Vila i frid Ralph Lédel

Idag nåddes jag av budskapet att det tidigare bl.a. Kommunal- och landstingsrådet, moderaten, Ralph Lédel avlidit vid en ålder av 74 år.

Lédel kom att bli kontroversiell bland sina motståndare och tyvärr även internt inom Moderaterna. Delvis på grund av att han var med och privatiserade akutsjukhuset S:t Görans i Stockholm, men främst för det sätt han som finanslandstingsråd under perioden 1999-2002 valde att hantera det socialdemokratiska beslutet att straffbeskatta bort Moderaterna från styret av Stockholms läns landsting.

Lédels belackare beskriver ofta denna period som att Lédel och Moderaterna körde landstingets ekonomi i botten och var en bidragande orsak till att Moderaterna tappade så stort i valet 2002.

Minnet verkar tyvärr vara oerhört kort även inom Moderaterna, eller så var behovet av syndabockar för valförlusten så stort att man valde att hoppa på alla som gick att hoppa på. Som partiombudsman för Moderaterna vid tiden för detta val såg jag många olustiga beskyllanden och avskedanden som berodde på jakten efter syndabockar.

Men åter till påståendet om att Lédel skulle kört landstingets ekonomi i botten.

När Socialdemokraterna 1998 förlorade valet till Stockholms läns landsting, medan de vann det till riksdagen, beslutade de att de skulle straffbeskatta landstinget så att Moderaterna skulle förlora valet 2002. En av arkitekterna bakom detta var landstingsrådet fram till 1997 och sedan finansminister från 1999, socialdemokraten Bosse Ringholm.

Stockholms läns landsting betalade innan valet 1998 cirka en miljard i utjämningsskatt till övriga landsting i Sverige. Den Socialdemokratiska regeringen med Bosse Ringholm som ny finansminister beslutade att förändra skatteutjämningen på ett minst sagt ofördelaktigt sätt för landstinget. Från att ha betalat cirka en miljard per år blev det över två miljarder 1999, över tre miljarder 2000, över fyra och en halv miljard 2001 och närmare fem och en halv miljard 2002. Från att ha betalat cirka fyra och en halv miljard under Socialdemokraternas period 1995-1998,  blev summan över sexton miljarder för Ralph Lédels period 1999-2002. Jag kommer inte ihåg exakta decimalerna för varje år, men minns totalsiffrorna som angivet.

Det kontroversiella i Lédels hantering av detta var att han vägrade höja skatten för att bemöta straffbeskattningen, han valde en annan lösning. Han valde att lägga en budget i obalans för att vid boksluten tydligt kunna påvisa vad Socialdemokraternas agerande fick för konsekvenser, för att sedan täcka underskottet med det egna kapitalet. För eget kapital att täcka detta fanns. Ett eget kapital som många landsting idag bara kan drömma om.

Tyvärr har denna bakgrund försvunnit när man idag talar om Lédels eftermäle i landstingspolitiken i Stockholm. Den Socialdemokratiska propagandan har varit så framgångsrik att många moderater i dag fullt ut delar deras bild av vad som hände.

Ralph Lédel ska snarare minnas för att han så tydligt tog striden mot Socialdemokraternas agerande mot Stockholms läns landsting och därigenom alla stockholmare. Vi skall också komma ihåg att det internt fanns en uppslutning kring detta, fram till valet 2002 då Socialdemokraternas propagandamaskin drog igång.

Ralph Lédel skall också minnas för att han var drivande i att privatisera S:t Görans sjukhus. Ett av de mest välskötta och välfungerande sjukhusen som vi har i det här landet. Lédels arv från detta lever i allra högsta grad än idag. Att vänstern idag är så tysta om S:t Görans akutsjukhus och samtidigt är så ivriga i att åter stifta en lag mot privatisering av ytterligare sjukhus beror på samma orsaker.

För det första har de svårt att hantera att S:t Görans idag är ett av Sveriges mest välskötta sjukhus och för det andra är de livrädda för att ytterligare en privatisering skall få samma framgångsrika utfall, eftersom det skulle urholka deras kritik mot icke-offentligt driven sjukvård.

Människor skulle, hemska tanke, kunna få uppfattningen att sjukvård driven av andra än landstingen faktiskt kan fungera lika bra eller även bättre.

Som gammelmoderat är det sistnämnda något som tilltalar mig, nämligen principen om att det som någon annan kan göra lika bra eller bättre än det offentliga, det skall stat och kommun inte göra.

Vila i frid Ralph Lédel.

SvD1,

Netanyahu vann. - Cirkulera, här finns ingenting att se!

Inför valet i Israel igår den 17 mars har svensk media sin vana trogen skrivit ned aktuell högerkandidat och med emfas producerat artiklar om hur svagt stöd denne har och att valet mest troligt kommer gå denne emot. Så var det nu med Netanyahu och hans parti Likud och så är det alltid i de amerikanska presidentvalen, där den demokratiska kandidaten i stort sett alltid går emot en säker seger.

Lika handfallna står kvällstidningarna, och en och annan reporter i Public service-bolagen, dagen efter när utfallet inte blev som de väntat sig, eller hoppats på? Antingen skrivs artiklar där man försöker bortförklara varför det inte gick som det var tänkt, alternativt så lyser artiklarna med sin frånvaro.

Finns artiklarna över huvud taget så är det inte högst upp på hemsidorna, utan mycket långt ned. Se Aftonbladet idag i jämförelse med hur det sett ut senaste dagarna.

Jag är inte ett dugg förvånad för det är som sagt så här det brukar se ut i svensk media. Vänsterkandidaten går mot seger och höger-diton mot förlust. Men även om det inte är förvånande är det lika tröttsamt varje gång det sker.

På temat kan ni gärna läsa rapporten från Timbro som gavs ut efter presidentvalet i USA 2004, med den mycket avslöjande titeln - När SVT valde John Kerry till president i USA.

Svt.se, AB1, AB2,

Att kalla saker vid sitt rätta namn

Man brukar säga att en skatt är en skatt är en skatt. Dvs att en skatt är en skatt oavsett vad man kallar den. På samma sätt är en spade en spade och ett ryskt agerande för att återta geografiska områden är just ett ryskt agerande för att återta geografiska områden, det är inte ett inbördeskrig där Ryssland står och ser på och hjälper till lite grand vid sidan av.

Att Rysk Psyops/psykologiska operationer är effektiv är alldeles uppenbart när man ser hur framträdande media i Sverige okritiskt vidarepublicerar rena psyops-artiklar. DN har nog varit värst av alla.

Novaja Gazeta presenterade nyligen uppgifter som visar på ryska planläggning för att återta Ukrainska områden innan folkomröstningen om Krims tillhörighet genomfördes. Något som annars brukar vara utgångspunkten för många pro-ryska debattörer.

En annan pikant detalj är den officella ryska medaljen som översatt till engelska benämns the official campaign medal "For the Return of Crimea". Det pikanta i detta ligger i datumet som är angivet på medaljen 20.02.14--18.03.14.

Bara det faktum att det finns en officiell medalj för detta är bara det rätt uppseendeväckande. Men än mer intressant är det faktum att den folkomröstning som västliga pro-Ryska personer brukar ange som legitimiteten för Rysslands inblandning i konflikten skedde efter det datum som anges på medaljen.

Putin har själv hävdat att annekteringen inte över huvud taget var påtänkt innan folkomröstningen. Nu motsägs det även av Gazetas avslöjande. Folkomröstningen var för övrigt först satt till den 25 maj men flyttades sedan tillbaka till den 30 mars för att sedan slutligen genomföras den 16 mars. Rysslands plan gick väl bättre än vad de hade hoppats på.

Men som sagt, en skatt är en skatt är en skatt...

Edit: Här har ni en bild på medaljen.

Ville alliansen ha 2000 soldater/år i utlandet?

Moderaterna säger sig nu, via försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, vilja ta bort målet om 2000 soldater tjänstgörande årligen i internationell tjänst. Målet sattes upp inför valet 2006 och var ett av alliansens vallöften. Men ingen gång sedan 2006 har målet varit i närheten av att uppnås, det har snarare varit så att vi under denna period haft historiskt lågt deltagande ute i världen.

Är det då inte bra att man avskaffar detta mål om det är så att det aldrig varit i närheten av att kunna uppnås, och inte heller kommer att vara det under de närmaste åren? Jo, alldeles självklart är det så. Mål man inte kan eller har för avsikt att nå skall man inte sätta.

Men så här i efterhand måste man fundera över vad detta mål egentligen handlade om. Hade man verkligen målet att ha 2000 soldater placerade utomlands, eller var det bara ett sätt att bakvägen avlöva försvarsmakten på delar av sitt anslag?

Man skall inte tillskriva andra åsikter eller avsikter som de inte gjort uttryck för, men man kan inte låta bli att fundera över hur det låg till i just denna fråga.

I samband med att man satte målet om 2000 soldater i internationell tjänst efter valet 2006 valde regeringen att samtidigt lyfta ur kostnaden/finansieringen för detta ur den ordinarie försvarsbudgeten, med tillägget att alla outnyttjade medel oavkortat skulle gå tillbaka till finansdepartementet och inte som tidigare försvarsmakten. I och med det uppstod ett incitament för regeringen att skicka så få soldater som möjligt till utlandet, eftersom överskottet kunde användas till andra utgifter i statsbudgeten, såsom jobbskatteavdrag etcetera.

Resultatet för denna kreativa bokföring ger vid hand att under åren 2007-2012 har Försvarsmakten återlämnat närmare 2,5 miljarder kronor till statskassan.

Systembolaget beställer, Kristdemokraterna levererar.

Idag låter folkhälsominister Maria Larsson (KD) meddela att hon vill skärpa lagstiftningen för att hindra försäljning av alkohol av andra än Systembolaget, och därför tillsätter nu regeringen en utredning om detta.

Det som Kristdemokraterna är emot är möjligheten till direktimport från utlandet utan att passera Systembolaget vilket sedan många är är en möjlighet genom EU-medlemskapet. Systembolaget har länge försökt motarbeta denna konkurrens och har både polisanmält och fört kampanj mot olika alternativ som förekommit genom åren.

Nu senast väcktes Systembolagets vrede när City Gross valde att ingå ett samarbete med näthandelsbolaget Winefinder om att samtidigt som du beställer mat från de förstnämnda kan beställa vin från de sistnämnda, för leverans till samma hemadress. Att göra detta är inte olagligt och polisutredningen lades mycket riktigt ned, men detta nöjde sig inte Systembolaget med utan krävde i stora medieutspel att regeringen skulle agera. Vilket nu också sker.

Som argument använder Systembolaget, vilket SvD okritiskt vidareförmedlar i sin artikel, att en utredning från Handelns Utredningsinstitut, HUI, visar att näthandeln om tio år kan komma att motsvara 30% av försäljningen och att detta hotar Systembolagets monopol.

Men till saken hör att vad HUI kommer fram till i sin rapport är att näthandeln på tio års sikt kan hamna mellan 1,3-28,7%, och detta har alltså Systembolaget avrundat till 30%. Till saken hör också att det är just Systembolaget som beställt denna rapport från HUI. Men det stannar inte med detta, för i dessa siffror ingår även Systembolagets egen nätförsäljning.

Så sanningen kan lika gärna vara att den totala näthandeln om tio år, inklusive systembolagets egen, kan uppgå till fasansfulla 1,3%. Och detta finner Kristdemokraterna vara så hemskt att de vill inskränka denna möjlighet. Med sådana alliansvänner behövs inga fiender.

Detta är enligt min mening helt bedrövligt, man skall inte försöka lösa problem som inte finns. Men två saker blir väldigt tydliga här. För det första handlar det om Systembolagets roll där man kan beställa utredningar och lagstiftning som gynnar den egna verksamheten, och för det andra att Kristdemokraterna aldrig kommer att bli större än vad de är eftersom de har en falang som riktiga högerväljare aldrig kan tänka sig att rösta på.

SvD1,

Att hantera etiskt svåra spörsmål

Så här dagen efter att Uppsala Tingsrätt kom med domen i målet om Uppsala läns landsting och tv-inspelningarna vid Akademiska sjukhuset så är det några saker, förutom hela händelsens absurditet i sig självt, som jag funderat på. Det handlar dels om hur landstinget tolkar domslutet, dels hur man väljer att utrycka sig till media.

När det gäller tolkningen så skrev jag om det i det förra blogginlägget, och mina tankar är väl fortfarande ungefär desamma.

När domstolen har valt att inte pröva frågan om röjandet av sekretessbelagda uppgifter samt huruvida den personliga integriteten har kränkts, eftersom att de i ett första läge konstaterat att yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, gäller, så drar landstinget på stora trumman och menar att de haft rätt hela tiden och att inga lagbrott har begåtts.

Landstingets tolkning får säga vara ingenting annat än en juridisk spetsfundighet. För när domstolen konstaterat att sekretessbelagda uppgifter har röjts så skulle domen inte kunna bli annat än fällande om inte det vore för att man samtidigt gjorde tolkningen att avslöjandet inte var uppsåtligt vilket är kravet för att kunna göra avsteg från YGL. Detta innebär att ifall Hovrätten vid en prövning konstaterar att YGL inte skall gälla, då åker landstinget mest troligt dit så att det sjunger om det. Men visst i juridisk mening har man inte begått en lagbrott eftersom man inte har fällts för det. Men för utomstående icke-jurister förefaller nog detta som sagt vara mest en juridisk spetsfundighet.

Det andra som jag har reagerat på är hur chefjuristen valt att uttrycka sig till media. Visserligen är det väl som alltid att media väljer ut de, för den intervjuade, minst smickrande avsnitten i en intervju för publicering, det som bäst passar in i journalistens story. Men detta skall en så pass hög tjänsteman som chefjuristen känna till och vara tränad för. Men i det här fallet spelar det ingen roll eftersom att vissa saker som han sade, i mitt tycke, aldrig skulle ha sagts, över huvud taget.

Chefjuristen hävdar, inte utan en viss stolthet, att landstinget värnar och har värnat om den personliga integriteten. Vilket ingalunda kan vara fallet eftersom domstolen kommit med utlåtandet att sekretessbelagda uppgifter har röjts och att anhöriga och bekanta till mannen de facto har identifierat honom via tv-programmet. I det läget är det ju bara att konstatera att den personliga integriteten har kränkts.

Här borde man hålla band för tungan för det finns ingen anledning att så att säga "rub it in their faces". För även om nu landstinget vann i första instans så kommer inte de anhörigas upplevda kränkning, som aldrig prövats av domstolen, att upphöra. De kommer förmodligen pga domstolens beslut att inte pröva kärnan i målet att känna sig än mer kränkta.

Man kunde från landstingets sida konstaterat att domstolen gick på deras linje och att man återigen beklagar att det finns människor som upplever att de blivit kränkta.

Ser man tillbaka på hur landstinget hanterat denna fråga från början, hur de har lagt upp och ändrat sitt försvar genom ärendets gång så kan man nog utan att ta i för mycket säga att de inte verkar ha förstått problemet. Det visar inte minst det fullständigt groteska utlåtandet som de stod för inledningsvis:

"kärandena varit medvållande genom att titta på inslaget. Kärandena hade kunnat stänga av tv:n"

Med en sådan inställning från landstingets sida förstår jag å andra sidan varför man inte är mer ödmjuk inför de anhöriga och vad inspelningarna av tv-programmet Sjukhuset inneburit för dem. De har inte förstått vad patientsekretessen går ut på och varför den finns.

Igår skrev jag angående landstingets uttalande om domen:

"domen är ett kvitto på att Akademiska sjukhuset i Uppsala kan hantera svåra etiska frågor."

att det tvärtom var ett bevis på att man inte kan hantera svåra etiska frågor. De uttalanden som kommit efter domen påvisar detta allt tydligare. Man är rätt usel på att hantera svåra etiska frågor.

SvD,