Statliga byråkratin ökar på Försvarsmaktens bekostnad

Inför valet 2006 var ett av Alliansens vallöften att minska på den statliga byråkratin. Dels skulle verksamhet effektiviserar, dels skulle myndigheter läggas ned. Vi har kunna följa vad som hänt med detta löfte, och visst har myndigheter lagts ned, men problemet är att väldigt få verksamheter har lagts ned, de flesta har förts över till andra myndigheter. Dessutom har många nya myndigheter skapats.

Idag presenterar Timbro en bok av Henrik R S Olsson med titeln - Alliansens myndighetspolitik – ny regering men samma byråkrati. Hans sammanfattning är ingen uppmuntrande läsning för de som önskar att staten skall minska sina kostnader, han skriver bland annat att: "Kostnaderna för statsförvaltningen har ökat under Alliansregeringen – trots löften om motsatsen."

I Boken gör Henrik R S Olsson en en omfattande granskning av statsförvaltningens utveckling under Alliansens regeringsinnehav och resultatet lyder: "Så gott som inga förändringar har skett".

Granskningen visar att 47 myndigheter avvecklats eller ombildats under perioden 2006 till 2011, samtidigt som 34 nya, eller nygamla, myndigheter har skapats. Totalt har antalet myndigheter minskat från 247 till 234, men verksamheterna har flyttats över till någon annan myndighet. Den enda verksamhet som har avvecklats i sin helhet är Arbetslivsinstitutet.

Av boken framgår att kostnaderna har ökat och att antalet anställda i staten i princip varit konstant, trots att antalet myndigheter har minskat.

Jag har inte läst boken ännu eftersom den är helt ny, så jag vet inte ifall Olsson gått igenom myndigheten Försvarsmakten. Även om den Myndigheten inte är nedlagd så har kostnaden för den dock inte ökat. Se där en myndighet där Alliansens sparlöften faktiskt genomförts, även om det inte var just den myndigheten man lovade spara pengar på.

För när det gäller Försvarsmakten ges ingen kompensation för vare sig inflation, löneökningar eller den i sammanhanget så viktiga tekniska faktorn, som innebär att kostnaden inom materielsidan stiger med uppåt fem procent årligen. Detta innebär att Försvarsmakten allt sedan 1990 har halverats på grund av utebliven kompensation för bland annat ovan nämnda faktorer.

Lite tillspetsat skulle man kunna hävda att utgifterna för den statliga byråkratin ökar på bekostnad av Försvarsmakten. Det visar sig inte minst i den dagsaktuella frågan om finansieringen av E/F-versionen av Gripensystemet. Där staten inte tillskjuter de medlen som behövs utan kräver att Försvarsmakten löser stora delar av finansieringen genom sitt befintliga anslag.

Jag tror inte att det finns en enda väljare som lade sin röst på något av allianspartierna som kunde se detta resultat framför sig efter sex års regeringsinnehav.

Svd, Timbro,

Att upprepa en lögn tillräckligt ofta

Det sägs att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta blir det småningom en sanning. Detta är uppenbart något som moderaterna hoppas gäller även frågan om finansieringen av uppgraderingen till JAS 39 Gripen E/F.

Vi har hört Moderaterna i allmänhet och försvarsministern i synnerhet hävda att finansieringen av uppgraderingen till E/F-versionerna av Gripensystemet är löst. Detta genom att man tillför totalt två miljarder kronor under en tioårsperiod. Men två miljarder räcker som de allra flesta förstår inte långt, därför har Moderaterna sett till att Försvarsmakten får fixa resterande själv genom att man får bortprioritera annan materiel som man har behov av för att på så sätt frigöra ytterligare fem miljarder. Och med sann politisk retorik nämner man alltid denna summa i sammanhanget att det totala beloppet för materielen ligger på 160 mdr. Eller som Försvarsministern skriver på Svd Brännpunkt idag:

"Försvarsmakten kommer att behöva planera om cirka 5 miljarder av totalt cirka 160 miljarder på materielanslagen de kommande tio åren. Jag är trygg i att myndigheten har den erfarenhet och kompetens som krävs för att genomföra omplaneringen som motsvarar cirka 3 procent över tioårsperioden."

Nu är det dock så att i summan 160 mdr kr ingår förutom anskaffning även vidmakthållande och avveckling av materiel. Man behöver inte vara rymdforskare, eller professor i ekonomi kanske är mer passande, för att förstå att detta kommer att få betydelse för Försvarsmaktens materielförsörjning. Men detta är inte hela sanningen, heller.

Vad vissa kritiker ofta lyfter fram men som Moderaterna och försvarsministern är oerhört tystlåtna om är att det redan idag saknas cirka 25 miljarder kronor på materielsidan, och till detta skall nu Försvarsmakten lägga ytterligare fem miljarder. Få ihop den ekvationen den som kan.

Förutom att Moderaterna nu under lång tid framöver medverkar till att inte bara hålla kvar den svenska försvarsförmågan på en låg nivå så är risken tämligen stor att man faktiskt fortsätter att sänka den genom detta debakel med materielanskaffningen. Lägg till detta motgångarna med personalförsörjningen med närmare 20 procentiga avhopp bland soldaterna och det faktum att man minskar Flygvapnets tillgång till Gripenplan vid var och varannan uthyrning/försäljning av Gripenplan till andra nationer.

Tyvärr är sanningen dock så enkel att försvarspolitiken får stå tillbaka så länge som den överordnade strategin hos de större partierna är att vinna över mittenväljarna till sin sida av det politiska blocket, och dessa väljare vinns inte via satsningar på den svenska försvarsmakten.

Svd,

Gripens finansiering är ännu ej löst

Idag skriver försvarsminister Karin Enström (M) i SvD om hur anskaffningen av JAS 39 Gripen i version E/F skall finansieras. Tyvärr svarar hon inte på den frågan, faktum är att hon omöjligen kan svara på den frågan eftersom att det arbetet knappt har påbörjats ännu. Däremot väcker hennes artikel en och annan ny fråga.

Försvarsministern börjar sin artikel med ett stycke som förpliktigar:

"Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera vårt politiska oberoende och vår självständighet. För det krävs ett försvar som är anpassat för att möta dagens och morgondagens krav. Som försvarsminister har jag ett särskilt ansvar att värna vår försvarsförmåga, skriver Karin Enström (M)." 

Sedan följer en bakgrundsbeskrivning där anskaffningen av E/F-versionerna tillsammans med Schweiz skall stå som garant för att stridsflyget därmed kommer att kunna ha en god operativ förmåga och en hög tillgänglighet till minst 2040. Hon går till och med så långt så att hon i avslutningen av artikeln skriver:

"Vi kan nu tillsammans med en europeisk partner göra ett nödvändigt förmågelyft, till gagn för skattebetalare i både Sverige och Schweiz. Hela Sverige ska försvaras och flygvapnet förblir fortsatt en grundläggande del av vår förmåga."

Här väcks en väsentlig fråga. Företrädare för regeringen har i olika forum varit ute och meddelat att om Schweiz av någon anledning inte fullföljer planerna så kan även Sverige hoppa av köpet innan år 2014. Ponera att Schweiz de facto hoppar av, hur har regeringen då tänkt göra med försvarsministern menade nödvändiga förmågelyft?

Den största frågan som lämnas obesvarad i artikeln är dock den om finansieringen. Faktum är att försvarsministern inte har en aning om hur det hela skall finansieras.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2013 att Försvarsmaktens anslag skall ökas med 300 mkr åren 2013-2014, och för de följande åtta åren med 200 mkr. Vilket ger, som försvarsministern skriver: - en höjning av anslaget till Försvarsmakten som totalt motsvarar drygt 2 miljarder kronor de kommande 10 åren.

Det har tidigare konstaterats att dessa två miljarder under tio år knappast kommer att räcka för att finansiera projektet. Vilket har fått igång spekulationerna om vad det kan få för konsekvenser. Två saker som nämnts är dels omprioriteringar i nuvarande materielförsörjningsplan som gäller för 2014-2020, dels nya förbandsnedläggningar.

När det gäller gissningen om omprioriteringar av liggande mtrl-plan visar de sig besannas. Försvarsministern skriver i artikeln att det i och med förmågelyftet nu finns ett omplaneringsbehov för Försvarsmakten på cirka fem mdr kr, och hon tillägger med politisk retorik - av totalt cirka 160 miljarder, för att på så sätt försöka få summan att inte se så stor ut. Men tro mig den är inte obetydlig, det saknas redan idag 25 mdr kr för olika materielobjekt och nu skall alltså ytterligare fem läggas till. Detta lät även ÖB meddela idag när han träffade media efter sitt möte med försvarsutskottet:

– Det jag sa i somras om materielobjekt för cirka 25 miljarder kronor som inte ryms i Försvarsmaktens planering under en period från 2015 och tio år framåt står fast, sade ÖB. 

Även om det senare under dagen ändrades till:

– Det jag sa i somras om materielobjekt för cirka 25 miljarder kronor som inte ryms i Försvarsmaktens planering under de närmaste tio åren står fast, sade ÖB. 

Men inte heller dessa fem mdr kr kommer att räcka till. Summorna som det pratas om för hela anskaffningen ligger på närmare 23 mdr och mig veterligen är det ganska stor skillnad på två plus fem och 23. Så ytterligare en fråga som väcks, eller kanske rättare sagt finns kvar, är var resterande pengar skall tas ifrån?

En inte alltför okvalificerad gissning kan man göra ifall man läser budgetpropositionen där det på sid 15 under avsnittet om utgiftsområde 6 - Försvar och samhällets krisberedskap står att läsa:

Försvarsmaktens bedömning om kommande ekonomiska underskott föranleder behov av att, i en samlad process i Regeringskansliet, inleda ett arbete i syfte att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi. Arbetet ska ge regeringen möjlighet att fatta strategiska beslut i syfte att genomföra huvudinriktningen i det senaste försvarsbeslutet. Vidare ska arbetet så långt  som  möjligt samordnas processmässigt med arbetet inför en ny försvarspolitisk inriktningsproposition, inklusive Försvarsberedningens arbete.

Detta stycke kan och skall nog kopplas direkt till det som skedde strax före sommaren där försvars- och finansdepartementen tillsatte en intern arbetsgrupp som fick till uppgift att ta ett helhetsgrepp om försvarets ekonomi för att som det stod:  - lämna förslag som är nödvändiga för att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi.

Enligt den promemoria som SvD fick ta del av i juni framgår:

Av promemorian framgår tydligt att inriktningen är att Försvarsmakten ska klara införskaffandet av nya Super-Jas utan ökade anslag. Det är ett nytt besked, och skulle betyda nedskärningar på andra områden.

SvD:s tolkning av dokumentet är fortsatt:

Trion får ”ett tydligt mandat” att ta fram förslag till beslut som måste till för att ”i allt väsentligt” förverkliga insatsorganisationen (IO14) och upprätthålla långsiktig ekonomisk balans i försvaret, till och med 2022.

Det direkta skälet till att arbetsgruppen inrättas är att regeringen framöver ska ta ställning till förslag som kan komma att ”binda upp stora resurser över lång tid” och ”därmed få konsekvenser för helheten”. I klartext handlar det om hur de aviserade inköpen av Jas Gripen ska finansieras.

De tre personerna som ingår i arbetsgruppen är Carl von der Esch, statssekreterare på försvarsdepartementet, Hans Lindblad, statssekreterare på finansdepartementet samt Gunnar Wieslander, statssekreterare hos statsministern. Några av de frågor som de skall ta ställning till är:

- Försvarsmaktens organisation och dimensionering i förhållande till operativ förmåga, inklusive balans mellan officerare och soldater och Högkvarterets dimensionering.

- Behovet av ändringar i grundorganisationen som en följd av försvarsomställningen – ”dvs förbandsnedläggningar”.

- Föreslå rationaliseringar och omprioriteringar mellan olika materielprojekt, ”ev. formulera ett besparingsmål, t.ex 2 mdkr”.

- Ta reda på hur verksamheten kan bli billigare, exempelvis ”genom avveckling av materiel, personal och fastigheter”.

Mot denna bakgrund förstår nog alla varför försvarsministern idag inte har en susning om hur finansieringen av uppgraderingen till E/F versionerna skall gå till, och varför alla försök till förklaringar lämnar ett och annat att önska.

Och jag får helt klart svar på varför ingen av mina gamla kollegor inom Moderaterna törs sätta emot en flaska vin på mitt påstående om att det kommer nya förslag på förbandsnedläggningar.

SvD1, SvD2, Fokus, SvD3, SvD4, BuP UO6, 

Svenskt forsvar i toppklass. Eller?

Försvarsberedningens ordförande skickar just nu en cirkulärartikel till landets olika tidningnar. Visserligen är det bra att Moderater tar försvarsdebatten, men man skulle kunna önska bättre kunskaper av författaren om hur verkligheten ser ut.

I artikeln beskrivs hur utmärkt NATO bedömmer den svenska försvarsmakten, och det låter ju bra om det inte vore för att vad NATO bedömnt är hur försvaret skall se ut 2014. Vilket är en helt annan sak, framför allt när väldigt mycket pekar på att omställningen inte går som den skall. Att inte berätta detta och samtidigt försöka slå sig på bröstet över hur duglig försvarspolitiken varit de senaste åren är smått ohederligt.

UNT.se,

Varför fick Christina Lugnet gå, egentligen?

Avsattes hon verkligen för man att ansåg att hon misskötts sig till den milda grad som vissa medier påstår eller avsattes hon av rent politiska skäl? Det är ingen hemlighet att Centerpartiet ligger pyrt till rent opinionsmässigt, och efter mina år i politikens hetluft kan jag meddela att varje möjlighet till att förbättra sina opinionssiffror övervägs.

Helt klart skulle det kunna vara så att Centerpartiet i det läge som de befinner sig kan tänka sig att vinna billiga poäng på att avskeda en generaldirektör, och med tanke på att partiets ledare även har börjat ifrågasättas, efter en så pass kort tid på sin post som hon har, kan jag mycket väl tänka mig att det ligger nära till hands att trycka på avfyrningsknappen. Många äro de politiker som gjort detta genom åren för att vinna egen nytta.

När näringsministern på frågan om vad Lugnet skall göra härnäst svarar så här:

– Hon har tre år kvar på sitt förordnande och hon har en enorm kunskap i tillväxtfrågor och det kommer vi att dra nytta av här på departementet, sa Annie Lööf.

Då undrar man ifall de inte kunde löst problemet genom en uppsträckning och tydligt budskap om skärpning i frågan om internrepresentation hade räckt?

Men tyvärr är nog de allra flesta människor i allmänhet, och journalister i synnerhet, väldigt naiva när det gäller det politiska spelet.

DN.se,

Fler arbetsgivare är det enda som hjälper.

Så kom då resultatet av sjuksköterskeupproret. Inget landsting gick med på kravet om 24 000 kronor i ingångslön för nyutexaminerade sjuksköterskor.

Jag kommer ihåg att jag fick frågan om vad jag trodde resultatet skulle bli då upproret startade. Mitt svar var: "Inte mycket. Jag hoppas verkligen de kan få upp lönerna, men det kommer de knappast att få, tyvärr.". Jag fick naturligtvis genast motfrågan om varför jag trodde det, och mitt enkla svar utgick ifrån en av grundprinciperna inom ekonomisk teori, det handlar om tillgång och efterfrågan. Svårare än så är det inte.

Eftersom det i praktiken bara finns en arbetsgivare inom sjukvården behöver de inte konkurrera om arbetskraften, i det här fallet sjuksköterskorna, vilket får två konsekvenser.

För det första leder detta dels till att en sjuksköterska inte kan hota med att säga upp sig för att gå till en annan arbetsgivare som betalar bättre, dels till att sjukhusen inte behöver konkurrera med varandra vid nyanställningar.

Det är annars något man skulle kunna tänka sig, en liten form av marknadsekonomiskt tänkande, att en sjuksköterska kunde flytta till ett annat län och ett annat landsting och därigenom få upp sin lön. men inte heller detta är möjligt eftersom landstingen samordnar sig i vad som med rätta kan kallas för oligopol. Lönerna förhandlas genom en gemensam paraplyorganisation i form av Sveriges kommuner och Landsting, vilket leder till att lönerna ser lika ut över stora delar av landet.

Till alla dem som tror att politiken och dess politiker kan ordna upp detta problem kan jag bara meddela: - Godmorgon och välkommen till verkligheten, det kommer inte att ske. Det finns inte en politiker som i verkligheten är beredd att driva dessa frågor! Oavsett hur mycket de, utåt via debattartiklar eller demonstrationer, hävdar att de vill höja vårdpersonalens löner så kommer de i verkligheten aldrig att verka för detsamma utan istället hänvisa till vad man kallar för den svenska modellen dvs. arbetsmarknadens parter, fackförbund och arbetsgivare. Hur ofta har vi inte hört detta från både Moderater och Socialdemokrater?

Det sistnämnda leder till slutsatsen att det enda som kan få upp lönenivåerna inom stat, kommuner och landsting är att dessa instanser blir tvungna att konkurrera om arbetskraften med bl.a. högre löner, något som sker i privat sektor hela tiden, vilket i sin tur driver upp lönenivåerna i de mansdominerade yrkena. Tyvärr är det dock inte något parti som driver denna fråga längre eftersom Moderaterna så tydligt deklarerat att driftsformerna inte längre har någon betydelse. Därför ser det nattsvart ut på himlen när det gäller rejäla löneökningar för personal inom offentlig sektor.

Edit: Till Sveriges Radio säger chefsläkaren Ann-Britt Bolin detta i klartext:

"På Karolinska universitetssjukhuset får en nybliven sjuksköterska utan tidigare erfarenhet 21 500 kronor i månaden. Men Karonlinska har inte övervägt att höja lönen för att lättare kunna rekrytera, säger Bolin.

– Nej, det var inte ett alternativ och det är inget sjukhus i Stockholm som har gjort det heller.

Varför var det inte ett alternativ för Karolinska?

– Därför att det skulle förändra hela lönestrukturen för sjuksköterskor och vi vet att det är väldigt stor risk att de mer erfarna sjuksköterskorna med högre kompetens skulle sluta.

Kan man inte höja deras löner också?

– Det finns inga möjligheter att göra en sådan generell löneökning för alla sjuksköterskor på hela Karolinska, eller i hela sjukvården, säger hon."

De två sista citaten förklarar även varför Försvarsmakten har oerhörda problem med att rekrytera soldater. Eftersom att man inte har budget nog att höja officerarnas löner kan man inte gärna höja soldaternas. Hur många officerare skulle man få kvar ifall soldaterna tjänade mer än dem?

DN.se, AB1.se, SR.se,