Vila i frid Ralph Lédel

Idag nåddes jag av budskapet att det tidigare bl.a. Kommunal- och landstingsrådet, moderaten, Ralph Lédel avlidit vid en ålder av 74 år.

Lédel kom att bli kontroversiell bland sina motståndare och tyvärr även internt inom Moderaterna. Delvis på grund av att han var med och privatiserade akutsjukhuset S:t Görans i Stockholm, men främst för det sätt han som finanslandstingsråd under perioden 1999-2002 valde att hantera det socialdemokratiska beslutet att straffbeskatta bort Moderaterna från styret av Stockholms läns landsting.

Lédels belackare beskriver ofta denna period som att Lédel och Moderaterna körde landstingets ekonomi i botten och var en bidragande orsak till att Moderaterna tappade så stort i valet 2002.

Minnet verkar tyvärr vara oerhört kort även inom Moderaterna, eller så var behovet av syndabockar för valförlusten så stort att man valde att hoppa på alla som gick att hoppa på. Som partiombudsman för Moderaterna vid tiden för detta val såg jag många olustiga beskyllanden och avskedanden som berodde på jakten efter syndabockar.

Men åter till påståendet om att Lédel skulle kört landstingets ekonomi i botten.

När Socialdemokraterna 1998 förlorade valet till Stockholms läns landsting, medan de vann det till riksdagen, beslutade de att de skulle straffbeskatta landstinget så att Moderaterna skulle förlora valet 2002. En av arkitekterna bakom detta var landstingsrådet fram till 1997 och sedan finansminister från 1999, socialdemokraten Bosse Ringholm.

Stockholms läns landsting betalade innan valet 1998 cirka en miljard i utjämningsskatt till övriga landsting i Sverige. Den Socialdemokratiska regeringen med Bosse Ringholm som ny finansminister beslutade att förändra skatteutjämningen på ett minst sagt ofördelaktigt sätt för landstinget. Från att ha betalat cirka en miljard per år blev det över två miljarder 1999, över tre miljarder 2000, över fyra och en halv miljard 2001 och närmare fem och en halv miljard 2002. Från att ha betalat cirka fyra och en halv miljard under Socialdemokraternas period 1995-1998,  blev summan över sexton miljarder för Ralph Lédels period 1999-2002. Jag kommer inte ihåg exakta decimalerna för varje år, men minns totalsiffrorna som angivet.

Det kontroversiella i Lédels hantering av detta var att han vägrade höja skatten för att bemöta straffbeskattningen, han valde en annan lösning. Han valde att lägga en budget i obalans för att vid boksluten tydligt kunna påvisa vad Socialdemokraternas agerande fick för konsekvenser, för att sedan täcka underskottet med det egna kapitalet. För eget kapital att täcka detta fanns. Ett eget kapital som många landsting idag bara kan drömma om.

Tyvärr har denna bakgrund försvunnit när man idag talar om Lédels eftermäle i landstingspolitiken i Stockholm. Den Socialdemokratiska propagandan har varit så framgångsrik att många moderater i dag fullt ut delar deras bild av vad som hände.

Ralph Lédel ska snarare minnas för att han så tydligt tog striden mot Socialdemokraternas agerande mot Stockholms läns landsting och därigenom alla stockholmare. Vi skall också komma ihåg att det internt fanns en uppslutning kring detta, fram till valet 2002 då Socialdemokraternas propagandamaskin drog igång.

Ralph Lédel skall också minnas för att han var drivande i att privatisera S:t Görans sjukhus. Ett av de mest välskötta och välfungerande sjukhusen som vi har i det här landet. Lédels arv från detta lever i allra högsta grad än idag. Att vänstern idag är så tysta om S:t Görans akutsjukhus och samtidigt är så ivriga i att åter stifta en lag mot privatisering av ytterligare sjukhus beror på samma orsaker.

För det första har de svårt att hantera att S:t Görans idag är ett av Sveriges mest välskötta sjukhus och för det andra är de livrädda för att ytterligare en privatisering skall få samma framgångsrika utfall, eftersom det skulle urholka deras kritik mot icke-offentligt driven sjukvård.

Människor skulle, hemska tanke, kunna få uppfattningen att sjukvård driven av andra än landstingen faktiskt kan fungera lika bra eller även bättre.

Som gammelmoderat är det sistnämnda något som tilltalar mig, nämligen principen om att det som någon annan kan göra lika bra eller bättre än det offentliga, det skall stat och kommun inte göra.

Vila i frid Ralph Lédel.

SvD1,

Försvarsministern om FP och KD:s uttalanden om ökade anslag

Försvarsministern uttalar sig idag till DN.se med anledning av tidigare uttalanden från bland annat Folkpartiet och Kristdemokraterna där de två sistnämnda partierna säger sig vilja se ökade anslag till försvarsmakten.

– Jag tycker inte det är konstigt att de olika partierna har egna diskussioner och arbetsgrupper om olika politikområden. Däremot är det konstigt att redan nu uttala sig om vilka slutsatser man ska komma fram till.

Ja det tycker hon säkert, eftersom hon anser att det är försvarsberedningen som skall komma fram till vad partierna sedan skall tycka. Vilket Rolf K Nilsson berört i tidigare inlägg, bl.a. här.

Men det finns även ett annat sätt att se på saken, det är att partierna för in sina egna synpunkter och uppfattningar in i försvarsberedningen och i sin tur påverkar vad beredningen skall komma fram till. Vilket enligt mig är ett högst rimligt synsätt.

Men att det stör försvarsministern och Moderaterna torde inte förvåna någon. Försvarsberedningen har länge varit Socialdemokraternas och numera Moderaternas verktyg för att ensamt i så stor utsträckning det är möjligt styra försvarspolitiken.

Uppdaterat:

Som twittraren @betongkokaren så klokt påpekade: "Nu ska vi komma ihåg att Statsminister Reinfeldt på egen hand gått Försvarsberedningen i förväg. "Finns inget hot"".

Det förtydligar bara det som många redan sagt. Försvarsberedningen är ett beställningsverk där målet är att få fram ett förslag som riksdagspartierna sedan, inte kan diskutera utifrån, utan bakbundna tvingas rösta igenom. Ett förslag som kraftigt styrts av stats- och finansministrarna.

Uppdaterat2:

Nu ger sig även försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren in i debatten om Folkpartiets utspel, nu i Tv4, och man kan konstatera att hon har pratat ihop sig ordentligt med försvarsministern och statsministern. Hon upprepar i stort sett ordagrant det som försvarsministern sade till DN.

Intressant i inslaget med Widegren är att även Jan Björklund åter intervjuas, och han säger precis det som jag är inne på i det ursprungliga inlägget ovan. Detta är att betrakta som Folkpartiets inspel i försvarsberedningens arbete.

Bra så, fler partier borde komma med inspel. Det handlar heller inte bara om att titta 10 år framåt. I ärlighetens namn bör samtliga partier idag, på stående fot, kunna berätta hur man vill göra med rådande situation inom försvarsmakten. Men det verkar vara oerhört svårt för framför allt Moderaterna att erkänna att det finns några problem med hur det ser ut idag.

Gammelmedia: DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1,
Bloggar: 6mannen,

Globalfirepower.com har uppdaterats

Häromdagen bloggade jag om Fredrik Schultes hyllande av den svenska försvarsförmågan med hänvisning till tankesmedjan globafirepowers världsrankning.

Vi var många som ifrågasatte riksdagsledamotens verklighetsuppfattning eftersom han i samma andetag efterlyste en mer sansad försvarsdebatt eftersom han ansåg att beskrivningen från kritiker var obalanserad, samtidigt som han kom dragande med en rankning som var så uppenbart felaktig.

Nu har nämnda tankesmedja kraftigt reviderat sina data. Nu är de närmare sanningen, men den innehåller fortfarande en del fel.

Igår angivet för 2012                 Idag angivet för 2013

280 stridsvagnar                           120        
5 722 bepansrade stridsfordon      1 722
55 artilleripjäser                             0
600 granatkastare                          600
3 000 logistikfordon                       3 000
569 stridsflygplan                          263
103 helikoptrar                               49
18 jagare                                       0
13 korvetter                                    4
12 ubåtar                                        5
20 minröjningsfartyg                        11

Visst ser uppgifterna mer nyktra ut idag. Men fortfarande finns stora frågetecken. Vad är det till exempel för stridsfordon man anger? Jag undrar fortfarande hur de får ihop 1 722 bepansrade stridsfordon när stridsfordon 90 endast har tillverkats i dryga 1 200 exemplar varvid Sverige köpt under 600 st, vad och var är övriga stridsfordon?

263 flygplan är jag också väldigt fundersam över. Att jagarna är borta känns logiskt eftersom de försvann från Försvarsmakten redan på 1980-talet. När det gäller utbåtar har de tagit med en som inte är i bruk, och en korvett har tydligen försvunnit från Marinen senaste dagarna.

Det är inte utan att man funderar vem det är som påkallat ändringen av listan och var de fått de nya uppgifterna ifrån. Men oavsett vilket står fortfarande kritiken kvar mot att siten över huvud taget användes som stöd för att kritisera kritikerna till nuvarande försvarsförmåga. Även den mest partilojala Moderaten borde ha sett att gårdagens siffror var fullständigt felaktiga.

Vi skall heller inte glömma bort att nuvarande siffror är helt irrelevanta eftersom att det är insatsorganisation 14 som är målet om sex år, och där ingår inte allt det som nu står under 2013.

En sansad försvarsdebatt

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Detta är vad den oberoende tankesmedjan globalfirepower.com, som granskar länders försvarsförmåga, kommer fram till att Sverige har för militär kapacitet. Med detta placerar Sverige sig på plats nummer 25 av samtliga länder i världen. Inte så illa va? Tänk om det faktiskt vore så här bra?

Denna tankesmedja lyfter den moderate riksdagsledamoten Fredrik Schulte fram som ett argument i ett blogginlägg där han tycker att den svenska försvarsdebatten måste sansa sig, han tycker att vi måste få "en proportion i debatten".

Visst måste vi få en sansad debatt där vi faktiskt diskuterar vad Sverige idag har för förmåga, vart vi kommer ifrån och framför allt vart vi vill på sikt. Problemet är att vi inte har det idag, och de moderata försvarspolitikerna hjälper mycket ogärna till för att få just en sansad debatt. Jag vill till och med hävda att de är en av orsakerna till varför vi inte har det.

Av de moderata försvarspolitikerna med försvarsminister Karin Enström, ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegren, försvarsutskottsledamöterna Johan Forsell och Hans Wallmark i spetsen får vi återkommande höra av hur vi i Sverige har ett användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. De trummar ihärdigt fram att vi idag har en högre försvarsförmåga än 2006 då alliansregeringen tog över.

Ingenstans kan vi läsa om de problem som de facto finns med ett materielberg om 30,5 miljarder kronor och ett årligt underskott i verksamheten om 1,5 miljarder kronor för att få insatsorganisation 14 på plats till utsatt datum år 2019. Enligt Moderaterna finns inte detta problem, jag har då aldrig hört någon av dem bekräfta detta. Istället lägger man ytterligare fem miljarder kronor på materielberget genom att besluta om anskaffning av nästa generation JAS 39 Gripen och uppdrar till Försvarsmakten att omprioritera bland materielanskaffningen. (25,5 + 5 = 30,5 mdr kr).

Ingenstans hör vi Moderaterna fundera kring det förmågeglapp som uppstått när man beslutat om 60 plan när ÖB tydligt deklarerat att 80 krävs för att uppfylla behovet i luftförsvaret och att det vid 60 plan uppstår behov av att införskaffa ett nytt långräckviddigt luftvärnssystem. Tvärtom kan man tolka de moderata utspelen som att man nu får ett komplett luftförsvar när regeringen strax före jul beslutade om att införskaffa ett korträckviddigt luftvärnssystem i form av IRIS-T.

Hur kommer det sig då att vi hamnat i detta läge? Att det mest försvarsvänliga och i försvarsfrågor under 100 år mest förnuftiga partiet hamnat i denna position?

Under en längre tid har jag trott och sett signaler på att det är den moderata ompositioneringen mot mitten/vänster som gör att de moderata företrädarna så gott det går fått hantera partiledningens omsvängning. Det har skett inom andra politikområden också. För skall Alliansen behålla regeringsmakten är det ett par 100 000 väljare som skall vinnas från mitten/vänster, övriga till höger lämnar man därhän.

I sin iver att vinna socialdemokratiska mittenväljare lämnar statsministern alla gamla positioner och kärnväljare för att fokusera mot nämnd väljargrupp. För Reinfeldt är det högst ointressant ifall försvarsvänliga konservativa väljare röstar på Moderaterna eller något annat borgerligt part. Skall han sitta kvar så är det som sagt de där procenten i mitten som skall vinnas.

Detta har helt klart varit en vinnande strategi i valen 2006 och 2010. Det skapar även utrymme för de övriga borgerliga partierna att vinna dessa väljare från Moderaterna, men eftersom Moderaterna styr försvarspolitiken är de andra partiernas mandat högst begränsat. Sedan är frågan varför Moderaterna förutom att överge sin försvarsvänlig linje även känner sig tvungna att förvärra situationen för försvarsmakten? Det är en sak att inte prioritera frågan, en helt annan att förvärra den.

Under den gångna veckan hade Moderaterna riksdagsinternat där partiledningen samlat sina riksdagsledamöter för överläggningar. Eftersom jag har arbetat så pass länge som jag gjort åt Moderaterna har jag ganska många och långa tentakler in i det partiet, och får ofta höra både det ena och det andra som händer på olika nivåer i partiet. Det jag nu hör om hur man resonerar kring försvarspolitiken gör mig dock fundersam. Det handlar inte längre bara om att man försöker hantera partiledningens omsvängning mot mitten, det är klart värre än så! Man har över huvud taget inte förstått vad problemet handlar om. Vilket faktiskt gör mig djupt oroad.

Det är samma budskap som trummas ut i partiorganisation som i landsortspressen, vi har ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar idag och vi har en högre försvarsförmåga idag än 2006 då alliansregeringen tog över. Men hur ligger det då till med den saken?

Wiseman har gjort en mycket bra redogörelse för detta, vilken du kan läsa här. Kontentan är att Moderaterna ingalunda får grönt ljus för påståendet och det vore mycket klädsamt ifall de kunde förklara på vilket sätt försvarsförmågan är högre idag än 2006, men något säger mig att det inte kommer att ske.

Fredrik Schulte känner jag sedan snart 20 år tillbaka och värderar honom högt bland de moderata riksdagsledamöterna. Han är vanligtvis påläst, kunnig och är mycket duktig på det politiska spelet. När han igår lade sig i den försvarspolitiska debatten hade jag trott att det skulle vara på ett betydligt mer initierat sätt.

Jag håller med om att vi måste få en mer proportionerlig debatt, därom har han helt rätt. Men vad jag för allt i världen inte kan begripa är varför han då kommer dragande med en tankesmedja som har så uppenbart gravt felaktiga uppgifter för att motivera sin ståndpunkt?

Om nu Fredrik Schulte av alla moderater kommer dragande med detta, då måste det vara riktigt illa intern inom Moderaterna. Riktigt illa.

Uppdatering:
Håller på att samla in korrekta siffror för angivna enheter enligt insatsorganisation14, uppdateras löpande. För att inte få någon åklagare efter mig använder jag siffror som finns att finna öppet.

globalfirepower.com     Io14                
280 stridsvagnar            - 45, enligt Cornucopia?
5 722 bepans stridsford   - Sv har köpt tot 509 strf 90. Wikipedia.
55 artilleripjäser             - 0, ett visningsex finns. 2006 fanns 48 st.
600 granatkastare          -
3 000 logistikfordon         -
569 flygplan                 - 98 JAS 39, 8-Tp 84, 2-ASC 890, 2-S 102B, 2-Tp 102, ?- Tp 100
103 helikoptrar                - 65.
18 jagare                       - 0, den sista togs ur tjänst på 1980-talet.
13 korvetter                  - 2 Sthlmskl, 2 Visbykl, 1 Gtborgskl. Enl Wikipedia
12 ubåtar                       - 4.
20 minröjningsfartyg       - 7. Enl Wikipedia

Uppdatering 2:
Jag ser nu att ovan nämnde Fredrik Schulte kommenterar sin hänvisning till globalfirepower.com på 6mannens blogg. Han skriver följande:

Jag medger att tankesmedjan jag refererade till hade gamla siffror. Jag borde ha granskat detta mer noggrant. Verkligheten ligger dock fortfarande närmre min beskrivning. Enligt wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till total försvarsbudget och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_military_expenditures

Som jag påpekat förut är NATO:s utvärdering av Sverige försvar väldigt positiv: ”Sammantaget kan konstateras att den nya inriktningen av det svenska försvaret ligger helt i linje med vad som generellt förordas inom Nato rörande framtida europeisk förvarsförmåga”
http://www.regeringen.se/sb/d/524/a/172880?setEnableCookies=true

Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!

Detta förtydligar bara det som jag skrivit om ovan, man har inte förstått problemet. Summan av försvarsbudgeten och försvarsutgift per capita är inte vad vi kritiker ser som problemet. Vi ser ett antal andra problem:

1. Det saknas 30,5 miljarder kronor för att anskaffa materiel för att få io14 på plats.
2. Det saknas 1,5 miljarder kronor för driften per år från 2015.
3. Personalförsörjningen går inte som det är tänkt.
4. Luftförsvaret är ofullständigt när regeringen beslutade om 60 JAS 39 Gripen. Det behövs ett långräckviddigt luftvärnssystem för att kompensera för de ytterligare 20 plan som ÖB anser behövs.

Detta bara för io14, sedan finns det brister med io14 som sådant, vilket också borde diskuteras. Men i första hand borde åtminstone ansvariga politiker kunna diskutera bristerna i det man beslutat om utan att sticka huvudet i sanden och påstå att dessa brister inte existerar. De är högst påtagliga.

När vi andra har konstaterat att nämnda NATO-utvärdering bygger på en pappersprodukt om hur Sveriges försvar ska se ut när io14 är intagen, förutsatt att allt går som det är tänkt, vilket det alltså INTE gör, kommer han dragande med den igen. Men det är å andra sidan det som skickas runt internt i partiet som stöd för de förtroendevalda att kunna ta debatten. Men om man nu saknar en mer sansad debatt, då kanske man ska ta och börja i sina egna led?

Delta gärna i debatten Fredrik, men gör som den Fredrik jag känner, kom påläst och inte med argumentationshandledningen som kommer från försvarsdepartementet. För jag kan berätta att, för att använda dina egna ord i 6mannensblogg: "Beskrivningen av det Svenska försvaret som nu görs är inte korrekt!".

Skipper, JF, 6mannen, 6mannen2, SvD1,

Ökat folkligt stöd för satsning på försvaret

Igår presenterade SVT Nyheter en undersökning som de låtit undersökningsföretaget SIFO göra där de frågat 1 500 svenska om de tycker att försvaret ska förstärkas, minskas eller vara som det är. Resultatet blev följande:

42 procent svarade att försvaret ska förstärkas.
26 procent svarade att försvaret ska vara som det är.
12 procent ville minska försvaret.
Övriga, 20 procent, svarade att de inte vet.

Men på sedvanligt sätt gjorde SVT en poäng i att medan 51 procent av männen var för en satsning på försvaret var bara 33 procent av kvinnorna detsamma. Kanske ett sätt att tona ned det faktum att totalt 42 procent av svenska folket vill se en förstärkning av försvarsmakten. Vilket faktiskt måste betraktas som en stor politisk nyhet.

Det bör nog också anses som en ordentlig känga till den försvarspolitik som nu förs med en försvarsminister som tycker att nuvarande försvarsförmåga är rimlig och en finansminister som låtit meddela att några fler pengar till försvaret är det inte tal om, trots att det saknas pengar för att få den organisation på plats år 2019 som skall kunna försvara landet mot ett begränsat angrepp under en vecka, och trots att det idag saknas 30 miljarder kronor för materielanskaffning de kommande tio åren.

Om det så hade varit att det bara var totalt 33 procent som ville se en ökad satsning på försvaret, hade även det varit en ordentlig nyhet. Att det nu är så många som 42 procent borde få alliansregeringens enda motståndare till en anslagsökning, Moderaterna, att fundera över hur man har kunnat hamna på samma sida i fråga om försvarsmaktens budget som Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Att undersökningen pekar på ett stort stöd för en satsning på försvaret torde egentligen inte förvåna någon efter den mediala debatt som varit efter ÖBs uttalande om vår försvarsförmåga och därefter försvarsministerns stöd för denna förmåga, samt att den årliga försvarskonferensen i Sälen nyss genomförts.

Dock är sannolikheten att debatten skall klinga av och frågan försvinner från det allmänna medvetandet och den politiska dagordningen stor.

De traditionella medierna tar, som en del mycket riktigt konstaterar, inte något ansvar för försvarsfrågan, undantaget Svenska Dagbladet, vilket diskuterades i radioprogrammet ”Medierna” som sändes i lördags i SR P1. Vilket synonymen Skipper skriver om här "Försvarsbloggen som fenomen?" och Wiseman här Radioprogrammet Medierna i P1".

Det gör som sagt att risken är tämligen stor att frågan sakteligen försvinner från dagordningen till det är dags för nästa val. Men på denna blogg tänker jag göra vad jag kan för att frågan skall hållas högst levande framöver, och jag hoppas att fler hjälper till.

SvD, DN, AB, GP, Kontur,

Är det tänkt att IRIS-T skall täcka luckan mellan 60 och 80 Gripar?

Igår lät regeringen meddela att man beslutat ge Försvarsmakten tillstånd att köpa 60 st av JAS 39 Gripen version E.

Försvarsmakten har via ÖB vid ett antal tillfällen låtit meddela att ifall numerären av nya Gripenplan hamnar på 60, dvs den lägre i intervallet, måste ett långräckviddigt luftvärnssystem komplettera luftförsvaret.

Idag får försvarsministern frågan om detta av websidan NyTeknik:

ÖB rekommenderar köp av 60-80 plan. När ni nu har bestämt er för ÖBs minimigräns – måste då andra delar av luftförsvaret stärkas? Vilken förmåga skulle ersätta 20 nya Jas-plan i luften?
På detta svarar försvarsministern:

I december godkände riksdagen att regeringen fick beställa 40-60 plan och regeringen har nu valt att besluta om det högre antalet dvs 60 plan. Antalet motsvarar det operativa behov som Försvarsmakten angivit i sina underlag till regeringen. Regeringen fattade strax innan jul beslut om att Försvarsmakten ska få anskaffa ett nytt luftvärnsrobotsystem – RB 98. Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.

På ett typiskt politikerspråk uttalar sig försvarsministern utan att egentligen svara på frågan. Dock blandar hon in luftvärnsrobotsystemet RB98, oklart varför eftersom det inte är det långräckviddiga system som försvarsmakten har efterfrågat som fyllnad av förmågetappet mellan 80 och 60 gripenplan.

Antingen är det så att hon är mycket väl medveten om problematiken men är förhindrad av sina chefer att göra någonting åt saken och därför försöker göra det bästa av situationen, eller så är hon så pass okunnig att hon inte vet att RB98 inte är det som behövs. Ur försvarspolitisk synvinkel vet jag faktiskt inte vad som är värst?

Så sent som igår var generallöjtningat Jan Salestrand ute och åter konstaterade att med beslutet om 60 plan måste frågan om ett nytt luftvärnssystem lyftas i kommande planering.

Försvarsmakten stödjer beskedet om 60 plan, men luftskyddet hade varit bättre med 80 plan. Därför måste 60 Gripenplanen kombineras med mer luftvärn, säger generallöjtnant Jan Salestrand: – Ligger man där får man titta på luftvärnsskydd och så vidare och det är saker som vi uppmärksammar i den fortsatta planeringen.

Han om någon torde känna till beslutet om inköp av RB98/IRIS-T och slutsatsen kan inte vara annan än att det inte är vad som behövs för att fylla luckan mellan 60 och 80 JAS 39 Gripen E.

Som sagt, jag vet inte vad som är värst i allt detta, att regeringen inte vet vad man håller på med, eller att detta är resultatet av att finansdepartementet de facto ligger som överrock på försvarsdepartementet och är de som egentligen fattar besluten?

Precis när jag skall till att publicera detta inlägg noterar jag på Twitter att Wiseman och Skipper för några minuter sedan har kommit med inlägg i samma fråga: Wiseman, Skipper.

NyT, Wiseman1, Wiseman2, Skipper, KKrVA, DN,

Socialdemokraterna och NATO

Aftonbladets ledarsida anser att NATO är en icke-fråga, och att Socialdemokraterna inte gillar NATO är väl inte direkt någon nyhet. De har konsekvent under andra halvan av 1900-talet varit duktiga på att i inrikespolitiken måla upp USA som den stora boven i den globala säkerhetspolitiken, samtidigt som de spelat under täcket med samma land för att säkra landets försvar.

Att man varit duktig i detta propagandaspel står helt klart vilket visas alldeles övertydligt i svenska folkets inställning till ett svenskt medlemskap i försvarsorganisationen, där en klar majoritet är emot.

Ett av Socialdemokraternas främsta argument mot en NATO-anslutning är medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel fem i medlemsklausulerna. Enkelt uttryckt säger den att om ett medlemsland blir attackerat skall det betraktas som en attack mot alla medlemsländer samt att dessa då skall ställa resurser till förfogande för att hjälpa det attackerade landet.

Ett annat argument mot en anslutning är NATO:s ingripande vid diverse kriser runt om i världen där Socialdemokraterna många gånger motsätter sig dessa samt pekar på att Sverige inte skall bindas av vad NATO beslutar sig för utan istället helt och fullt ut bygga sina internationella åtaganden på vad som beslutas av FN.

När det gäller det första argumentet skall vi vara helt klara över att artikel fem inte, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, innebär att samtliga medlemsländer skall ställa alla sina väpnade styrkor till attackerat lands förfogande. NATO:s artikel fem är de facto betydligt mindre långtgående än vad den Västeuropeiska Unionens, WEU, motsvarande artikel fem var, där det uttryckligen sades att varje medlemsland skulle just skicka alla sina till buds stående resurser till hjälp. VEU gick dock i graven i samband med Lissabonfördraget och ingår nu i det europeiska samarbetet, dock med en snällare skrivning.

När det gäller det andra argumentet så gäller även där, oavsett vad Socialdemokraterna hävdar, att varje land ställer upp med de resurser de själva anser sig vilja ställa upp med. Och faktum är ju att Sverige ibland har ställt upp med mer än vad en del NATO-anslutna länder har gjort vid en del insatser.

Att Socialdemokraternas historiska hållning jämte NATO nu år 2013 är problematisk blir rätt tydligt i samband med rådande situation inom den svenska försvarsmakten. Jag har i tidigare inlägg berört Socialdemokraternas ansvar för rådande situation genom de försvarsbeslut de drev igenom 1996, 2000 och 2004, varav de två senaste var direkt förödande för den svenska försvarsförmågan.

Nu när konsekvenserna av dessa försvarsbeslut tillsammans med Moderaternas styvmoderliga fortsatta hantering av försvarspolitiken blir tydliggjorda för envar står Socialdemokraterna inför vissa problem.

Att samarbeta med NATO är helt enkelt inte möjligt, därför har de under en längre tid förespråkat ett nordiskt samarbete. Problemet är bara det att två av de nordiska länderna, Norge och Danmark, är mindre intresserad av detta eftersom att de ser NATO som sitt naturliga samarbetsorgan, men visst kan och vill de öka sitt samarbete med Sverige, men då främst inom ramen för NATO. Sverige står med andra ord relativt ensam eftersom Finland, som gärna samarbetar med Sverige, låter meddela att trots samarbete måste respektive land ha förmåga att försvara sig själv. Och det sista nordiska landet Island har som bekant inget försvar att samarbeta med.

Då kvarstår frågan för Socialdemokraterna hur de skall förhålla sig till rådande läge och den framtida försvarsförmågan? Idag presenterade Socialdemokraten Peter Hultqvist en lista med tio punkter för just detta, en lista jag tänker återkomma till i nästa inlägg. Men en sammanfattning av listan kan jag redan nu bjuda på: Show me the money! För utan tvivel kommer tiopunktslistan att kräva ökade försvarsanslag för att vara genomförbar.

Slutligen så undrar jag om Anders Lindberg över huvud taget tagit del av den senaste tidens försvarsdebatt eftersom han i sin ledare skriver "Natolobbyn redovisar egentligen inga säkerhetspolitiska skäl att gå med i Nato. Retoriken är mer fluffig och handlar om identitet och tillhörighet till väst."?

Är det någonting som har diskuterats är det just behovet av stöd från andra länder för att kunna försvara landet och där NATO varit ett av alternativen som diskuterats.

SvD1, Svd2, SvD3, DN1, DN2, Exp1, Exp2, AB1, AB2,

Socialdemokraterna och försvaret

Jag lyssnade för en stund sedan på radiodebatten mellan försvarsminister Karin Enström (M) och ordföranden för försvarsutskottet Peter Hultqvist (S). Kontentan av debatten som jag uppfattade den är att Socialdemokraterna är besvikna och missnöjda med Sveriges försvarsförmåga idag och den tänkta 2019, medan Moderaterna anser att den är rimlig.

Vad jag anser om Moderaternas hållning torde vara känt. Men om någon har missat det så anser jag att det är bedrövligt och direkt pinsamt att just Moderaterna med sin historiska inställning till denna av statens kärnuppgifter nu har lämnat detta bakom sig och behandlar försvarsmakten lika styvmoderligt som tidigare regeringar de senaste 20 åren.

När det gäller Socialdemokraterna och Peter Hultqvist så välkomnar jag deras, åtminstone på ytan, omsvängning i försvarsfrågan. Hur mycket den är värd lär framtiden få utvisa. Men ingen skall glömma att Socialdemokraterna för två och ett halvt år sedan gick till val på att minska försvarsbudgeten med två miljarder kronor. Visserligen gick de till val på detta tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i deras gemensamma valplattform, men likväl är det detta som man mötte väljarna med 2010.

Socialdemokraterna skall heller inte slå sig för bröstet eller använda alltför höga tongångar i sin kritik mot nuvarande försvarsförmåga eftersom att de är precis lika medskyldiga till dagens situation inom försvarsmakten. Det var Socialdemokratiska regeringar som drev igenom samtliga försvarsbeslut från 1996 till 2004 vilka till inte så liten del skapade kaos med ständig underfinansiering som påverkat både förbandsverksamhet samt materielinköp, och som ligger till grund för vår nuvarande försvarsförmåga.

Men som sagt, om det nu är så att Socialdemokraterna har kommit till insikt och är beredd att göra ordentliga förändringar av sin politik så är jag den första att välkomna detta. Än så länge har de dock inte visat detta i praktiken, så det återstår att se om Peter Hultqvists höga tongångar är värda någonting i praktiken.

Det positiva med maktskiften, oavsett vilket parti man håller på, är att det skapas utrymme för omorientering av den egna politiken. Genom att ansvariga personer lämnar och nya tar över försvinner personliga låsningar som brukar kunna blockera förändringar i politiken. Dessutom påverkas partierna av den folkliga opinionen och tar varje tillfälle i akt att försöka slå på sittande regering. Detta öppnar nu upp för Socialdemokraterna att göra någonting vettigt i försvarsfrågan.

Men sett i backspegeln med försvarsbesluten mellan 1996 och 2004 så har Socialdemokraterna för min del väldigt mycket kvar att bevisa.

Att upprepa en lögn tillräckligt ofta

Det sägs att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta blir det småningom en sanning. Detta är uppenbart något som moderaterna hoppas gäller även frågan om finansieringen av uppgraderingen till JAS 39 Gripen E/F.

Vi har hört Moderaterna i allmänhet och försvarsministern i synnerhet hävda att finansieringen av uppgraderingen till E/F-versionerna av Gripensystemet är löst. Detta genom att man tillför totalt två miljarder kronor under en tioårsperiod. Men två miljarder räcker som de allra flesta förstår inte långt, därför har Moderaterna sett till att Försvarsmakten får fixa resterande själv genom att man får bortprioritera annan materiel som man har behov av för att på så sätt frigöra ytterligare fem miljarder. Och med sann politisk retorik nämner man alltid denna summa i sammanhanget att det totala beloppet för materielen ligger på 160 mdr. Eller som Försvarsministern skriver på Svd Brännpunkt idag:

"Försvarsmakten kommer att behöva planera om cirka 5 miljarder av totalt cirka 160 miljarder på materielanslagen de kommande tio åren. Jag är trygg i att myndigheten har den erfarenhet och kompetens som krävs för att genomföra omplaneringen som motsvarar cirka 3 procent över tioårsperioden."

Nu är det dock så att i summan 160 mdr kr ingår förutom anskaffning även vidmakthållande och avveckling av materiel. Man behöver inte vara rymdforskare, eller professor i ekonomi kanske är mer passande, för att förstå att detta kommer att få betydelse för Försvarsmaktens materielförsörjning. Men detta är inte hela sanningen, heller.

Vad vissa kritiker ofta lyfter fram men som Moderaterna och försvarsministern är oerhört tystlåtna om är att det redan idag saknas cirka 25 miljarder kronor på materielsidan, och till detta skall nu Försvarsmakten lägga ytterligare fem miljarder. Få ihop den ekvationen den som kan.

Förutom att Moderaterna nu under lång tid framöver medverkar till att inte bara hålla kvar den svenska försvarsförmågan på en låg nivå så är risken tämligen stor att man faktiskt fortsätter att sänka den genom detta debakel med materielanskaffningen. Lägg till detta motgångarna med personalförsörjningen med närmare 20 procentiga avhopp bland soldaterna och det faktum att man minskar Flygvapnets tillgång till Gripenplan vid var och varannan uthyrning/försäljning av Gripenplan till andra nationer.

Tyvärr är sanningen dock så enkel att försvarspolitiken får stå tillbaka så länge som den överordnade strategin hos de större partierna är att vinna över mittenväljarna till sin sida av det politiska blocket, och dessa väljare vinns inte via satsningar på den svenska försvarsmakten.

Svd,

Gripens finansiering är ännu ej löst

Idag skriver försvarsminister Karin Enström (M) i SvD om hur anskaffningen av JAS 39 Gripen i version E/F skall finansieras. Tyvärr svarar hon inte på den frågan, faktum är att hon omöjligen kan svara på den frågan eftersom att det arbetet knappt har påbörjats ännu. Däremot väcker hennes artikel en och annan ny fråga.

Försvarsministern börjar sin artikel med ett stycke som förpliktigar:

"Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera vårt politiska oberoende och vår självständighet. För det krävs ett försvar som är anpassat för att möta dagens och morgondagens krav. Som försvarsminister har jag ett särskilt ansvar att värna vår försvarsförmåga, skriver Karin Enström (M)." 

Sedan följer en bakgrundsbeskrivning där anskaffningen av E/F-versionerna tillsammans med Schweiz skall stå som garant för att stridsflyget därmed kommer att kunna ha en god operativ förmåga och en hög tillgänglighet till minst 2040. Hon går till och med så långt så att hon i avslutningen av artikeln skriver:

"Vi kan nu tillsammans med en europeisk partner göra ett nödvändigt förmågelyft, till gagn för skattebetalare i både Sverige och Schweiz. Hela Sverige ska försvaras och flygvapnet förblir fortsatt en grundläggande del av vår förmåga."

Här väcks en väsentlig fråga. Företrädare för regeringen har i olika forum varit ute och meddelat att om Schweiz av någon anledning inte fullföljer planerna så kan även Sverige hoppa av köpet innan år 2014. Ponera att Schweiz de facto hoppar av, hur har regeringen då tänkt göra med försvarsministern menade nödvändiga förmågelyft?

Den största frågan som lämnas obesvarad i artikeln är dock den om finansieringen. Faktum är att försvarsministern inte har en aning om hur det hela skall finansieras.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2013 att Försvarsmaktens anslag skall ökas med 300 mkr åren 2013-2014, och för de följande åtta åren med 200 mkr. Vilket ger, som försvarsministern skriver: - en höjning av anslaget till Försvarsmakten som totalt motsvarar drygt 2 miljarder kronor de kommande 10 åren.

Det har tidigare konstaterats att dessa två miljarder under tio år knappast kommer att räcka för att finansiera projektet. Vilket har fått igång spekulationerna om vad det kan få för konsekvenser. Två saker som nämnts är dels omprioriteringar i nuvarande materielförsörjningsplan som gäller för 2014-2020, dels nya förbandsnedläggningar.

När det gäller gissningen om omprioriteringar av liggande mtrl-plan visar de sig besannas. Försvarsministern skriver i artikeln att det i och med förmågelyftet nu finns ett omplaneringsbehov för Försvarsmakten på cirka fem mdr kr, och hon tillägger med politisk retorik - av totalt cirka 160 miljarder, för att på så sätt försöka få summan att inte se så stor ut. Men tro mig den är inte obetydlig, det saknas redan idag 25 mdr kr för olika materielobjekt och nu skall alltså ytterligare fem läggas till. Detta lät även ÖB meddela idag när han träffade media efter sitt möte med försvarsutskottet:

– Det jag sa i somras om materielobjekt för cirka 25 miljarder kronor som inte ryms i Försvarsmaktens planering under en period från 2015 och tio år framåt står fast, sade ÖB. 

Även om det senare under dagen ändrades till:

– Det jag sa i somras om materielobjekt för cirka 25 miljarder kronor som inte ryms i Försvarsmaktens planering under de närmaste tio åren står fast, sade ÖB. 

Men inte heller dessa fem mdr kr kommer att räcka till. Summorna som det pratas om för hela anskaffningen ligger på närmare 23 mdr och mig veterligen är det ganska stor skillnad på två plus fem och 23. Så ytterligare en fråga som väcks, eller kanske rättare sagt finns kvar, är var resterande pengar skall tas ifrån?

En inte alltför okvalificerad gissning kan man göra ifall man läser budgetpropositionen där det på sid 15 under avsnittet om utgiftsområde 6 - Försvar och samhällets krisberedskap står att läsa:

Försvarsmaktens bedömning om kommande ekonomiska underskott föranleder behov av att, i en samlad process i Regeringskansliet, inleda ett arbete i syfte att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi. Arbetet ska ge regeringen möjlighet att fatta strategiska beslut i syfte att genomföra huvudinriktningen i det senaste försvarsbeslutet. Vidare ska arbetet så långt  som  möjligt samordnas processmässigt med arbetet inför en ny försvarspolitisk inriktningsproposition, inklusive Försvarsberedningens arbete.

Detta stycke kan och skall nog kopplas direkt till det som skedde strax före sommaren där försvars- och finansdepartementen tillsatte en intern arbetsgrupp som fick till uppgift att ta ett helhetsgrepp om försvarets ekonomi för att som det stod:  - lämna förslag som är nödvändiga för att skapa balans mellan verksamhet och ekonomi.

Enligt den promemoria som SvD fick ta del av i juni framgår:

Av promemorian framgår tydligt att inriktningen är att Försvarsmakten ska klara införskaffandet av nya Super-Jas utan ökade anslag. Det är ett nytt besked, och skulle betyda nedskärningar på andra områden.

SvD:s tolkning av dokumentet är fortsatt:

Trion får ”ett tydligt mandat” att ta fram förslag till beslut som måste till för att ”i allt väsentligt” förverkliga insatsorganisationen (IO14) och upprätthålla långsiktig ekonomisk balans i försvaret, till och med 2022.

Det direkta skälet till att arbetsgruppen inrättas är att regeringen framöver ska ta ställning till förslag som kan komma att ”binda upp stora resurser över lång tid” och ”därmed få konsekvenser för helheten”. I klartext handlar det om hur de aviserade inköpen av Jas Gripen ska finansieras.

De tre personerna som ingår i arbetsgruppen är Carl von der Esch, statssekreterare på försvarsdepartementet, Hans Lindblad, statssekreterare på finansdepartementet samt Gunnar Wieslander, statssekreterare hos statsministern. Några av de frågor som de skall ta ställning till är:

- Försvarsmaktens organisation och dimensionering i förhållande till operativ förmåga, inklusive balans mellan officerare och soldater och Högkvarterets dimensionering.

- Behovet av ändringar i grundorganisationen som en följd av försvarsomställningen – ”dvs förbandsnedläggningar”.

- Föreslå rationaliseringar och omprioriteringar mellan olika materielprojekt, ”ev. formulera ett besparingsmål, t.ex 2 mdkr”.

- Ta reda på hur verksamheten kan bli billigare, exempelvis ”genom avveckling av materiel, personal och fastigheter”.

Mot denna bakgrund förstår nog alla varför försvarsministern idag inte har en susning om hur finansieringen av uppgraderingen till E/F versionerna skall gå till, och varför alla försök till förklaringar lämnar ett och annat att önska.

Och jag får helt klart svar på varför ingen av mina gamla kollegor inom Moderaterna törs sätta emot en flaska vin på mitt påstående om att det kommer nya förslag på förbandsnedläggningar.

SvD1, SvD2, Fokus, SvD3, SvD4, BuP UO6,