Pages

torsdag 8 mars 2012

Att våga stå för sin politik, eller inte.

Någonting som jag stör mig väldigt mycket på hos en del, för att inte säga ganska många, politiker är oförmågan att våga stå för sin politik, eller politiska uppfattning när det råkar blåsa litet i media.

Exempel på detta finns det många. När det blåste som värst kring Carema-rapporteringen i höstas var det många politiker som hoppade på mediedrevet och bannlyste företaget, även från Moderat håll. Att vänsterpolitiker var snabba att utnyttja rapporteringen torde inte förvåna någon, men att så många moderater valde att hoppa på tåget och börja ifrågasätta de privata alternativen inom välfärdssektorn tyder på en mycket svag ideologisk förankring, alternativt en mycket bristfällig kurage. Att stå rakt och stark när det blåser som värst är ingenting som man kan säga karakteriserar en del politiker.

I fallet med Carema räckte det ganska bra med att man skrapade litet grand på ytan för att se att det var medierapporteringen som var den stora skandalen, inte Carema. Vilket jag bloggat om tidigare.

I dagarna handlar det om vapenaffären i Saudiarabien, och även här hittar vi beröringsskräcken för de beslut man själv, och sina partier man tillhör, varit med och fattat. Både från höger som vänster förnekar man det faktum att man har fattat ett beslut om affären. Den enda som varit tydlig i fråga är väl Carl Bildt, men det förvånar mig inte att det är just han som skiljer ut sig från mängden. Så här skriver han om själva avtalet på sin blogg:
   Jag sade som det var, nämligen att det ingåtts ett avtal mellan Sverige och Saudiarabien om detta 2005, och att det är en enligt min mening rimlig utrikespolitisk princip att respektera ingångna avtal även om de råkar vara slutna av en tidigare regering.
   Och att jag utgått från att allt som skett sedan dess eller som planerats ligger inom ramen för detta avtal och de ytterligare tillstånd som detta lett till.
   Jag påpekade – flera gånger, eftersom frågorna återkom – att detta avtal i alla sina delar varit och är offentligt. Och att det är tämligen detaljerat om vad det faktiskt handlar om.
Om Folkpartiets kovändning skriver han:
   Vad jag då hade glömt bort är att detta avtal KU-anmälts före regeringsskiftet 2006, men att det inte föranledde någon anmärkning från riksdagen.
   Anmälan lämnades in av folkpartiet, men när det kom till avgörandet var det bara vänsterpartiet och miljöpartiet som hade avvikande mening.
...
   Och folkpartiet, som anmälde avtalet till KU en gång i världen men som sedan inte hade några invändningar, säger nu att de var mot allt.
   Men de röstade som de gjorde i riksdagen, och de sitter i den regering som sedan fullföljt avtalet.
När det gäller Socialdemokraterna säger han så här:
   Urban Ahlin säger att vi visst kunde ha brutit oss ur avtalet.
Ja, det kunde vi möjligen ha gjort 2010, men till en betydande utrikespolitisk kostnad. Och jag kan inte minnas att socialdemokraterna vare sig då eller senare ens antydde att vi borde ha gjort det.
Vidare skriver han om själva avtalet:
   Så det var knappast så märkligt att den regering som tillträdde 2006 fullföljde avtalet. Det förlängdes automatiskt enligt bestämmelserna i avtalet 2010.
   För mig handlar detta om Sveriges trovärdighet gentemot andra länder när vi sluter avtal.
Om ett annat land sluter ett avtal med Sveriges regering skall man kunna lita på att detta gäller även om den partipolitiska sammansättningen på regeringen förändras.
   Och det är klart att det gäller i synnerhet om detta avtal i detalj varit föremål för riksdagens granskning.
   Sedan kan man hålla på och bråka om det var rätt eller inte att 2005 ingå detta avtal. Men det är faktiskt en annan fråga.
   Slutet avtal är ett slutet avtal, och Sveriges trovärdighet förblir Sveriges trovärdighet.
Tycker det är synnerligen svagt av övriga inblandade politiker som nu inte vågar stå för sin egna delaktighet i denna affär. 

Slutligen håller jag med Carl Bildt i hans kommentar att man kan diskutera huruvida det var rätt eller fel av Sverige att ingå avtalet 2005, men det är ju inte det som politikerna diskuterar idag. Personligen tycker jag det var ett felaktigt beslut som dåvarande Socialdemokratiska regeringen fattade. 

Litet pikant kan jag även tycka att det är att det var just Leni Björklund, som tidigare hävdat sig vara pacifist, som i egenskap av försvarsminister var den som höll i trådarna när det ursprungliga avtalet tecknades.


0 kommentarer:

Skicka en kommentar