste Ni ju göra om hela inslaget, annars blir det helt obegripligt. Den bärande pelaren var som sagt myten om storstadskommunernas vinst i systemet, som alltså inte är någon vinst. Men det skall helt klart bli intressant att se kommande inslag i Rapportsändningarna.
Med vänlig hälsning

Bjarne Grankvist
Edit 3:
Nu har SVT lagt ut en ny artikel där man tagit bort exemplet med Lidingö. Dessutom har man en faktaruta där man från ansvarig utgivare kommit med ett s.k. beriktigande:
Under ett par timmar i morse låg en annan version av den här artikeln ute på svt.se. Den artikeln var missvisande. De tv-inslag som har sänts i SVT1 och som legat ute på webben har varit korrekta, men texten innehöll felaktigheter om utfallet för Lidingö kommun. Det har nu rättats till. SVT Nyheter ber om ursäkt för de missuppfattningar som det kan ha orsakat. -
Ulf Johansson, ansvarig utgivare
Detta får man väl betrakta som en halv pudel, men det finns fortfarande en hel del att begrunda, och invända mot både inslaget och efterföljande utspel.

Det är visserligen bra att man erkänner att utfallet för just Lidingö, som man använde som exempel, är felaktigt, men å andra sidan behåller man tesen i artikeln. Man kan ju tycka att de dels borde ha ändrat inriktning på artikeln eftersom tesen är helt felaktig, dels att de borde ha redovisat rätt siffror för Lidingö. Men det är klart, varför ändra en bra story, och att redovisa korrekta siffror för Lidingö skulle ju döda den totalt.

Frågan är ifall det är journalisternas oförmåga att erkänna sina egna fel som gör att de inte gör om och gör rätt, eller om det är deras egna politiska agenda som ställer till det? Vad ansvarig utgivare borde göra är att dra tillbaka hela inslaget, och komma med en rättelse där man helt enkelt konstaterar att tidigare inslag var felaktigt eftersom det bara tog hänsyn till en av två delar av skatteutjämningssystemet och att när man tar hänsyn till båda så blev slutsatsen felaktig. Men att utkräva sådant ansvar från media är väl att kräva för mycket, men onekligen skulle det höja trovärdigheten för mediekåren avsevärt ifall det skulle våga göra det.

Edit 4:
Med anledning av SVT:s reviderade artikel finns det en berättigad fråga att ställa till dem, vilket jag naturligtvis gjort:
Hej igen.
Du skrev tidigare att citat: "Vi har nu tillsammans med redaktör och ansvarig utgivare kommit överens om att vi ändå ska redovisa båda/totalen." När nu den nya artikeln ligger ute så har Ni ju inte gjort det, utan skriver endast att utfallet för Lidingö var felaktigt. Varför redovisar Ni inte båda delarna av utjämningssystemet och totala utfallet?"
Edit 5:
Fick svar på min senaste fråga:
Hej Bjarne,
Tack för dina mejl. Ja, så var det sagt i morse, men vi arbetar med andra reportage parallellt och som det ser ut nu kommer vi inte att göra nya kartor ocvh webbartiklar på just detta. Det har varit många turer kring det här med många inblandade och just nu ligger fokus på kvällens reportage. Hoppas du nöjer dig med det svaret! 
Edit 6:
Ovanstående mailsvar kan inte gärna stå emotsagt:
Hej och tack igen.
Ni kommer alltså inte att sända detta reportage under kvällen? Eller kommer ni att skicka det utan korrigering, dvs genom att bara redovisa och ta hänsyn till kostnadsutjämningssystemet? Jag tycker det är en relevant fråga som förtjänar ett svar. För om Ni skickar ett reportage som bygger på det Ni nu skriver i artikeln så vinklar Ni skatteutjämningssystemet något oerhört. Vilket knappast gagnar det public service-uppdrag som SVT har. 
Att bl.a. Lidingö får mycket i kostnadsutjämningen beror på att de har en enorm inflyttning av småbarnsföräldrar samt en hög medelålder på befolkningen, två faktorer som ställer höga krav på barn- och äldreomsorg. För att sedan ta ett exempel från andra sidan: Att avflyttningskommuner som Luleå väljer att tomställa en hel gymnasieskola pga minskat elevantal och betala hyresbortfall på 12-15 miljoner kr årligen istället för att avyttra lokalerna och lägga pengarna på annan nödvändig service, är någonting som borde granskas.
Avflyttningskommuner får de facto ersättning i två år för att kunna minska sin "kostym", att de sedan inte gör detta utan fortsätter verksamheten som om inget har hänt är en annan sak. Då är det rätt uppenbart att det blir problem när det där två åren har gått.
Vill med detta bara åskådliggöra att ert reportage kraftigt förvridit bilden av skatteutjämningssystemet, och borde inte sändas, om det bygger på det Ni skriver i artikeln.

måndag 15 april 2013

Lena Sundströms varudeklaration?

Inte så få personer har påpekat att Kalla Faktas nya programledare verkar ha svårt med rollen som objektiv programledare och inte så sällan deltar som en av parterna i programmen. Men är det så konstigt egentligen, kan man vara förvånad över detta? Är minnet så kort?

När Tv4 2010 anställde Lena Sundström var det till en tjänst som samhällskommentator, och det direkt från en tjänst som krönikör på Aftonbladet. Tv4 kommenterade rekryteringen så här:
- Med rekryteringen av Lena Sundström skapar vi en för tv-nyheter helt ny kommentatorsroll som är personligt färgad och tydligare kan ta ställning. Det är en del av vår långsiktiga strävan att göra TV4 Nyheterna djärvare och fräckare. Vi ska våga sticka ut och gå egna vägar.
Jag skrev i samband med detta ett inlägg på min gamla blogg där jag tvärtemot många andra tyckte att detta var en bra och uppfriskande fläkt i svensk media, just detta att man varudeklarerade en politisk kommentator. Så här skrev jag då:
- Ska man då tycka att det här en dålig utveckling, att som Lagercrantz menar att vi nu får en kommentator som är personligt färgad och som tydligare kommer att ta ställning? Rent formellt strider detta helt klart mot hur svensk nyhetsrapportering försökt framställa sig tidigare, nämligen att man är helt neutral.
Dock så har denna neutrala hållning många gånger varit ett spel för galleriet, alla journalister har en egen uppfattning, och en del låter den framträda mer än andra. Rapports Bo Inge Andersson, den före detta LO medarbetaren, är ett kapitel för sig när det gäller utrikesrapporteringen. Stina Lundberg Dabrowski visade sin bristande neutralitet i samband med partiledarutfrågningarna i Svt 2002. 
Jag vill nog mena att kommentatorer länge varit personligt färgade och inte är något nytt fenomen, däremot att man nu går ut och meddelar att ens kommentator ÄR personligt färgad och tar ställning, det är däremot nytt. Och jag måste säga att jag inte är helt övertygad om att det skulle vara någonting dåligt, tvärtom kan det faktiskt vara en riktigt bra utveckling.
Jag har länge funderat över om det inte vore bättre om journalister i radio och tv skulle varudeklarera sina värderingar, då skulle läsarna/tittarna tydligare kunna värdera det som skrivs och sägs. Idag luras många att tro att det som står skrivet är helt neutralt rapporterat när det bevisligen många gånger är färgat och vinklat efter personligt tyckande.
Jag lutar nog mot att det vore en bra utveckling ifall vi fick veta alla kommentatorers politiska hemvist, då kan vi själva bilda oss en uppfattning i värdet av det kommenterade.
Nu är dock problemet att denna varudeklaration endast förekom vid rekryteringen, av den såg man inte ett spår när Lena Sundström senare började kommentera samhällsfrågor i Tv4 Nyheterna.

Det som var en bra idé blev noll och intet. När Lena Sundström nu rekryterats till samhällsprogrammet Kalla Fakta, utan varudeklaration, blir det dock betydligt mer problematiskt. För som många påpekat skiner hennes personliga uppfattning alltför ofta igenom och hon har uppenbara problem med att vara den där undersökande, grävande och objektiva programledaren.

Vad Tv4 nu bör göra är att återigen på ett tydligt sätt varudeklarera Lena Sundström alternativt byta ut henne mot en lämpligare programledare. Men ingetdera kommer att ske eftersom Tv4 deklarerat hur man ser på Lena Sundström i sin nya roll:
- Lena Sundström är en mycket kunnig journalist och en duktig programledare. Dessutom är hon en utmärkt drivkraft i vår ambition att utveckla programmet, hitta nya sätt att berätta och bygga programmet på flera plattformar.
- Lena är redan en stark röst i samhällsdebatten och kommer att skapa spännande samtal i Kalla fakta studio
Själv kommenterar Lena Sundström sitt nya uppdrag så här:
- Jag hoppas att mitt personliga engagemang kan tillföra ett nytt tilltal i den undersökande journalistiken.
Jo tack Lena, vi har märkt det.

Resumé, Erixon.com, Motpol, Tv4,



lördag 16 februari 2013

Några siffror i försvarets budget

Har roat mig med att gå igenom budgetpropositionen för 2013 avseende försvarsmaktens budget. Det borde fler göra för det framkommer en del intressanta siffror.

I debatten hävdas ofta att försvaret får 46 miljarder kronor, vilket inte bara är en sanning med modifikation utan det är faktiskt inte ens korrekt. I förra avsnittet av SVT:s Debatt hävdade Per Gahrton denna summa men blev direkt tillrättavisad av folkpartisten Allan Widman som hävdade den mer korrekta siffran 42 miljarder och vid en diskussion jag hade i torsdags med en anställd vid försvarsdepartementet hävdades återigen 46 miljarder. Men jag har som sagt kraftiga invändningar emot denna siffra.

Det är sant att det i statens budget anslås 46 miljarder kronor till det som heter Utgiftsområde 6, men i detta utgiftsområde ingår även sådant som strålsäkerhet och elsäkerhet varav det förra lyder under miljödepartementet och det senare under näringsdepartementet. Att dessa ryms i kostnaden för försvaret kan man diskutera, men att kalla det för pengar som går till försvaret, vilket man faktiskt gör när man hävdar att försvaret kostar 46 miljarder, är inte helt ärligt.

Vad innehåller då de där 46 miljarderna? Till att börja med kan man räkna bort kostnaderna för "Strålsäkerhet" som uppgår till 352 miljoner, "Elsäkerhet" 51 miljoner, och om man så vill "Samhällets krisberedskap" 3 516 miljoner. Kvar har vi då den mer korrekta summan 42 278 mkr.

I dessa 42 miljarder ryms även sådant som vidmakthållande och avveckling av materiel och anläggningar för närmare 6,5 miljarder, anskaffning av ny materiel och anläggningar 9 miljarder kronor. Forskning och teknikutveckling kostar 623 miljoner, internationella materielsamarbeten/industrifrågor 70 miljoner, försvarsexportmyndigheten 72 miljoner, Kustbevakningen 1 miljard.

Vissa av dessa kostnader är helt klart relaterade till försvaret, men man kan inte direkt påstå att kostnader för att avveckla materiel och anläggningar, som är politiskt beslutade, är en direkt satsning på försvaret. Kvar till förbandsverksamheten, det som de allra flesta förknippar med försvaret, är 22,5 miljarder.

I de ursprungliga 46 miljarder ryms även de internationella insatserna som budgeteras till 2,2 miljarder. Detta är ur budgetsynpunkt värt ett eget inlägg, bloggen Gripen News skriver om det här, men kortfattat handlar det om att regeringen inför valet 2006 lovade att fördubbla de internationella insatserna och för att finansiera detta bröt man ut kostnaden från försvarsmaktens vanliga budget och lade det ovanpå. Det fina i kråksången är att eventuellt överskott går tillbaka till finansdepartementet istället för försvarsmakten. Något som under åren 2007-2011 inneburit 2,1 miljarder kronor. Ett smart sätt att överföra pengar från försvarsmakten till annan verksamhet.

Man kan även notera att närmare 11 miljarder av de 22,5 som är avsatta för förbandsverksamheten är lönekostnader varav drygt två tredjedelar går tillbaka till staten i form av skatter.

Ytterligare en sak som tarvar sitt eget inlägg är hur staten genom bolagiseringen i början på 90-talet förde över alla försvarsmaktens redan betalda fastigheter till en extern aktör för att sedan ta marknadsmässiga hyror av försvarsmakten. Hur många miljarder som där avlövats försvaret vågar jag nog inte ens tänka på.

måndag 11 februari 2013

Försvarsministern om FP och KD:s uttalanden om ökade anslag

Försvarsministern uttalar sig idag till DN.se med anledning av tidigare uttalanden från bland annat Folkpartiet och Kristdemokraterna där de två sistnämnda partierna säger sig vilja se ökade anslag till försvarsmakten.
– Jag tycker inte det är konstigt att de olika partierna har egna diskussioner och arbetsgrupper om olika politikområden. Däremot är det konstigt att redan nu uttala sig om vilka slutsatser man ska komma fram till.
Ja det tycker hon säkert, eftersom hon anser att det är försvarsberedningen som skall komma fram till vad partierna sedan skall tycka. Vilket Rolf K Nilsson berört i tidigare inlägg, bl.a. här.

Men det finns även ett annat sätt att se på saken, det är att partierna för in sina egna synpunkter och uppfattningar in i försvarsberedningen och i sin tur påverkar vad beredningen skall komma fram till. Vilket enligt mig är ett högst rimligt synsätt.

Men att det stör försvarsministern och Moderaterna torde inte förvåna någon. Försvarsberedningen har länge varit Socialdemokraternas och numera Moderaternas verktyg för att ensamt i så stor utsträckning det är möjligt styra försvarspolitiken.

Uppdaterat:

Som twittraren @betongkokaren så klokt påpekade: "Nu ska vi komma ihåg att Statsminister Reinfeldt på egen hand gått Försvarsberedningen i förväg. "Finns inget hot"".

Det förtydligar bara det som många redan sagt. Försvarsberedningen är ett beställningsverk där målet är att få fram ett förslag som riksdagspartierna sedan, inte kan diskutera utifrån, utan bakbundna tvingas rösta igenom. Ett förslag som kraftigt styrts av stats- och finansministrarna.

Uppdaterat2:

Nu ger sig även försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren in i debatten om Folkpartiets utspel, nu i Tv4, och man kan konstatera att hon har pratat ihop sig ordentligt med försvarsministern och statsministern. Hon upprepar i stort sett ordagrant det som försvarsministern sade till DN.

Intressant i inslaget med Widegren är att även Jan Björklund åter intervjuas, och han säger precis det som jag är inne på i det ursprungliga inlägget ovan. Detta är att betrakta som Folkpartiets inspel i försvarsberedningens arbete.

Bra så, fler partier borde komma med inspel. Det handlar heller inte bara om att titta 10 år framåt. I ärlighetens namn bör samtliga partier idag, på stående fot, kunna berätta hur man vill göra med rådande situation inom försvarsmakten. Men det verkar vara oerhört svårt för framför allt Moderaterna att erkänna att det finns några problem med hur det ser ut idag.

Gammelmedia: DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1,
Bloggar: 6mannen,

måndag 4 februari 2013

Globalfirepower.com har uppdaterats

Häromdagen bloggade jag om Fredrik Schultes hyllande av den svenska försvarsförmågan med hänvisning till tankesmedjan globafirepowers världsrankning.

Vi var många som ifrågasatte riksdagsledamotens verklighetsuppfattning eftersom han i samma andetag efterlyste en mer sansad försvarsdebatt eftersom han ansåg att beskrivningen från kritiker var obalanserad, samtidigt som han kom dragande med en rankning som var så uppenbart felaktig.

Nu har nämnda tankesmedja kraftigt reviderat sina data. Nu är de närmare sanningen, men den innehåller fortfarande en del fel.

Igår angivet för 2012                 Idag angivet för 2013

280 stridsvagnar                           120        
5 722 bepansrade stridsfordon      1 722
55 artilleripjäser                             0
600 granatkastare                          600
3 000 logistikfordon                       3 000
569 stridsflygplan                          263
103 helikoptrar                               49
18 jagare                                       0
13 korvetter                                    4
12 ubåtar                                        5
20 minröjningsfartyg                        11

Visst ser uppgifterna mer nyktra ut idag. Men fortfarande finns stora frågetecken. Vad är det till exempel för stridsfordon man anger? Jag undrar fortfarande hur de får ihop 1 722 bepansrade stridsfordon när stridsfordon 90 endast har tillverkats i dryga 1 200 exemplar varvid Sverige köpt under 600 st, vad och var är övriga stridsfordon?

263 flygplan är jag också väldigt fundersam över. Att jagarna är borta känns logiskt eftersom de försvann från Försvarsmakten redan på 1980-talet. När det gäller utbåtar har de tagit med en som inte är i bruk, och en korvett har tydligen försvunnit från Marinen senaste dagarna.

Det är inte utan att man funderar vem det är som påkallat ändringen av listan och var de fått de nya uppgifterna ifrån. Men oavsett vilket står fortfarande kritiken kvar mot att siten över huvud taget användes som stöd för att kritisera kritikerna till nuvarande försvarsförmåga. Även den mest partilojala Moderaten borde ha sett att gårdagens siffror var fullständigt felaktiga.

Vi skall heller inte glömma bort att nuvarande siffror är helt irrelevanta eftersom att det är insatsorganisation 14 som är målet om sex år, och där ingår inte allt det som nu står under 2013.

lördag 2 februari 2013

En sansad försvarsdebatt

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Detta är vad den oberoende tankesmedjan globalfirepower.com, som granskar länders försvarsförmåga, kommer fram till att Sverige har för militär kapacitet. Med detta placerar Sverige sig på plats nummer 25 av samtliga länder i världen. Inte så illa va? Tänk om det faktiskt vore så här bra?

Denna tankesmedja lyfter den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte fram som ett argument i ett blogginlägg där han tycker att den svenska försvarsdebatten måste sansa sig, han tycker att vi måste få "en proportion i debatten".

Visst måste vi få en sansad debatt där vi faktiskt diskuterar vad Sverige idag har för förmåga, vart vi kommer ifrån och framför allt vart vi vill på sikt. Problemet är att vi inte har det idag, och de moderata försvarspolitikerna hjälper mycket ogärna till för att få just en sansad debatt. Jag vill till och med hävda att de är en av orsakerna till varför vi inte har det.

Av de moderata försvarspolitikerna med försvarsminister Karin Enström, ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegren, försvarsutskottsledamöterna Johan Forsell och Hans Wallmark i spetsen får vi återkommande höra av hur vi i Sverige har ett användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. De trummar ihärdigt fram att vi idag har en högre försvarsförmåga än 2006 då alliansregeringen tog över.

Ingenstans kan vi läsa om de problem som de facto finns med ett materielberg om 30,5 miljarder kronor och ett årligt underskott i verksamheten om 1,5 miljarder kronor för att få insatsorganisation 14 på plats till utsatt datum år 2019. Enligt Moderaterna finns inte detta problem, jag har då aldrig hört någon av dem bekräfta detta. Istället lägger man ytterligare fem miljarder kronor på materielberget genom att besluta om anskaffning av nästa generation JAS 39 Gripen och uppdrar till Försvarsmakten att omprioritera bland materielanskaffningen. (25,5 + 5 = 30,5 mdr kr).

Ingenstans hör vi Moderaterna fundera kring det förmågeglapp som uppstått när man beslutat om 60 plan när ÖB tydligt deklarerat att 80 krävs för att uppfylla behovet i luftförsvaret och att det vid 60 plan uppstår behov av att införskaffa ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Tvärtom kan man tolka de moderata utspelen som att man nu får ett komplett luftförsvar när regeringen strax före jul beslutade om att införskaffa ett korträckviddigt luftvärnssystem i form av IRIS-T.

Hur kommer det sig då att vi hamnat i detta läge? Att det mest försvarsvänliga och i försvarsfrågor under 100 år mest förnuftiga partiet hamnat i denna position?

Under en längre tid har jag trott och sett signaler på att det är den moderata ompositioneringen mot mitten/vänster som gör att de moderata företrädarna så gott det går fått hantera partiledningens omsvängning. Det har skett inom andra politikområden också. För skall Alliansen behålla regeringsmakten är det ett par 100 000 väljare som skall vinnas från mitten/vänster, övriga till höger lämnar man därhän.

I sin iver att vinna socialdemokratiska mittenväljare lämnar statsministern alla gamla positioner och kärnväljare för att fokusera mot nämnd väljargrupp. För Reinfeldt är det högst ointressant ifall försvarsvänliga konservativa väljare röstar på Moderaterna eller något annat borgerligt part. Skall han sitta kvar så är det som sagt de där procenten i mitten som skall vinnas.

Detta har helt klart varit en vinnande strategi i valen 2006 och 2010. Det skapar även utrymme för de övriga borgerliga partierna att vinna dessa väljare från Moderaterna, men eftersom Moderaterna styr försvarspolitiken är de andra partiernas mandat högst begränsat. Sedan är frågan varför Moderaterna förutom att överge sin försvarsvänlig linje även känner sig tvungna att förvärra situationen för försvarsmakten? Det är en sak att inte prioritera frågan, en helt annan att förvärra den.

Under den gångna veckan hade Moderaterna riksdagsinternat där partiledningen samlat sina riksdagsledamöter för överläggningar. Eftersom jag har arbetat så pass länge som jag gjort åt Moderaterna har jag ganska många och långa tentakler in i det partiet, och får ofta höra både det ena och det andra som händer på olika nivåer i partiet. Det jag nu hör om hur man resonerar kring försvarspolitiken gör mig dock fundersam. Det handlar inte längre bara om att man försöker hantera partiledningens omsvängning mot mitten, det är klart värre än så! Man har över huvud taget inte förstått vad problemet handlar om. Vilket faktiskt gör mig djupt oroad.

Det är samma budskap som trummas ut i partiorganisation som i landsortspressen, vi har ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar idag och vi har en högre försvarsförmåga idag än 2006 då alliansregeringen tog över. Men hur ligger det då till med den saken?

Wiseman har gjort en mycket bra redogörelse för detta, vilken du kan läsa här. Kontentan är att Moderaterna ingalunda får grönt ljus för påståendet och det vore mycket klädsamt ifall de kunde förklara på vilket sätt försvarsförmågan är högre idag än 2006, men något säger mig att det inte kommer att ske.

Fredrik Schulte känner jag sedan snart 20 år tillbaka och värderar honom högt bland de moderata riksdagsledamöterna. Han är vanligtvis påläst, kunnig och är mycket duktig på det politiska spelet. När han igår lade sig i den försvarspolitiska debatten hade jag trott att det skulle vara på ett betydligt mer initierat sätt.

Jag håller med om att vi måste få en mer proportionerlig debatt, därom har han helt rätt. Men vad jag för allt i världen inte kan begripa är varför han då kommer dragande med en tankesmedja som har så uppenbart gravt felaktiga uppgifter för att motivera sin ståndpunkt?

Om nu Fredrik Schulte av alla moderater kommer dragande med detta, då måste det vara riktigt illa intern inom Moderaterna. Riktigt illa.

Uppdatering:
Håller på att samla in korrekta siffror för angivna enheter enligt insatsorganisation14, uppdateras löpande. För att inte få någon åklagare efter mig använder jag siffror som finns att finna öppet.

globalfirepower.com     Io14                
280 stridsvagnar            - 45, enligt Cornucopia?
5 722 bepans stridsford   - Sv har köpt tot 509 strf 90. Wikipedia.
55 artilleripjäser             - 0, ett visningsex finns. 2006 fanns 48 st.
600 granatkastare          -
3 000 logistikfordon         -
569 flygplan                 - 98 JAS 39, 8-Tp 84, 2-ASC 890, 2-S 102B, 2-Tp 102, ?- Tp 100
103 helikoptrar                - 65.
18 jagare                       - 0, den sista togs ur tjänst på 1980-talet.
13 korvetter                  - 2 Sthlmskl, 2 Visbykl, 1 Gtborgskl. Enl Wikipedia
12 ubåtar                       - 4.
20 minröjningsfartyg       - 7. Enl Wikipedia

Uppdatering 2:
Jag ser nu att ovan nämnde Fredrik Schulte kommenterar sin hänvisning till globalfirepower.com på 6mannens blogg. Han skriver följande:
Jag medger att tankesmedjan jag refererade till hade gamla siffror. Jag borde ha granskat detta mer noggrant. Verkligheten ligger dock fortfarande närmre min beskrivning. Enligt wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till total försvarsbudget och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures
Som jag påpekat förut är NATO:s utvärdering av Sverige försvar väldigt positiv: ”Sammantaget kan konstateras att den nya inriktningen av det svenska försvaret ligger helt i linje med vad som generellt förordas inom Nato rörande framtida europeisk förvarsförmåga”
http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true
Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!
Detta förtydligar bara det som jag skrivit om ovan, man har inte förstått problemet. Summan av försvarsbudgeten och försvarsutgift per capita är inte vad vi kritiker ser som problemet. Vi ser ett antal andra problem:

1. Det saknas 30,5 miljarder kronor för att anskaffa materiel för att få io14 på plats.
2. Det saknas 1,5 miljarder kronor för driften per år från 2015.
3. Personalförsörjningen går inte som det är tänkt.
4. Luftförsvaret är ofullständigt när regeringen beslutade om 60 JAS 39 Gripen. Det behövs ett långräckviddigt luftvärnssystem för att kompensera för de ytterligare 20 plan som ÖB anser behövs.

Detta bara för io14, sedan finns det brister med io14 som sådant, vilket också borde diskuteras. Men i första hand borde åtminstone ansvariga politiker kunna diskutera bristerna i det man beslutat om utan att sticka huvudet i sanden och påstå att dessa brister inte existerar. De är högst påtagliga.

När vi andra har konstaterat att nämnda NATO-utvärdering bygger på en pappersprodukt om hur Sveriges försvar ska se ut när io14 är intagen, förutsatt att allt går som det är tänkt, vilket det alltså INTE gör, kommer han dragande med den igen. Men det är å andra sidan det som skickas runt internt i partiet som stöd för de förtroendevalda att kunna ta debatten. Men om man nu saknar en mer sansad debatt, då kanske man ska ta och börja i sina egna led?

Delta gärna i debatten Fredrik, men gör som den Fredrik jag känner, kom påläst och inte med argumentationshandledningen som kommer från försvarsdepartementet. För jag kan berätta att, för att använda dina egna ord i 6mannensblogg: "Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!".

Skipper, JF, 6mannen, 6mannen2, SvD1,

torsdag 24 januari 2013

Kan bli? Prova: Måste bli!

Vi är flera bloggare som efter regeringens beslut om anskaffning av 60 JAS 39 Gripen E konstaterat att svensk försvarsförmåga nu får ett förmågeglapp om inte regeringen även beslutar om anskaffning av ett kompletterande långräckviddigt luftvärnssystem. Mer om detta kan du läsa bland annat här, Skipper och Wiseman.

Idag skriver NyTeknik om detta, dock är jag inte helt nöjd med rubriksättningen:
Färre Jas kan ge fler robotar
I den bästa av världar leder beslutet om att lägga sig på försvarsmaktens angivna minimum av nya plan till att glappet som uppstått i luftförsvaret täcks in av en anskaffning av ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Men i den värld vi lever i nu med Nya Moderaternas nya försvarspolitiska hållning är det inte alls lika säkert att så blir.

Vill man ha ett komplett luftförsvar måste konsekvensen av beslutet om endast 60 nya plan bli ett nytt luftvärnssystem, i annat fall blir resultatet en kraftig sänkning av landets försvarsförmåga. Detta är fakta.

Chefen för högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, kommer med en rad intressanta kommentarer till NyTeknik. När det gäller ju förmågeglappet konstaterar han dels att anskaffningen av IRIS-T inte är lösningen vilket en del tycks tro, dels att den inte var en följd av beslutet om antal plan:
Fler nya luftvärnsrobotar av modell IRIS-T kan därmed komma att behövas jämfört med antalet regeringen beslutat köpa, uppger Jan Salestrand. IRIS-T är en tysk korträckviddig robot (cirka 20 km) som ska ersätta Robot 70 till en kostnad av en cirka miljard kronor.
– Som anskaffningen ser ut nu är den ingen följd av regeringens nya Jas-beslut, konstaterar han.
Oavsett nya Jas-köpet bedömer militären att också landets medelräckviddiga robot, Robot 97 (cirka 50 km), måste förnyas framöver.
Men, och här kommer det intressanta, Salestrand flaggar även för andra konsekvenser av beslutet om 60 plan, vilket är nog så intressant för den kommande försvarsdebatten:
Militärledningen förordade som mest 80 nya plan. Enligt Salestrand ska man nu se över konsekvenserna av den nya Jas-flottans storlek.
– Det här innebär att vi måste öka planens överlevnad med olika åtgärder, säger han. Planen kan behöva spridas geografiskt på fler flygflottiljer och skyddet av baserna behöver öka.
Man behöver inte vara ekonom för att se vad detta kan komma att innebära.

NyT,

tisdag 22 januari 2013

Ökat folkligt stöd för satsning på försvaret

Igår presenterade SVT Nyheter en undersökning som de låtit undersökningsföretaget SIFO göra där de frågat 1 500 svenska om de tycker att försvaret ska förstärkas, minskas eller vara som det är. Resultatet blev följande:
42 procent svarade att försvaret ska förstärkas.
26 procent svarade att försvaret ska vara som det är.
12 procent ville minska försvaret.
Övriga, 20 procent, svarade att de inte vet.
Men på sedvanligt sätt gjorde SVT en poäng i att medan 51 procent av männen var för en satsning på försvaret var bara 33 procent av kvinnorna detsamma. Kanske ett sätt att tona ned det faktum att totalt 42 procent av svenska folket vill se en förstärkning av försvarsmakten. Vilket faktiskt måste betraktas som en stor politisk nyhet.

Det bör nog också anses som en ordentlig känga till den försvarspolitik som nu förs med en försvarsminister som tycker att nuvarande försvarsförmåga är rimlig och en finansminister som låtit meddela att några fler pengar till försvaret är det inte tal om, trots att det saknas pengar för att få den organisation på plats år 2019 som skall kunna försvara landet mot ett begränsat angrepp under en vecka, och trots att det idag saknas 30 miljarder kronor för materielanskaffning de kommande tio åren.

Om det så hade varit att det bara var totalt 33 procent som ville se en ökad satsning på försvaret, hade även det varit en ordentlig nyhet. Att det nu är så många som 42 procent borde få alliansregeringens enda motståndare till en anslagsökning, Moderaterna, att fundera över hur man har kunnat hamna på samma sida i fråga om försvarsmaktens budget som Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Att undersökningen pekar på ett stort stöd för en satsning på försvaret torde egentligen inte förvåna någon efter den mediala debatt som varit efter ÖBs uttalande om vår försvarsförmåga och därefter försvarsministerns stöd för denna förmåga, samt att den årliga försvarskonferensen i Sälen nyss genomförts.

Dock är sannolikheten att debatten skall klinga av och frågan försvinner från det allmänna medvetandet och den politiska dagordningen stor.

De traditionella medierna tar, som en del mycket riktigt konstaterar, inte något ansvar för försvarsfrågan, undantaget Svenska Dagbladet, vilket diskuterades i radioprogrammet ”Medierna” som sändes i lördags i SR P1. Vilket synonymen Skipper skriver om här "Försvarsbloggen som fenomen?" och Wiseman här Radioprogrammet Medierna i P1".

Det gör som sagt att risken är tämligen stor att frågan sakteligen försvinner från dagordningen till det är dags för nästa val. Men på denna blogg tänker jag göra vad jag kan för att frågan skall hållas högst levande framöver, och jag hoppas att fler hjälper till.

SvD, DN, AB, GP, Kontur,

fredag 18 januari 2013

Får en vit medelålders man och militär bli utmattad?

Idag meddelades att Sveriges överbefälhavare sjukskrivits i två veckor på grund av arbetsutmattning. Han kommenterar själv i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:
– Jag har haft en tuff höst och kroppen har tagit stryk. Nu hoppas och tror jag att 14 dygns vila ska göra att jag återkommer och med full kraft kan ägna mig åt den omställning av Försvarsmakten vi arbetar så intensivt med, säger Sverker Göranson.
Något märkligt kan tyckas uttalar sig socialdemokraternas talesperson för arbetsmarknadsfrågor på följande sätt:
Att en minister uttalar sig om en enskild persons sjukdomstillstånd och även insinuerar om hans duglighet i sin tjänst är högst anmärkningsvärt, för att inte tala om olämpligt. Jag undrar om hon skulle komma på tanken att uttala sig på samma sätt om en ensamstående trebarnsmamma arbetandes som sjuksköterska som på grund av arbetsutmattning sjukskrivits?

Knappast troligt, men det går tydligen hur bra som helst när det kommer till en vit medelålders man som dessutom är militär.

Update:
Ser nu någon timme senare att Ylva Johanssons tweet om ÖB:s stresstålighet tog så mycket skruv som det borde. I tweet efter tweet bemöter Johansson nu frågor från andra twittrare inklusive journalister och nyhetsredaktioner. Inte undra på det, för det är mycket anmärkningsvärt att en riksdagsledamot och tidigare minister uttalar sig i enskilda fall.

Med sociala medier såsom twitter lär vi tyvärr få se fler fall där människor twittrar innan de tänkt igenom vad det var de egentligen twittrade. För efter en stunds eftertanke är jag helt övertygad om att Ylva Johansson insett hur fel det blev, och mycket riktigt så pudlar hon för fullt just nu. Det finns dock ett problem med politikers pudlande och journalisters snabba avkrävande av dito, det är att man aldrig kommer svaret närmare på frågan vad de egentligen menade från början?

När jag tittar på hennes tweets efter det första blir jag fortfarande inte riktigt klok på vad hon menar. I de senare tweetsen är det en total pudel/avbön som skett. Men i de första är hon fortfarande svaret skyldig, vad menar hon egentligen, och hur kommer försvarsministern i det hela? Av det näst nedersta tweeten uppfattar jag det fortfarande som att Ylva Johansson har problem med att ÖB är sjukskriven för utmattning. Hur skall man annars tolka det? Men hon får gärna försöka förtydliga igen, vad menade hon?

Update 2:
Nu har även dags- och kvällspresssen, låt vara de flesta genom TT, kommit med artiklar i ämnet. Men Ylva Johansson vill själv inte ge någon kommentar till tidningarna och hänvisar till sin pressekreterare Sofie Rudh. Pressekreteraren i sin tur vill inte säga mer än att hänvisa till Johanssons ursäkt på Twitter.

Som sagt, frågan är ännu obesvarad, vad menade hon egentligen? För något förtydligande har hon inte kommit med, endast en klassisk pudel, men det räcker inte. Jag hoppas journalisterna fortsätter att försöka få ett bättre svar från den tidigare ministern.

SvD, Exp1, AB1, MMK, SvD1, DN1, GP,

Är det tänkt att IRIS-T skall täcka luckan mellan 60 och 80 Gripar?

Igår lät regeringen meddela att man beslutat ge Försvarsmakten tillstånd att köpa 60 st av JAS 39 Gripen version E.

Försvarsmakten har via ÖB vid ett antal tillfällen låtit meddela att ifall numerären av nya Gripenplan hamnar på 60, dvs den lägre i intervallet, måste ett långräckviddigt luftvärnssystem komplettera luftförsvaret.

Idag får försvarsministern frågan om detta av websidan NyTeknik:
ÖB rekommenderar köp av 60-80 plan. När ni nu har bestämt er för ÖBs minimigräns – måste då andra delar av luftförsvaret stärkas? Vilken förmåga skulle ersätta 20 nya Jas-plan i luften?
På detta svarar försvarsministern:
I december godkände riksdagen att regeringen fick beställa 40-60 plan och regeringen har nu valt att besluta om det högre antalet dvs 60 plan. Antalet motsvarar det operativa behov som Försvarsmakten angivit i sina underlag till regeringen. Regeringen fattade strax innan jul beslut om att Försvarsmakten ska få anskaffa ett nytt luftvärnsrobotsystem – RB 98. Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.
På ett typiskt politikerspråk uttalar sig försvarsministern utan att egentligen svara på frågan. Dock blandar hon in luftvärnsrobotsystemet RB98, oklart varför eftersom det inte är det långräckviddiga system som försvarsmakten har efterfrågat som fyllnad av förmågetappet mellan 80 och 60 gripenplan.

Antingen är det så att hon är mycket väl medveten om problematiken men är förhindrad av sina chefer att göra någonting åt saken och därför försöker göra det bästa av situationen, eller så är hon så pass okunnig att hon inte vet att RB98 inte är det som behövs. Ur försvarspolitisk synvinkel vet jag faktiskt inte vad som är värst?

Så sent som igår var generallöjtningat Jan Salestrand ute och åter konstaterade att med beslutet om 60 plan måste frågan om ett nytt luftvärnssystem lyftas i kommande planering.
Försvarsmakten stödjer beskedet om 60 plan, men luftskyddet hade varit bättre med 80 plan. Därför måste 60 Gripenplanen kombineras med mer luftvärn, säger generallöjtnant Jan Salestrand: – Ligger man där får man titta på luftvärnsskydd och så vidare och det är saker som vi uppmärksammar i den fortsatta planeringen.
Han om någon torde känna till beslutet om inköp av RB98/IRIS-T och slutsatsen kan inte vara annan än att det inte är vad som behövs för att fylla luckan mellan 60 och 80 JAS 39 Gripen E.

Som sagt, jag vet inte vad som är värst i allt detta, att regeringen inte vet vad man håller på med, eller att detta är resultatet av att finansdepartementet de facto ligger som överrock på försvarsdepartementet och är de som egentligen fattar besluten?

Precis när jag skall till att publicera detta inlägg noterar jag på Twitter att Wiseman och Skipper för några minuter sedan har kommit med inlägg i samma fråga: Wiseman, Skipper.

NyT, Wiseman1, Wiseman2, Skipper, KKrVA, DN,

torsdag 17 januari 2013

Regeringens beslut om 60 Gripen E/F

Idag lät regeringen meddela att man beslutat ge Försvarsmakten tillstånd att köpa 60 st av JAS 39 Gripen version E/F. Riksdagen hade tidigare beslutat om ett spann mellan 40-60 st, på regeringens förslag skall tilläggas. Vad skall man då tycka om att regeringen nu lägger sig på den övre nivån dvs 60 plan?

Till att börja med kan vi konstatera att Försvarsmakten själva angav 60 som ett absolut minimum och 80 som mer rimligt. Man sade även att man egentligen behövde fler än 80 men att man insåg att ekonomin inte skulle tillåta det.

Vi vet att 60 plan inte innebär att det kommer att vara 60 plan i operativ tjänst, för av dessa kommer ett antal att vikas för utbildnings- och provverksamhet.

Vi vet också att ÖB låtit meddela att om antalet landar på 60 så måste luftförsvaret kompletteras med exempelvis mer luftvärn, och mig veterligen har regeringen inte beslutat om något sådant komplement. Summan blir alltså att regeringen med detta beslut nu ytterligare sänker den svenska försvarsförmågan.

Men säger då en del, vi har ju kvar ett antal av nuvarande version C/D de får vi ju inte glömma bort. Nja inte helt sant, förutom försäljning och uthyrning så kommer kvarvarande C/D att gå åt till ombyggnation till E/F. Det blir alltså inte särskilt många plan kvar av äldre versioner.

Man kan också fundera över vad det är som gör att regeringen nu anser att det räcker med 60 plan när riksdagen 2007 ansåg att det krävdes 100? Alla verkar ju nu vara överens om att osäkerheten i omvärlden har ökat sedan just 2007/2008.

EDIT:

Försvarsmakten går idag genom generallöjtnant Jan Salestrand åter ut och trycker på att 60 plan inte räcker för luftskyddet och att luftvärn måste komplettera.
Försvarsmakten stödjer beskedet om 60 plan, men luftskyddet hade varit bättre med 80 plan. Därför måste 60 Gripenplanen kombineras med mer luftvärn, säger generallöjtnant Jan Salestrand:
– Ligger man där får man titta på luftvärnsskydd och så vidare och det är saker som vi uppmärksammar i den fortsatta planeringen.

Exp1, SvD1, NyT, 6mannen, Wiseman, Skipper, KKrVA,

onsdag 16 januari 2013

Framtidens försvarspolitik (S) - Show me the money

Som jag skrev i ett tidigare inlägg om Socialdemokraterna och deras försvarspolitik verkar det som att man nu har börjat nyktra till efter sina tidigare insatser med försvarsbesluten från 1996, 2000 och 2004 där de två senaste starkt bidragit till rådande situation inom försvarsmakten och vår mycket låga försvarsförmåga.

Med tanke på deras insatser under tidigare år och det faktum att man till valet 2010 mötte väljarna med ett besparingskrav på försvaret med två miljarder kronor årligen så har man sannerligen mycket kvar att bevisa innan man kan ta dem på allvar när det gäller försvarspolitiken.

Det har fram till igår varit ett relativt högt tonläge från (S) och deras försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist men med väldigt lite av skarpa förslag som styrker en eventuell förändring av synen på försvarspolitiken och Sverige försvarsförmåga. Men så igår presenterade nämnde Hultqvist en lista med tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik.

Vad innebär då denna lista? Här nedan listar jag punkterna med mina kommentarer efter varje punkt.
1. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
Socialdemokraterna har hela tiden sedan andra världskriget förespråkar en svensk militär alliansfrihet. Åtminstone på ytan, för vi vet de facto att man samtidigt spelat under täcket med USA och NATO om stöd i händelse av ett angrepp från öster. Om detta skrev jag ett inlägg igår. Det nya är möjligtvis att man nu för tiden endast förespråkar alliansfrihet utan spelet under täcket. I så fall är det helt naturligt att de nu förespråkar en höjning av ambitionsnivån. Vilket jag välkomnar.
2. Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
Även detta berörde jag i gårdagens inlägg eftersom det i allra högsta grad berör frågan om NATO som två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, bygger sin försvarsförmåga på. Mer om Nordefco kan du läsa här och här. Ett fördjupat samarbete inom ramen för Nordefco är bra, men det förespråkar även regeringen. Samarbetet kan hjälpa Sverige att få upp sin förmåga, men då avseende materiel och övning av egen trupp. Det hjälper också till för att de nordiska länderna bättre skall kunna genomföra gemensamma insatser inom ramen för FN och NATO. Däremot hjälper det föga som stöd vid ett angrepp mot Sverige.
3. Nej till EU-försvar - utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin "mjuka makt" och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
Ligger väl i linje med punkt ett om att Sverige skall vara militärt alliansfritt. Om punkt ett mer riktas mot NATO så är detta ett förtydligande för den utveckling vi nu kan se inom det europeiska samarbetet där en del förespråkar en utveckling av gemensamma stridskrafter. Frågan är ifall detta innebär att man även säger nej till det som kallas för Pooling and sharing, eller Smart defence som det heter inom NATO, mer om det här och här, där länderna för att hålla kostnaderna nere delar upp försvarsförmågor mellan länderna?

Oavsett vad man tycker ifråga om P&S innebär det ökade kostnader ifall Sverige skall hålla alla förmågor på egen hand.
4. Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
Här håller jag med till 100 procent. Utan att måla den välkända f-n på väggen så finns det en sak historien lärt oss, och det är att utvecklingen i Ryssland har betydelse för vår och Europas säkerhet.
5. Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
Sent skall syndaren vakna. Det var Socialdemokraterna som inte alltför länge sedan tog bort den militära närvaron på ön, att de nu kommer till slutsatsen att det inte var det mest genomtänkta man gjort är bra.
6. Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
Håller med till 100 procent även här. Det här är en av de absolut viktigaste frågorna för den svenska försvarsförmågan, för utan soldater och sjömän spelar det inte så stor roll vad vi gör i övrigt.

När reformen infördes hade jag många och långa samtal med moderata riksdagsledamöter, både försvarspolitiker och de inom andra områden men med militär erfarenhet och kunskap, om just soldaternas villkor. Jag hävdade då med emfas hur bristfälliga de var och att det vi ser just nu är det som kommer att bli resultatet.

De utan någon militär erfarenhet hävdade kort att det inte alls skulle bli några problem, det var ett alldeles utmärkt förslag. De med militär erfarenhet konstaterade att jag förmodligen har helt rätt, men att deras problem var att försvarsmakten hävdade att den nivå de hade hamnat på när det gäller bland annat lönerna var en rätt bedömd nivå, och om försvarsmakten själva hävdar det har politikerna svårt att gå in och säga att - nej där har ni fel. Och det har de ju en poäng i.

Här faller en tung skuld på försvarsmakten själva hur situationen har landat. Å andra sidan hade de säkerligen inget annat val eftersom budgeten låg fast och då var det bara att lägga fram ett förslag inom ramen för det. Och det är politikens ansvar fullt ut. Skjuter man inte till pengar för att täcka upp en reform då blir det sällan en lyckad reform.

Ytterligare ett problem i detta, som också är kopplat till budgeten, är ifall försvarsmakten skall betala konkurrenskraftiga löner till soldater och sjömän så kommer man även att vara tvungen att se över alla officerslöner, för det skulle gå synnerligen dåligt att ge soldater högre löner än de lägst avlönade officerarna. Och till detta finns det inga pengar till.

Slutligen om det här med mer pengar till förbandsverksamheten och övningar. Detta är också otroligt viktigt ur personalförsörjningssynpunkt för betalar man dåligt kan i viss mån arbetsuppgifterna väga upp detta genom att man som anställd upplever sitt arbete så stimulerande att man accepterar en lägre lön. Men som det i stor utsträckning är idag när soldater får övningar inställda och istället får tillbringa dagarna i en vaktkur istället för att vara ute och öva sin egentliga uppgift, då hjälper knappast löneläget till att behålla manskapet.

Övningarnas vikt för försvarsförmågan tror jag inte jag behöver kommentera vidare, den torde vara uppenbar. Åtminstone för alla som inte är moderata försvarspolitiker.
7. Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
Här undrar jag vad man egentligen är ute efter? Hela punkten andas att vad man egentligen är ute efter är att återinföra värnplikten, för hela stycket är just de argument som värnpliktsförespråkare brukar använda. Men eftersom man inte uttryckligen skriver att man vill återinföra VPL-systemet så får jag förutsätta att man menar att försvarsmakten måste bli bättre på att visa sig ute i det civila samhället och att även erbjuda fler och bättre kurser utbildningar riktade till samhället.

Det här gör man redan, men man kan bli betydligt bättre. Detta känner jag kan få bli ett eget inlägg framöver här på bloggen för det är en fråga jag tänkt ganska mycket på under senare tid.
8. Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
Den här punkten är högintressant. Menar man allvar att Sverige skall fortsätta utveckla egna ubåtar och stridsflygplan, då pratar vi stora investeringssummor i framtiden. Och det är ju intressant när vi sedan får se hur Socialdemokraterna tänker sig finansiera det hela.
9. Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar. Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
Håller med även här. Det är inte hållbart att det saknas 30 miljarder kronor för inköp av materiel som behövs inom tio år. Om man menar allvar att Sverige skall kunna försvara sig mot ett begränsat angrepp under en veckas tid, sic!, då bör man åtminstone se till att materielen finns på plats, annars blir den där veckan inte många dagar eller ens timmar.

Moderaternas hållning gällande materielberget är pinsam. Och extra pinsamt är det att höra en del moderata försvarspolitiker argumentera för att detta materielberg inte finns. Man måste ha arbetat alldeles för länge med politik om man inte hör hur ihålliga ens argument är. Eller så är man så otroligt karriärhungrig att man gör det yttersta för att försvara sin chefs linje, oavsett hur ohållbar den är.
10. Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.
Samma svar som till punkt nio.

Om jag skall ge mig på att sammanfatta Socialdemokraternas tio förhållningssätt inför utformningen av framtidens försvarspolitik blir det nog med orden -alliansfritt, tillnyktring och show me the money!

Man vill fortsatt vara alliansfritt, dock oklart om man vill fortsätta spela under täcket med USA/NATO, man vill däremot utveckla samarbetet med de nordiska länderna.

Man backar delvis från tidigare förd politik när man nu föreslår återtag i en del frågor som man tidigare drivit igenom i tidigare försvarsbeslut. Det är uppenbart så att det är lättare att vara i opposition när man skall driva försvarspolitik till gagn för försvarsförmågan.

Man ser och erkänner de problem som försvarsmakten har med personalförsörningen och materielberget, som Moderaterna vägrar se och föreslår dessutom en del svar på dem.

Det verkar det som att Socialdemokraterna nu på allvar kommer att föreslå en ökning av försvarsbudgeten i kommande skuggbudgetar. För tvivels utan kommer några av punkterna att kräva ett ökat försvarsanslag. Men innan man gör detta betyder dock de tio punkterna noll och ingenting. Men förhoppningsvis är det här början på en tillnyktring av den socialdemokratiska försvarspolitiken och det behövs sannerligen efter insatserna med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004.


tisdag 15 januari 2013

Socialdemokraterna och NATO

Aftonbladets ledarsida anser att NATO är en icke-fråga, och att Socialdemokraterna inte gillar NATO är väl inte direkt någon nyhet. De har konsekvent under andra halvan av 1900-talet varit duktiga på att i inrikespolitiken måla upp USA som den stora boven i den globala säkerhetspolitiken, samtidigt som de spelat under täcket med samma land för att säkra landets försvar.

Att man varit duktig i detta propagandaspel står helt klart vilket visas alldeles övertydligt i svenska folkets inställning till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, där en klar majoritet är emot.

Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot en NATO-anslutning är medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel fem i medlemsklausulerna. Enkelt uttryckt säger den att om ett medlemsland blir attackerat skall det betraktas som en attack mot alla medlemsländer samt att dessa då skall ställa resurser till förfogande för att hjälpa det attackerade landet.

Ett annat argument mot en anslutning är NATO:s ingripande vid diverse kriser runt om i världen där Socialdemokraterna många gånger motsätter sig dessa samt pekar på att Sverige inte skall bindas av vad NATO beslutar sig för utan istället helt och fullt ut bygga sina internationella åtaganden på vad som beslutas av FN.

När det gäller det första argumentet skall vi vara helt klara över att artikel fem inte, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, innebär att samtliga medlemsländer skall ställa alla sina väpnade styrkor till attackerat lands förfogande. NATO:s artikel fem är de facto betydligt mindre långtgående än vad den Västeuropeiska Unionens, WEU, motsvarande artikel fem var, där det uttryckligen sades att varje medlemsland skulle just skicka alla sina till buds stående resurser till hjälp. VEU gick dock i graven i samband med Lissabonfördraget och ingår nu i det europeiska samarbetet, dock med en snällare skrivning.

När det gäller det andra argumentet så gäller även där, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, att varje land ställer upp med de resurser de själva anser sig vilja ställa upp med. Och faktum är ju att Sverige ibland har ställt upp med mer än vad en del NATO-anslutna länder har gjort vid en del insatser.

Att Socialdemokraternas historiska hållning jämte NATO nu år 2013 är problematisk blir rätt tydligt i samband med rådande situation inom den svenska försvarsmakten. Jag har i tidigare inlägg berört Socialdemokraternas ansvar för rådande situation genom de försvarsbeslut de drev igenom 1996, 2000 och 2004, varav de två senaste var direkt förödande för den svenska försvarsförmågan.

Nu när konsekvenserna av dessa försvarsbeslut tillsammans med Moderaternas styvmoderliga fortsatta hantering av försvarspolitiken blir tydliggjorda för envar står Socialdemokraterna inför vissa problem.

Att samarbeta med NATO är helt enkelt inte möjligt, därför har de under en längre tid förespråkat ett nordiskt samarbete. Problemet är bara det att två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, är mindre intresserad av detta eftersom att de ser NATO som sitt naturliga samarbetsorgan, men visst kan och vill de öka sitt samarbete med Sverige, men då främst inom ramen för NATO. Sverige står med andra ord relativt ensam eftersom Finland, som gärna samarbetar med Sverige, låter meddela att trots samarbete måste respektive land ha förmåga att försvara sig själv. Och det sista nordiska landet Island har som bekant inget försvar att samarbeta med.

Då kvarstår frågan för Socialdemokraterna hur de skall förhålla sig till rådande läge och den framtida försvarsförmågan? Idag presenterade Socialdemokraten Peter Hultqvist en lista med tio punkter för just detta, en lista jag tänker återkomma till i nästa inlägg. Men en sammanfattning av listan kan jag redan nu bjuda på: Show me the money! För utan tvivel kommer tiopunktslistan att kräva ökade försvarsanslag för att vara genomförbar.

Slutligen så undrar jag om Anders Lindberg över huvud taget tagit del av den senaste tidens försvarsdebatt eftersom han i sin ledare skriver "Natolobbyn redovisar egentligen inga säkerhetspolitiska skäl att gå med i Nato. Retoriken är mer fluffig och handlar om identitet och tillhörighet till väst."?

Är det någonting som har diskuterats är det just behovet av stöd från andra länder för att kunna försvara landet och där NATO varit ett av alternativen som diskuterats.

SvD1, Svd2, SvD3, DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB1, AB2,

fredag 11 januari 2013

Polisens agerande vid Södertäljerånet

Jag vet att jag inte var ensam som förundrades över medierapportering efter rånet mot guldsmedsbutiken i Södertälje. Ett tag verkade fokus helt ligga på polisens agerande och inte minst tidningen Expressen verkade ha satt sig för att polisen gjorde helt fel som avlossade skott mot rånarna.

Den numer framlidne rånarens advokat Serpil Güngör gick så långt att denne ansåg att polisen bör åtalas för mord alternativt dråp. Om detta fortfarande gäller vet jag ingenting om, men fortsättningen skall bli intressant att följa.

Idag har vice chefsåklagare Kay Engfeldt vid riksenheten för polismål som utrett polisens agerande beslutat lägga ned förundersökningen. Engfeldt konstaterar bland annat följande:
- De tre poliserna bedöms ha haft rätt att skjuta.
- Ingen av de tre polismän som avlossat sina tjänstevapen i samband med ingripandet har begått något uppsåtligt brott.
- De har inte agerat oaktsamt, oförsvarligt eller felaktigt i något avseende.
- Polisen har rätt att skjuta, både för att avvärja ett grovt brott och i nödvärn.
- Polisen har direkt skrikit åt de som var i närheten att backa undan. De har, så gott de har kunnat, sett till att ingen annan finns i skottlinjen.
På TT:s fråga huruvida polisen kunnat sikta lägre eller ej svarar Engfeldt:
- En polis som skjuter kan aldrig veta exakt var kulan ska sitta. De har sprungit, det har varit stressat och gärningsmannen har rört sig och har varit skymd. Allt går väldigt fort. I ögonblicket, utifrån hur hotet framstod då, ryms agerandet inom den rätt som lagen ger polisen.
Som bakgrund till polisens agerande beskrivs följande händelseförlopp:
Två rånare som kom ut från gallerian hade vapen på sig, varav minst en riktade vapnet mot poliserna. Tre poliser avlossade ett femtontal skott. En av rånarna riktade sitt vapen, en attrapp, mot poliserna som kom springande från polisstationen.
- Polismännen uppfattar då ett akut hot. När vapnet riktas mot dem öppnar de eld, säger Kay Engfeldt till TT.
Tog mig friheten att tillverka en löpsedel på vice chefsåklagarens beslut. Men att tänka sig att kvällstidningarna skulle publicera något liknande känns helt främmande.