Visst är den kristna värdegrunden någonting som är väl värt att beakta och bevara i samhället. Men jag tror inte att Göran Hägglunds nyss påkomna vurmande för kristendomen är någonting som kommer att rädda Kristdemokraterna, och det är nog inte heller syftet. Vad Göran Hägglund nu gör är att vända sig till kärntrupperna för att bli återvald, det kommer dock inte på något sätt att vara en väg för att få kristdemokraterna att växa i opinionen.
Kristdemokraterna har ett jätteläge att vinna över många så kallade gamla moderater som just nu inte känner att det finns något parti för dem efter att Moderaterna har tagit ett gigantiskt kliv in mot mitten, nej partiet har inte breddats de har tagit ett stort kliv mot mitten/vänster, möjligt att de tagit tre steg mot vänster och två steg från höger men en kraftig förskjutning är det. Men har man tagit chansen? Nej ingalunda. Göran Hägglund var för ett och ett halvt år sedan ute och gjorde ett försök, men han var inte tillräckligt stark för att få med sig sitt parti, det interna motståndet var alldeles för stort och starkt, Göran Hägglund hade helt enkelt inte lika starka nypor som Fredrik Reinfeldt hade då han fick hela sitt parti att gå mot vänster. Han hade heller inte samma förutsättningar.
Fredrik Reinfeldt hade helt andra förutsättningar än Göran Hägglund. Efter att Moderaterna förlorade valet 2002 uppstod en rad fundamentala omständigheter som banade väg för förflyttningen av partiet in mot mitten.
Till att börja med fanns ett stort internt missnöje med Bo Lundgren som partiledare, många, framför allt kommunpolitiker, hade stora problem att diskutera och försvara skattesänkningar i största allmänhet. Kommer så väl ihåg en incident med en hög kommunpolitiker som på största allvar inte förstod varför förmögenhetsskatten var skadlig och borde avskaffas. Det var ingen slump att Fredrik Reinfeldt under sina första år helt och hållet vände sig till kommunpolitikerna för att vinna stöd för sin politiska förflyttning, och kommunpolitikerna var hur nöjda som helst, äntligen skulle de slippa alla skattesänkningsdiskussioner som rått under hela 90-talet. Missnöjet med Göran Hägglund bland KDs förtroendevalda verkar inte vara i närheten av detta, vilket klart minskar mandatet för en förändring av politiken.
Att Reinfeldt valde att vända sig till kommunpolitikerna var som sagt ingen slump. Han hade nämligen inte sin riksdagsgrupp med sig för en förskjutning till vänster. Vid valet 2002 hade många länsförbund en till tre riksdagsledamöter, och efter valet ledde resultatet till att en till två av dessa förlorade sina platser. Det intressanta i detta är att de allra flesta förstanamn på valsedlarna var etablerade riksdagsledamöter som hade kommit in i riksdagen flera mandatperioder tidigare, och många av dem skulle göra sin sista mandatperiod. Det innebar att riksdagsgruppen bestod av äldre moderater fostrade under Bohman och Bildt, av vilka väldigt få tyckte om idéerna att helt plötsligt krama kollektivavtal och försvara att LAS inte längre var ett problem för företagandet i landet. Så under perioden fram till 2006 och nästkommande val, var det kommun- och landstingspolitikerna han byggde sitt stöd på. Ett annat bevis på att han inte hade riksdagsgruppen med sig var att dess valberedning hade ett annat förslag till val av gruppledare än vad Reinfeldt hade, och att det i praktiken ställdes en kabinettsfråga innan riksdagsgruppen gav med sig och Mikael Odenberg blev vald. Riksdagsgruppen ville däremot se Per Westerberg som gruppledare. I detta fall verkar Kristdemokraternas riksdagsgrupp ha markerat mot Hägglund då Odell valdes till gruppledare strax efter att Hägglund petade honom från regeringen. Vilket vad jag förstått inte riktigt var Hägglunds önskan.
Efter valet 2006 lämnade mycket riktigt väldigt många av de tidigare nämnda förstanamnen riksdagen och nya relativt oprövade ledamöter valdes in. Många av de andra och tredjenamn som förlorade sina platser i valet 2002, var fortfarande i medelåldern och atraktiva på arbetsmarknaden och försvann således ut i det "civila" livet. Kontinuiteten i partiet var därmed bruten och Reinfeldt fick nu en ny, kraftigt föryngrad, riksdagsgrupp att luta sig emot. Borta var motståndet och istället fanns där många nya ledamöter som inte hade en egen maktbas i partiet att bygga sitt förtroendeuppdrag på, de var med andra ord väldigt lydsamma mot partiledningen. Vilket skapade ett betydande manöverutrymme för Reinfeldt, vilket Hägglund inte har.
Exempel på Reinfeldts manöverande är till exempel de första markanta förändringarna som föreslogs innan valet 2006 som berörde både arbetsrätten och ett antal slopade förslag på skattesänkningar, där riksdagsgruppen stred emot medan Renfeldt då hänvisade till alla sina samtal och möten han haft med kommunpolitiker och partiets länsorganisationer, som är de som tar fram valsedlarna till riksdagsvalen. Att de minsann stod bakom förändringarna och att riksdagsledamöterna nog borde ha litet bättre kontakt med sina respektive länsförbund.
Ett annat exempel är FRA-lagstiftningen där partimedlemmarna och förtroendevalda ute i landet börja streta emot och tyckte att det förslaget kom väldigt överaskande, vilket inte är särskilt märkligt eftersom Moderaterna var tydliga motståndare till denna lagstiftning 2005 då man till och med drev igenom en minoritetsbordläggning i riksdagen så att förslaget bordlades under ett år. För att sedan kovända 180 grader efter valet, då Socialdemokraterna som lade det ursprungliga förslaget helt plötsligt övertog Moderaternas motstånd. Visst är politiken härlig ibland? Nåväl, svaret till motståndarna blev att processen visst hade varit grundlig och knappast kunde komma som en överraskning. Då hänvisade Reinfeldt till att frågan hade diskuterats i riksdagsgruppen hela fem gånger och att kommunfolket nog borde prata litet mer med sina riksdagsledamöter. Märk väl hur Reinfeldt förflyttade sitt fokus mot aktuell maktbas. Maktspelare som han är.
Inte heller denna omständighet hade Hägglund med sig då han försökte vrida partiet mot den lucka som Moderaterna lämnade bakom sig. Detsamma gällde Mona Sahlin och de problem hon hade med att förnya Socialdemokraterna, det gick som bekant inte alls. När Persson lämnade och Sahlin tog över steg partiet nästan tio procentenheter i opinionen, och med det försvann hennes förnyelsemandat i ett svep.
Det är bara att konstatera att Göran Hägglund inte har, eller har haft, sitt parti med sig i sitt försök till förnyelse. Han har inte haft samma förutsättningar som Reinfeldt hade, och han verkar heller inte ha samma hårda nypor. Det är då ganska naturligt att han nu vänder sig till kärntrupperna för att kunna stanna kvar som partiordförande, Kristdemokraterna hade samma taktik vid förra valet till Europaparlamentet där de riskerade att förlora sin enda plats. Då avbröt man den förnyelse som hade påbörjats för att släppa fram de gamla förbudsivrarna i partiet för att locka kärntrupperna till valurnorna. Tillbaka var bland annat förslag såsom att införa begränsningar i den fria rörligheten av varor.
Frågan är vilken väg Kristdemokraterna väljer efter sitt extrainsatta riksting? Menar Hägglund allvar med sitt vurmande för kristendomen och i och med det väljer att parkera på 3-4 procentsnivån, eller är det bara ett sätt för Hägglund att överleva som partiledare? Hur som finns det idag ett stort tomrum till höger i svensk politik som inget parti verkar bry sig om. Förmodligen av samma skäl som Socialdemokraterna under många många år kunde parkera i mitten av den politiska skalan med vetskap om att de som står till vänster aldrig skulle att rösta på ett parti till höger om dem. Problemet för de borgerliga är dock att det finns ytterligare ett alternativ, soffan, vilket man inte är van vid att högerväljare kan se som ett alternativ.
AB,
Om äran – en vintersaga från Friesland
8 timmar sedan
