Pages

måndag 23 januari 2012

Socialdemokraternas kris

Jag hade väl egentligen inte tänkt blogga någonting om krisen inom Socialdemokraterna nu när Håkan Juholt avgått, det är det så många andra som gör. Men namnet/mottot på min blogg gör väl att jag ändå kan skriva någonting eftersom jag inte tycker mig se så många andra ta upp det, och med "det" menar jag vad jag upplever är Socialdemokraternas egentliga kris.

Jag skrev ovan mening strax före gårdagens Agenda började. Tänkte skriva klar denna text efter programmet, och vad ser jag då om inte ett reportage som inte i så små delar tar upp just det jag tänkte skriva om. Men, men, jag skriver klart inlägget ändå.

Visst finns det personliga motsättningar inom Socialdemokraterna, vilket med all tydlighet framgått genom åren, och av medierapporteringen verkar det nästan bara vara personliga motsättningar som är orsaken till krisen. Visst skyller en del på media och att det skulle vara ett av alla dessa drev som är orsaken och inte Juholts tillkortakommanden, men samtidigt har än den ena och än den andra i samma mening hävdat att Juholts motståndare utnyttjat drevet för sina egna syften och eldat på med läckor från interna möten.

De flesta strider bottnar dock i politiken. Bredden inom Socialdemokraterna har varit, och är, väldigt stor. Partiet rymmer människor som en del lika gärna skulle kunna vara medlem och förtroendevald för Vänsterpartiet som Folkpartiet, och nu för tiden även Moderaterna. 

Att hålla ihop denna stora bredd har inte varit lätt, men en bidragande orsak till att det ändå har gått har berott på att man suttit i regeringsställning, det har varit det kitt som hållit ihop partiet, man kan se samma fenomen inom Alliansen. Som bekant är det ganska färglöst på den sidan och de fyra borgerliga partierna verkar näst intill vara hur eniga som helst, med undantag för något enstaka utspel från minoritetspartierna till och från. Men räkna med att allianspartierna kommer att uppvisa oenighet i en rad frågor ifall man förlorar nästa val. Regeringsmakten enar.

Konflikten mellan vad som brukar kallas för höger respektive vänster inom Socialdemokraterna är inget nytt fenomen, den har funnits länge mellan olika distrikt inom partiet, men mest tydligt har den nog synts inom ungdomsförbundet där den eskalerade under 1990-talet med kända personer inblandade såsom Mikael Damberg och Veronica Palm. Till och med Göran Persson menade att dessa fraktionsstrider inom SSU mycket väl kunde komma att förgöra partiet i framtiden. Är det så att det är det vi ser idag? Får Göran Persson rätt till slut?

När partiet skulle leta fram en ersättare efter Mona Sahlin, spelade jante-lagen en viss betydelse i nomineringsprocessen. I Sverige och inte minst inom Socialdemokratin är det som bekant ganska fult att som människa ha ambitioner, och de som uttalar ambitioner kan i samma stund se sig som utesluten ur processen. Det är samma sak i skrivande stund, när alla framstående kandidater säger absolut nej till att ta över, och vem minns inte Göran Perssons nej, nej och återigen nej?

Förutom denna eviga jante-lag tog de facto falangerna ut varandras kandidater så att de i slutänden blev omöjliga. Det var i detta ögonblick Håkan Juholt m.fl. såg sin chans. Att som Juholt i dagarna hävdat att han aldrig har visat intresse för ordförandeposten utan blev erbjuden den, är lika felaktigt som att VU i lördags skulle gett honom sitt fulla stöd och att de inte kände till att han skulle avgå dagen efter. Han var dessutom duktigt revanschtörstig efter att blivit bortplockad av Mona Sahlin som tilltänkt partisekreterare. En del hävdar att Juholt var drivande i att få bort Sahlin, och minns att han var först med att kräva hela partistyrelsens avgång, ett intressant perspektiv så här i tider då Juholt själv råkar ut för precis samma behandling och hans anhängare är förbannade på de Socialdemokrater som inte kunde låta Juholt arbeta i lugn och ro.

Juholt tillsammans med företrädare för ett antal starka och uttalade vänsterdistrikt började då preparera Juholts väg till ordförandeskapet, och de är bland andra samma personer som i VU:t i lördags uttalade sitt stöd för Juholt, Peter Hultqvist och Heléne Fritzon.

Med valet av Håkan Juholt tog Socialdemokraterna en stor risk, detta av flera skäl, främst hans svaga bakgrund och att han var ett relativt oprövat kort, men även för att han var så uttalat vänster. Vad partiet då var i behov av var en enande kraft, inte en splittrande. Så här skrev jag i ett blogginlägg på min gamla blogg vid det tillfället:
Direkt efter att Göran Persson meddelat sin avgång och valberedningen började arbeta ökade återigen Socialdemokraternas opinionsstöd, för att vid årsskiftet 2006-2007 ligga på nivåer över 40 procent. I mars-april 2007, efter att Mona Sahlin valts som ny partiledare, hade Socialdemokraterna 44,1 procent i SIFOs undersökning.
Detta ledde till att det förändringsarbete som påbörjats inom Socialdemokraterna, som utmynnade till ett antal rådslag, helt stannade av. Varför skulle de ändra på sin politik när opinionsstödet återigen låg stabilt över 40 procent? Det här tror jag var Socialdemokraternas enskilt största misstag, att inte fullfölja förnyelsearbetet, detta tillsammans med samarbetet med Vänsterpartiet som i sin tur ledde till att den lilla förnyelse som skett försvann genom eftergifter till Vänsterpartiet.
Det Socialdemokraterna nu måste göra är att göra hemläxan man borde ha gjort efter förra valet, uppgradera sin politik för att anpassas till nutiden och verkligheten. Men detta kommer inte att gå smärtfritt, Socialdemokraterna kommer att ha stora problem med att ena rörelsen kring en ny politik. Så brett är partiet att en stor del på deras högerkant lika gärna hade kunnat vara medlemmar i Folkpartiet eller Moderaterna, medan många på deras vänsterkant lika gärna kunde vara vänsterpartister. Hur enar man ett sådant parti?
En av de få personer som jag tror har en chans att lyckas med detta är Sven-Erik Österberg, han åtnjuter förtroende från en större del av rörelsen och är nog en av få som skulle kunna hålla ihop partiet genom förändringsarbetet. Han kommer inte att bli en ny lysande stjärna på den politiska arenan som får Socialdemokraterna att krypa upp mot fornstora opinionsnivåer, men han är nog en av de få som internt hyser det förtroende som gör att han kan leda Socialdemokraterna genom det nödvändiga förändringsarbetet, för att sedan lämna över till någon annan att leda partiet genom nästa val. Eller mest troligt valet 2018 eftersom jag tror de kommer att ha svårt att hinna klart fram till 2014, problemen inom Socialdemokratin är nog alldeles för stora för det.
Men sedan är frågan om det finns några reella möjligheter att lyckas med detta, för splittringen mellan höger och vänster inom Socialdemokratin är inte liten. Nämn valfrihet inom välfärdssektorn eller hushållsnära tjänster, något som är alldeles självklart för Socialdemokrater i Stockholm, för en socialdemokrat i Norrbotten eller Skåne och de ser rött. Det är under alla omständigheter en inte helt enkel ekvation som väntar Socialdemokraternas nya partiledare, oavsett vem det blir.
I det skedet valde alltså Socialdemokraterna en person ståendes långt inne på vänsterfalangens planhalva. För min del känns det inte särskilt konstigt att det gick som det gick för Håkan Juholt. Även om det nu till slut var hans alla ogenomtänka uttalanden som gjorde hans position omöjlig, orsakade av hans bristande erfarenhet och kompetens på den höga nivå som partiordförandeskapet innebär, så hade han inte på något sätt kunnat ena den så kallade rörelsen, han var helt enkelt inte rätt person för det.

Sedan kan jag väl avslutningsvis säga att det jag citerade i blogginlägget ovan om att jag trodde att Sven-Erik Österberg då var den som kanske bäst var lämpad att ta över för att leda partiet, inte riktigt stämmer längre. Han är nog direkt diskvalificerad hos en inte så liten del av partiet som nu efter Juholts avgång ser honom som ett rött skynke, han var ju högst delaktig i att Juholt tvingades avgå.

Men detta stycke från mitt förra blogginlägg är lika aktuell nu som då:
Det Socialdemokraterna nu måste göra är att göra hemläxan man borde ha gjort efter förra valet, uppgradera sin politik för att anpassas till nutiden och verkligheten. Men detta kommer inte att gå smärtfritt, Socialdemokraterna kommer att ha stora problem med att ena rörelsen kring en ny politik. Så brett är partiet att en stor del på deras högerkant lika gärna hade kunnat vara medlemmar i Folkpartiet eller Moderaterna, medan många på deras vänsterkant lika gärna kunde vara vänsterpartister. Hur enar man ett sådant parti?

AB1, AB2, AB3, AB4, EXP1, EXP2, EXP3, EXP4, EX5, Svd1, Svd2

0 kommentarer:

Skicka en kommentar